thecockycockless

Jag hittar gamla anteckningar och blir lite imponerad av mig själv. "För att orka bry sig om levandet måste man överdriva betydelsen av det." "Nu när jag förstått att jag inte kan hantera ensamheten kanske jag har en chans att klara av den."

Och lite längre stycken:

"Var vi är motsatser:

Han säger att det är en otillräcklighet i orden, att de inte når ända fram och så fort de yttras begränsar. Jag menar att mina känslor inte är sanna förrän jag förmedlat dem.

Jag vet att han har rätt i det här. Men ändå, jag kan inte hjälpa det. Det är mitt försök att kontrollera mina känslor, att tygla dem, må vara att det är fåfängt. Han ger sig hän, har förstått det jag vägrar acceptera: Att vi är slavar under våra känslor."

 

Det stämmer ännu, två år senare. Jag försöker fortfarande tygla, valla, kontrollera. Liknelsen har använts förut, men bilden stämmer så väl att jag tvivlar på att jag någonsin kommer byta ut den: Tankarna, eller i det här fallet känslorna, är en skock får, uppjagade och stissiga, springande i alla riktningar utan någon reflektion över vilka marker de ger sig ut på. Och så jag, vallhunden, den ensamma, i flåsande jakt efter dem, för att rädda dem, föra dem till säker mark och bort från raviner. Jag hoppas att de ska stilla sig när de är samlade, inrätta sig för natten och sova lugnt, men det var längesen jag fick ihop dem alla och kunde vila.

 

Jag är trött. Trött på att tänka, på att känna, på att hoppas. Trött på att manövrera och styra, på att ta ansvar och på att vara klok. På att vara ensam och stark. Jag vill försöka låta fåren spridas för vinden utan att bry mig. Jag är inte fåren, jag är hunden. Och jag vill göra något helt annat än det jag innan gjort.

Mitt linne är alldeles snorigt. Jag har gråtit häftigt och högljutt i soffan och eftersom jag är själv så har jag snutit mig i linnet. Jag har tvättid imorgon. Gråtbehovet har byggts upp under flera dagar, äntligen spillde det över kanterna på bägaren. Åt alla håll.

 

Orsakerna till gråten är flera, på många plan. Det är obesvarade känslor av romantiskt slag och känslan av att vara oönskad, oälskbar och otillräcklig. Det är äldre släktingar som får det svårare och svårare, blir ensammare och ensammare och känslan av att vara avlägsen, svekfull och otillräcklig. Det är yrkesrelaterade överväldiganden och känslan av att vara nervös, rädd och otillräcklig. Det är tröttheten. Det är uppgivenheten. Det är ensamheten. Saknaden efter det man haft och över det man aldrig kommer få.

 

Men det jag gråtit över är Laika. Bara Laika.