thecockycockless

"You don't get it?" she asked, closing her eyes as she took a deep breath to try to explain.

Enveloped by that familiar, chosen darkness she decided to stay there, knowing that the lack of understanding that was written all over his face could not hinder her words then. So she kept her eyes closed as her voice, trembling at first, but gradually growing firmer, carried on.

"Isn't it obvious that every action, every word and every thought from me - you must see and hear them all equally clear - is aimed at you? That every part that makes up this body I inhabit wants to reach for you, however near or far away from it you may be at any given time? You have stepped into this life of mine, unwittingly, and changed the course of its history. Each ambition has been rewritten, each goal crossed out and replaced, each dream enhanced by your sheer presence. There is not a desirable trait I can think up or imagine that you do not possess, and not only that, you outclass every other that may share it. You manage the impossible, making me at the same time calm and euphoric. With you I feel like life began at each recent heartbeat, whilst at the same time I sense a certainty that can only come from having lived forever. You effortlessly reach the innermost thoughts and desires within me, ones I could not even confess to having before this. I could not confess, because I did not know - you've opened up worlds and passages in my mind that should have no way of existing, as there are no words that can describe them. All the emotions in all the bodies in the universe, now and ever, are not enough to counter what you have awakened in me. I don't know what life is any more, because it is like nothing that has ever been described to me, nor like anything I have ever experienced. So if you don't get it, I'm not sure I can explain it."

But as she opened her eyes he was gone, having left so quiely she had no idea at what part she'd lost him.

En av mina favoritlåtar är Vara av Rootvälta. Några av raderna som talar till mig går så här:

"Jag vill bara, bara vara

slippa tänka och förklara

aldrig tveka, bara leka

den som kräver ska jag neka"

 

Några av raderna är jag bra på - de två sista. Men de två första däremot. Bara ibland, och i vissa, trygga sammanhang, lyckas jag med det. Med de närmsta så kan jag hamna där, i ett kravlöst tillstånd där tankarna saktar ner, fokuserar och inte högvarvar. Eller med hjälp av två glas vin. Men tyvärr varken kan eller vill jag umgås med de närmsta eller dricka rödvin varje vaken stund av mitt liv (om än ganska många av dem). Och då behövs andra knep för att manövrera hjärnan.

 

Jag har länge använt min ålder som en slags tålamodsräknare. När jag behöver vänta på något innan jag tar ett beslut, men inte vill vänta för länge. Säg att jag skrivit ett sms till en vän med en lunchförfrågan. Jag har inte gett en deadline. Sen har jag väntat en stund, och så har jag till sist insett att svaret kanske inte kommer. Men var drar man gränsen innan man ger upp, lägger undan mobilen och går och äter på egen hand? I sådana tillfällen, när jag kommit till punkten då jag måste dra en gräns, har jag räknat ned, baklänges, från min ålder. Ett år per sekund, tills beslutet fattas. Och jag har ofta tänkt att det ju är passande att jag blir lite mer tålmodig för varje år.

 

En annan sak som jag sysselsätter mitt huvud med är att analysera, överanalysera och omanalysera utvald förälskelses beteende i förhållande till mig. Det tar en del tankekraft, det är roligt och man kan även involvera vänner, tonårsflickestyle, i det. Men så, när jag började tappa kraften i min förra förälskelse och för en vän uttryckte oro över vad jag nu skulle fokusera min hjärnas stissighet på eftersom jag inte funnit en ny ännu (de brukar annars avlösa varann ganska lämpligt) så svarade hon:

"Tänk vad du skulle kunna åstadkomma om du inte obsessade över en man. Kanske skriva ett mästerverk? Uppfinna något?"

"Låter jobbigt", tyckte jag, och några veckor senare hade jag identifierat en ny pojk som kunde ta upp plats bland hjärncellerna och problemet var ut världen.

 

Men nu funderar jag på att göra något med den nuvarande förälskelsen som ligger och småpyser. Dels så har den minskat i styrka av olika skäl (huvudsakligen min egen nuvarande bitterhet gentemot mänskligheten i stort, mansfolket överlag och delvis även situationen i sak), och dels så har jag funnit ett projekt som drar nästan hela mitt intresse till sig.

 

En sonettkrans. Vill jag skriva.

 

En sonettkrans är en diktform som består av 14 (15) sonetter. Varje sonett består av 4 verser, sammanlagt 12 rader. Sista raden i varje sonett upprepas som första raden i nästa. Och första raden i alla 14 sonetter ska tillsammans bilda den femtonde sonetten.

 

Och sen så ska det rimma. Enligt det här mönstret:

A

B

A

B

 

C

D

C

D

 

E

F

E

 

F

E

F

 

Och då kommer alltså sista raden (som rimmar på alla andra rader med F) utgöra första raden i nästa sonett, och där behöva rimma med mer. PLUS att det behöver rimma på rätt sätt och med rätt rader när man skapar den femtonde sonetten. Så utöver lämpliga rimord behöver förstaraderna som skrivs vara så mångtydiga att de passar först och sist i sonetterna, samt tillsammans utgör en egen. Det är är en sorts diktande som kommer behöva post-its. Jag är inte ens säker på att jag kan prestera det, men försöka tänker jag.

 

Så nästa gång mor min säger åt mig att träffa en karl så kommer svaret bli att mitt liv kretsar kring en sonettkrans just nu, och lär så fortsätta att göra för en överskådlig tid framöver.

Idag har jag blivit vallad. Vid tre tillfällen, av tre olika personer, har jag fått hjälp att bevaka mig själv och mitt beteende. Hjälpen har kommit oombedd, och även om jag inte sa det rakt ut till alla tre, så välkomnade jag den när den kom. Och det är jag stolt över, för det är en viktig måttstock för mig.

 

Det första tillfället är när min handledare har hjälpt mig skriva ut etiketter och jag (ungefär med tonfallet och energin Judy Hopps har i Zootropolis) proklamerar att jag ska gå och klistra fast dem på arkivboxarna jag har förtecknat.

"Ta hälften", säger han, i sin underbart avslappnade och lugna ton (samma ton som han en stund tidigare yttrat den fantastiska meningen "usch, så roligt de har i snön" i, om barnen utanför fönstret vid mitt skrivbord).

Jag ser på honom, på klockan, på etiketterna och på honom igen.

"Men jag har 35 minuter kvar innan jag slutar", ler jag. "Jag hinner med alla."

"Ta det lugnt", svarar han. "Det är bara måndag och du ska ta det lugnt."

 

Nu hann jag klistra alla etiketter, men jag lovar att jag gjorde det långsamt. Och min käre handledare var den första vallhunden jag blev lite nafsad i hälsenan av.

 

Senare på eftermiddagen, hemma igen, så chattar jag med en vän och vi pratar om lunch.

"Jag ska luncha med Johan imorgon och Amina på torsdag", skriver jag. "Så onsdag eller fredag är väl det jag vill ha sagt."

"Orkar du luncha och träffa folk 3 av 5 dagar?" blir hans svar. "Potentiellt tre i rad?"

"Fyra i rad", erkänner jag. "Jag lunchade med Johan idag också."

 

Vi enas om fredag, och han betonar att det är preliminärt och att jag får känna efter på min energinivå när dagen kommer. Jag uttrycker tacksamhet för att han tänker på det, men vet också att han numera är en av de vänner som jag kan (och vill) träffa trots låg nivå, så lunchen kommer med största sannolikhet bli av.

 

Jag chattar också med en annan vän och när vi ska säga hejdå så landar vi i att vi kommer höras imorgon. Jag säger att jag ska luncha med Johan efter jobbet och sen dricka te med grannen, men att jag är hennes efter det.

"För många planer!!!" förmanar hon mig.

"Äsch", blir mitt avfärdande svar, som hon inte släpper mig med och jag lovar att testunden med grannen kommer hållas kort.

 

Och jag älskar. Dem. Och det som skett. Och min stolthet över att jag kommit så långt att jag ser det för vad det är: kärlek och något att luta mig mot. Det är folk i min flock som hjälper mig framåt, uppåt, och i synnerhet bort från klippkanter där jag kan trilla ner.

 

Jag har kommit så långt. Jag, som aldrig grät inför någon. Som aldrig bad om hjälp. Som maniskt upprepade mantrat "ensam är stark" som om orden skulle ha en inneboende kraft som kunde radera allt mörker som vällde upp inombords med jämna mellanrum, sipprade ut och gjorde ont. I fredags satt jag med den närmsta vännen och lyssnade på hennes kärleksförklaring till mig och till vår vänskap. Halvvägs igenom den så började jag gråta. På offentlig plats. Medan jag höll henne i handen. Och hon började också gråta. Och ingenstans i den stunden skämdes jag, eller försökte hålla tillbaka tårarna. En liten del av mig noterade att det ju finns andra personer på det här caféet, och de sitter inom hörhåll, men den delen tog ingen mer plats än så. Hade någon sagt det till mitt 20-åriga jag hade hon... ja, jag vet inte.

 

Kanske känt sig trygg?

Pratade med en vän häromdagen, som berättade att hon hade haft The Talk med sin sambo som hon levt med under nästan ett decennium. Vad som skavt och vad som varit dåligt är ointressant, det som är spännande är att hon upplevde att han blev så oerhört förvånad. Att det kom som en klarblå himmels blixt. De har inte gjort slut, de ska tänka och prata mer, men man kan lugnt konstatera att hans värld vänts lite upp och ner. Och jag undrar: HUR kan han ha missat det så totalt?

 

Men när jag tänker efter så gjorde jag mig skyldig till ett liknande (upp)brott när mitt eget 8-åriga förhållande gick i graven för två år sedan. Och det bottnade naturligtvis i att allt det som rörde sig i mitt huvud aldrig delgavs honom. För även om vi var många saker för varann, så var den typen av samtalspartner aldrig en. Vi grävde aldrig på djupet, vi utvecklade och uforskade inte varandras inre världar, vi berättade aldrig allt. Mycket, och allt som pågick i våra yttre liv, men inte allt det andra.

 

Länge var det nog en bra sak för min del, för jag ska villigt erkänna att jag lätt och ofta förvillar mig i tankelabyrinter som inte nödvändigtvis leder till en verklighet. Att vara tillsammans med någon... simplare är ett så förminskande och otrevligt ord, men det är det första jag kommer att tänka på, var en semestervistelse. En vila, av ett slag. Men jag tror att jag behöver någon som ser igenom de lager av ord jag erbjuder den generella omgivningen, som anar nyanser och formuleringar, och ber om sanningen. Inte för att det jag säger är lögner, men för att det ligger mer bakom som jag kanske inte ens själv alltid insett ännu.

 

Jag har den typen av relation med några nära vänner, som jag därför också definierar som de närmsta. Allt yttras, allt erkänns (oftast) skamlöst och allt accepteras. Hela mitt väsen vill prova att ha en sådan kärleksrelation. Men jag börjar tveka på ifall det är möjligt. För det faktum att en av de mest intelligenta och tänkande människor jag känner nyligen fått inse att han missat avgörande saker som pågått i hans flickväns känsloliv bådar knappast gott för någon.

"Vad tänker du på?"

Frågan riktades till mig av min blåslagne vän, klockan tio på kvällen på akuten, från andra sidan av en korridor där vi satt. Han hade legat ner för att undvika att svimma efter att ÖHN-läkaren slitit i hans näsa för att försöka rätta till den, men satt nu upp. Innan frågan kom hade han bett mig gräva fram hans mobil, som legat i jackan, och som han haft i handen nästan oavbrutet under vår vistelse - endast korta avbrott under röntgen av huvudet och näsbehandling. Och det var detta jag satt och tänkte på. Och på andra minnen som väcktes med hjälp av association.

 

Många gånger låg jag i min pojkväns famn i sängen, han på rygg och med ena armen om mig, jag på sidan med armen om hans överkropp. Och i hans lediga hand, mobilen. Vi pratade inte, och det var inte heller något särskilt jag ville ha sagt under de stunderna, men den där mobilen kändes som en inkräktare ändå. Och det värsta var att han inte förstod när jag påpekade det.

"Do you have to play games on your phone right now?"

"Why, do you wanna talk about something?"

"No, but... I feel lonely."

"I'm right here. I'm literally holding you."

"Yeah... nevermind."

 

Det är inte bara han. Schakalen, mannen som varit mig nära, hade också mobilen i handen väldigt ofta och oavbrutet när vi umgicks (vilket i sig är ironiskt eftersom han är värdelös på kommunikation). Pojkvännen hade miljoner appar och spel, Schakalen var inne på Reddit och på andra sidor och läste artiklar. Jag vet inte vad min blåslagne vän gjorde hela kvällen på sin. Men oavsett så börjar jag se det som en snuttefilt. Eller en sköld. Eller kanske ett kraftfält? En livlina bort från stunden de är i (stunden med mig, smärtsamt som det är att poängtera).

 

Men jag sa inte allt det här när han frågade. "Ett minne från tiden med pojkvännen", var mitt svar, och han nöjde sig därvid. Och återgick till sin mobil.

Igår lyckades min granne och jag med det uppskattade fenomenet att spontana fram en perfekt dag tillsammans. Vi hade sedan tidigare pratat om att ha en filmkväll, nu när han och hans pojkvän flyttat till mina kvarter så har vi många högt- och lågflygande planer, och det här är en av de mer lättuppnåeliga. Vi hade enats om att visa varandra våra respektive favoriter i den romantiska genren. Det var inte helt säkert att det skulle bli igår, jag svängde förbi under eftermiddagen för att dricka en kopp te och avlägga rapport om det senaste (han är också min utsedde "love coach"), och sedan hade vi tänkt promenera bort till Konsthall C och besöka den för första gången. Men någonstans halvvägs igenom och under filt i soffan ändrade vi oss. Och dagen blev en populärkulturell resa i temat kärlek och relationer i stället. Tillåt mig, på ett lite ironiskt spirituellt sätt (eller?), att berätta om den:

 

Han började med att visa mig ett avsnitt av serien Don't trust the b**** in apartment 23 och vi pratade om hur vi ska leva våra liv mer som Chloe. Wikipedia beskriver henne så här: "She is an amoral and irresponsible party girl, freeloading, scamming, free-spirit, and swindler described as having 'the morals of a pirate'." I avsnittet vi såg så skaffar hon sig ett jobb på en tidningsredaktion genom att självsäkert storma in på ett möte, proklamera att hon är deras nya chef och sedan avskeda de första två som ifrågasätter henne. Hon var inspirerande.

 

 

 

 

 

 

 

"I want you to be with me."
"I am with you, look! I'll always be with you. I promise."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag lär mig inte riktigt. Jag tror hela tiden att NU är det väl ändå nog? NU har jag väl ändå kraschat ner, längst, längst ner, och det ska gottas runt lite där på bottnen men sen börjar resan uppåt och framåt.

 

Men nej.

 

Det kommer ett leveransbud och liksom viftar med ett paket och ba "sjukt obehagliga situationer? Var det någon som hade beställt sjukt obehagliga situationer här?" När det visar sig att det tydligen är jag, och jag gnäller till likt en sparkad hund så lyfter leveransbudet förvånat på ögonbrynen och konstaterar "men du har ju tecknat ett ABONNEMANG PÅ DET HÄR! Vi kommer köra Hegerfors/Timell-style-Det-kommer-mera on your ass. I all oändlighet. Buckle up, sweetheart."

 

Så det senaste.

 

Igår och idag har jag upplevt hur det är att stå anklagad för något fruktansvärt, men inte få chansen att förklara eller försvara sig. Eller ens få det förtydligat vad det är man ska ha gjort, utan bara få veta att jag orsakat någon smärta och obehag. Jag har mått dåligt på en uppsjö av sätt. Låt mig lista några stycken (utan inbördes ordning):

- Jag har oroat mig för min motparts känslor

- Jag har varit rädd för mig själv och vad jag kan ha gjort utan att vara medveten om det

- Jag har tvivlat på mitt omdöme vad gäller att lita på andra människor

- Jag har ifrågasatt min motparts motiv och sanningsenlighet

- Jag har fått panikkänslor över hur jag betett mig i andra relationer

- Jag har känt en frustration i att inte få komma till tals eller få hela saken förklarad för mig

 

Mer information har sedan tillkommit, och jag är i skrivande stund mer trygg rörande min del i det hela. Beskrivelsen av upplevelsen är inte korrekt, det som sagts går emot både min personlighet, mina egna minnen och de omständigheter som rådde i vår relation vid tillfället. Men det kan likväl vara sant i min motparts minne, vilket bara degraderar min upplevelse av det som nu sker från fruktansvärd till fortfarande ganska jävla obehaglig.

 

Men jag försöker tänka bort hans känslor och upplevelser för tillfället. Det han har sagt kan vara illvilligt eller uppriktigt, det spelar just nu ingen roll. Det som spelar roll för mig och som jag försöker fokusera på är att det han utsatt mig för, genom att hantera situationen på det sätt han gjort, är en av de värsta saker någon utsatt mig för någonsin. Jag har aldrig blivit anklagad för något sådant här förut, och jag har aldrig kastats in i en sådan turbulens av osäkerhet, rädsla och ovisshet, kopplat till något jag instinktivt vill ta ansvar för och reda ut, utan att få veta tillräckligt om det.

 

Jag vill säga det här till honom, jag vill få honom att förstå hur han får mig att må, men jag kan inte. Och vill väl egentligen inte heller. För är det uppriktigt och inte illvilja, då är hans upplevelse också sann, och då kan jag inte flytta fokus från hans obehag till det som nu blivit jobbigt för mig. Jag skulle bli en vit, kränkt man.

 

Men jag kan belysa, för mig själv och för de som får lyssna på mig när jag bearbetar detta, att sättet han hanterade det på gjorde mig väldigt illa. Att det inte är okej att slänga ur sig en anklagelse och sedan vara okontaktbar i 24 timmar, och låta den andra personen ha panik över vad det kan innebära under hela den tiden. Inte om man enligt tidigare uppgift ska stå varandra nära, känna varann, veta vem någon är.

 

Och jag kan, genom att skriva reflekterande om det på en obskyr blogg som nästan ingen vet om, inse att han - så som har varit hans sätt i hela vår relation - inte för en sekund tänkte på mina känslor eller behov.

Jag har ju, som kanske nämnts, gett upp. Jag har resignerat och desillusionerats och nu lever jag i någon slags grå tillvaro utan hopp eller ambitioner. Det är skönt, jag skulle nästan säga att jag trivs här. Om det inte vore för att jag - när jag pratar om det i mer detalj - blir så arg att jag vill slå saker/personer eller så uppgiven att jag gråter.

 

Vilket väl säger oss alla att HELT har jag ju inte gett upp. Eller är det bara sorgefaser jag går igenom?

 

Oavsett. Igår så beslutade jag mig för att dricka mig berusad för första gången på länge, länge. Så jag gick på whiskyn halv två på eftermiddagen, på ett tillräckligt respektabelt hak på Vasagatan för att man som (förhållandevis) ung kvinna ska bli lämnad ifred i sitt supande. Min vän anslöt, och hon fick lyssna på mina haranger om min krackelerade världsbild. I fem timmar. Jag svor. Jag grät. Jag svor mer.

 

Hennes analys var att det genomgående temat i min besvikelse gentemot världen och nästan alla däri är att de inte tar sitt ansvar. De tar inte ansvar för sig själva, för andra eller för sina relationer gentemot andra. Jag har alltid trott att jag haft tillräckligt lågt ställda förväntningar på min omvärld och att jag varit tillräckligt cynisk för att hantera de motgångar man som levande, tänkande individ oundvikligen har framför sig. Men det slår mig att jag ändå alltid trott gott om människan. Levt under devisen att de vill uppåt och framåt, att de visserligen är rädda och trötta och bekväma, men att de ändå - längst in - är ambitiösa. Vill mot en bättre värld, en bättre tillvaro.

 

Men på sista tiden har det varit så mycket undvikande beteende, så mycket flykter och ren och skär vägran att ta något ansvar bland folk omkring mig att jag ledsnat. Det förekommer både i relation till mig, och bland vänner fast i andra riktningar än min.

 

"De är tolv!" utropade jag, långt efter övergången från whisky till rödvin. "De är emotionellt tolv allihop, och de vill sitta i en balja, iklädda endast en pappkrona från Burger King, fortsätta vara tolv och aldrig ta ansvar för någonting!"

Så. Besvikelserna har haglat. I flera sammanhang, i de största. Jag har slutat försöka värja mig. Eller, vi byter liknelse, det är inte hagel - det är spöregn. Och jag har resignerat inför det faktum att jag är caught in it. Så jag står kvar, sedan länge dyngsur, med ansiktet något nedböjt bara för att skydda det lite, lite. Så att jag, när tiden är inne, kan titta upp någotsånär oförblindad.

 

I ett sammanhang har jag en strategi. I ett annat har jag en annan. De är båda olika mig och min person, och jag morrade för en liten stund sen följande mening till den närmsta när vi talade om allt:

"Jag märker hur jag byter personlighet, mot min vilja, men av nödvändighet. Och hur jag inte bryr mig."

 

I det ena kan jag citera director Fury från Avengers: "You have made me very desperate. You might not be glad that you did."

 

I det andra är det bara två ord som infinner sig. "Well then."

 

I båda fallen så har jag känslomässigt lutat mig tillbaka, konstaterat att okej, är det SÅ ni vill leka, så är det så vi ska leka. Och i båda fallen är jag övertygad om att min motpart är oförberedd på vad som komma skall. 

 

 

Det finns bara tystnad. Hon kommer att tänka på det där rummet hon läst om, där det ljudisolerats så bra att man kan höra blodet forsa inom sig och där människor blir galna, och hon frågar sig om det är där hon hamnat. Men beslutar sig, utan att ha tänkt klart, att nej. I stället fu

 

Samtalsbyte. Min hjärna är som Jurassic Parks T-rexar, viftas det med något i mitt perifera synfält så flyttas fokus och riktning dit. Om jag inte hunnit komma upp i ordentlig fart. Och en fredag som den här, då jag är lite frusen och tankfull men (än så länge) ganska lugn, så är det i maklig takt jag rör mig.

 

Det som rörde på sig och drog mig bort från det jag först tänkte skriva var meningen "Hur många personer finns det?"

 

Nästan alla nya människor jag träffar buntar jag inledningsvis ihop med någon jag känner sedan tidigare. Det gemensamma faktorn som - inte olikt reglerna i Memory - dikterar att två hör ihop i mitt huvud kan vara vadsomhelst. Daniel och IT-chefen pratar i samma tempo, med samma lugna, ganska tysta röst som man måste anstränga sig lite för att höra ibland, men som på intet sätt kan beskrivas som blyg. Peter och Sanna har samma drivkrafter. Mathias och Max för mig ner i samma känsla när vi talar med varandra.

 

Det kan vara folk jag inte känner. David är som Alex, bassisten i Blur.

 

Men få är de som kliver in i mitt liv och som får en helt egen kategori nu för tiden, och det får mig att fundera över hur många som har haft ynnesten att vara först i sin. Mina strukturfascistiska drag vill att jag ska skriva ut namnen på alla jag har träffat och förhållit mig till i mitt liv, i kronologisk ordning, och sedan börja sortera. Skapa grupper. Bringa överskådlig ordning och utifrån det få analyser och lärdomar. Eller åtminstone den ordningssammas inre lugn.

 

Men jag ska nog bryta tystnaden med lite musik i stället, och sen gå och köpa glödlampor.

Vi pratade om kön, några älskade vänner och jag, och vi funderade lite löst kring huruvida vi inte ska skippa den förekommande indelningen som baserar sig på fysiska attribut och övergå till att kategorisera folk efter hormonuppsättningar i kroppen. Då kommer man transcendera mellan flera olika kön under en livstid. De som skaffar biologiska barn kommer under en period bli helt annorlunda. När man når klimakteriet kliver man in i sin sista könsroll. Om man äter annorlunda kan man rucka på den. Vi tyckte i alla fall att det kändes väldigt spännande, frihetsbejakande och föränderligt.

 

Och det för mig till mina senaste reflektioner om min egen person. Jag kan ha nämnt tidigare att jag vurmar för sanning och autencitet, och en del i det vurmandet handlar naturligtvis om identitet - vem är jag, vad tycker jag och vad står jag för? Mångfacettering i all ära, men jag kommer på mig själv med att ofta vilja koka ner det till en slags essens. Jag tycker om standardisering, när man kan enas i gemensamma utgångspunkter, komma överens om att hålla något för sant och sedan bygga vidare utifrån denna stabila grund. Så ock med en personlighet.

 

Naturligtvis vill jag inte vara statisk, jag vill utvecklas, förbättras. Men jag hyser någonstans tanken på att det finns en slags baseline, ett underliggande regelverk som jag förknippas med. Därför är det så spännande när jag byter personlighet på grund av hormoner. När det blir dags för "satan's rain" och min kropp dagarna innan det går helt bananas. "Till vardags" ser jag mig själv som lugn, diplomatisk och omtänksam. När jag snart ska läcka blod är jag spattig, aggressiv och vill göra folk illa. Och det som är mest spännande är att jag upplever mig själv som mer sann, mer ärlig, under de dagarna.

 

Och så upplever jag mig själv oövervinnerlig. Osårbar. Det har ofta föregåtts av en dag av hudlöshet och förhöjd känslomässighet, vilket naturligtvis får mig att välkomna motsatsen med ännu öppnare armar. Jag vill på riktigt måla streck med blod i ansiktet och ge mig ut och slåss (har jag gjort hälften av det? Kanske). Jag njuter när jag befinner mig här, trots den krypande känslan i kroppen. Eller kanske just på grund av den, eftersom jag ser den som styrka, som hat och som rå energi.

 

Sen undrar jag. Vilken version är den sanna? Det är ju lätt för mig att tänka att veckorna mellan mensen är mitt riktiga jag, eftersom det rent tidsmässigt upptar majoriteten av min tillvaro. Men mensen återkommer ju (förhållandevis) regelbundet, jag har haft den sen jag var... typ 14? och kommer med största sannolikhet och förhoppning ha den i många år till. Det är inget undantagsfall. En liknelse är ursäkten "sorry for what I said when I was hungry", vilket jag tycker också pekar på att det finns en uppfattning om att det finns en sann version av oss, och att den är mätt, lagom utsövd, icke-menstruerande och väl troligen också icke-kåt. Men stämmer det verkligen?

 

Fast det är väl kanske trevligare med en självbild där man är omtänksam än en där man vill skada andra.

Jag vet att du ser mig som en Jolene

men jag har ingen avsikt att göra honom min

 

Igår fick jag betrakta två olika markeringar av äganderätt. Den ena; publik på tunnelbanan och riktad till en bred allmänhet, den andra; en specialuppvisning som kändes riktad huvudsakligen till mig.

 

Den första var ett graden-över-salongsberusat heterosexuellt par som underbart dekadent satt och var amorösa i kollektivtrafiken klockan halv sex en måndagkväll. De satt mitt emot varann, framåtlutade, och hennes händer var på hans lår. Och de låg inte helt still. Jag ska inte i djupare detalj beskriva situationen, men låt oss säga att hon visste vad hon ville, att hon inte var någon försynt viol till personlighet och att jag fick tvinga ner medlidande leenden när jag tänkte på deras resegrannar på platserna alldeles bredvid. Mannen var hennes, det rådde ingen tvekan, och jag hörde någon form av triumf i hennes höga skratt.

 

Jag ogillar egentligen den typen av extravaganta ömhetsbekräftelser. Jag tycker om de dolda, de som finns där när man vet var man ska leta, och som är en del av en privat värld med endast två invånare. Men ska ett ägande markeras behöver det vara tydligare än så, vilket för mig till situation två.

 

Det var en filmkväll hos en vän och jag träffade en hel uppsjö nya människor. En av männen, som satt i soffan bredvid en kvinna, drog någon form av skämt som jag byggde vidare på och fick ett skratt. Detta skedde sedan några gånger till mellan honom och mig, jag fick honom att skratta förhållandevis enkelt. Och en liten stund senare så noterar jag att han och kvinnan bredvid honom sitter och håller varann i händerna. Subtilt, men ett klarspråk likaväl. Jag hoppas att det var han som tog inititativet till att ta hennes hand, men min cynism tror att det var tvärt om. Annars är det ju det snyggaste när man inte behöver markera sitt ägandeskap, utan när objektet i fråga villigt tillkännager sin ägarinna.

 

Min egen absoluta favorit, och en av mina mest uppskattade minnen från den första tiden med min dåvarande pojkvän var när han och jag var på en hemmafest. Jag kände bara honom och hade träffat hans medföljande vänner (som vid den här tiden fortfarande ogillade mig) som mest två gånger, så jag drev omkring lite halvengagerat och lojt och i min egen värld. Pojkvännen for omkring som en översocial fjäril på amfetamin, as was his style, och jag fick en kyss varje gång våra vägar korsades. Vid ett tillfälle står jag i en dörröppning och betraktar honom på avstånd; han står och dansar på ett vardagsrumsdansgolv och jag ser hur en tjej flörtar med honom. Pojkvännen själv har aldrig haft förmåga att avkoda sådant beteende, och det är roande att se hur hennes huvud-på-sned, tvinnande-av-hår och menande leende inte tas emot som något annat än trevlighet. Efter en stund så släntrar jag över och ställer mig snett bakom pojkvännen. Påkallar inte hans uppmärksamhet, utan väntar bara. Och när han märker att jag är där så avbryts hans diskussion med den andra kvinnan mitt i en mening med ett genomlyckligt "oh, here is my girlfriend! Have you met her?" och han slänger armarna om mig. Jag ser inte ens på honom utan möter den andras blick med ett avmätt kaxigt leende. Hon går därifrån några sekunder senare. Cesar Milan har inte så bra pli på sina hundar som jag hade på honom där och då.

 

Jag har svårt med ägandeskap i relationer, jag ogillar det egentligen och på ett ideologiskt plan. Men det är samtidigt så fruktansvärt, fruktansvärt berusande roligt med makt.