thecockycockless

Det är inte det att jag inte förstod att det finns människor som tar tillfället i akt att sparka när någon lagt sig framför dem på marken. Naturligtvis hyser jag ett hälsosamt tvivel till personer i min omgivning som ännu inte samlat tillräckligt med bevis för att få tillträde till min sårbarhet. Främlingar. Ytliga bekanta. Vänner av ett så skilt lynne från mitt att jag vet att jag behöver vara försiktig. Jag försätter mig inte villigt i underläge, blottar inte mitt hjärtas pulsåder eller sluter mina ögon och låter mig ledas. Inte inför vem som helst, för jag vet att det finns människor som till sin natur inte kan låta bli att hugga mot en barlagd hals. Det finns de som hör till rovdjuren, och som jag är trygg kring bara för att de vill räkna mig till sin flock. Och jag låter dem, men håller en distans som några av dem anar, medan andra tror att förmaket de fått tillträde till i själva verket är det innersta rummet. Det är inte deras fel, de är varelser av annan sort, eller så är vi likadana men har hittat väsensskilda sätt att förhålla oss till vår ömtålighet. Oavsett så förstår jag det här, jag har inte i någon naivitet missat att uppskatta mina överlevnadschanser, och jag har inte godtroget antagit att ingen någonsin kan göra mig illa.

 

Nej, mitt misstag ligger i att jag inte trodde dig höra till rovdjuren.

"Du måste hålla avstånd."

Men hur? Hur ska jag kunna hålla mig ifrån en människa som utan att anstränga sig lyckas med det inte en enda av alla de som försökt så mycket de kan har klarat av? Som ljudlöst fångar hela min uppmärksamhet. Som utan ett ord förmedlar det jag längtar efter att få bekräftat, och som när han använder ord, väljer just de jag själv skulle plocka ut ur den oändlighet som finns tillgänglig. Som ser de världsdetaljer jag fäster vikt vid, och stannar upp vid just dessa, som går den stora massan obemärkta förbi. Som fångar de trådar jag sprider omkring mig, och som jag fått för mig är som spindelväv eftersom ingen verkar märka dem. Ingen utom han. Hur ska jag kunna dra mig undan från en människa som med sin blotta närvaro skingrar den ensamhet som annars är ständigt gällande, hur många personer jag än har omkring mig? Som ser mig, och även det jag ser. Som, när jag blygstolt berättar något, svarar med lugn röst, bekräftar och bejakar. Någon som befinner sig runt omkring mig, både över, under och ständigt bredvid. Som förstår mitt sätt. Förstår mig utan att jag behöver förklara, hör vad mina tystnader säger, känner vad mina blickar rör vid. Att lämna honom, och det vi inte kan ha men som jag föreställer mig är mig lika otänkbart som att lämna jorden för en ensam rymdodyssé. Jag skulle inte överleva en dag.

 

”Hur mycket är klockan?” frågar Eva och jag ler åt det gamla uttrycket.

Det är så typiskt henne att använda ord som är nästan utdöda i sådana här stunder. Det väcker mitt intresse ytterligare, och det är en prestation i sig, för när det gäller henne är det alltid klarvaket. Trots att vi känt varann så länge. För länge, brukar hon säga. Men tid är något som inte längre finns, så jag lyckas alltid övertala henne att stanna en liten stund till.

 

Senare, när hon somnat till, tänker jag tillbaka på hennes ord. Jag funderar på det hon har berättat för mig om när hon var yngre. Att frågan hon ställde till mig kunde betyda många saker, men att det nästan alltid var en signal om att vilja ta sig ur en situation. En öppning som sedan – oavsett svaret man fick – resulterade i att det var dags att säga adjö. Jag försöker föreställa mig hur något kan bestämma över en människa på det sättet, något som hon dessutom själv skapat. I hela min livstid har vi levt efter kroppsliga sanningar – hunger, sömn, kärlek. Därför är det svårt att tänka sig en värld där ens handlingar följde något annat. Eva har försökt förklara. Hon har levt mycket längre än jag, vilket hon också brukar anföra som motstånd till vår inblandning i varandras liv, och minns hur det var förut. Då tid existerade. Och saker som klockor, datum och år. Det förbjöds av hälsoskäl, brukar hon berätta. Människan var jagad, dikterad och styrd av något de själva hittat på, och det då så radikala beslutet att befria henne togs. Jag brukar fråga varför klockor ens behövdes från början, och då förklarar hon att allt det arbete som idag sker automatiskt tidigare utfördes av människor. Eftersom inget fanns på ett knapptrycks avstånd så var människor tvungna att ha ett sätt att komma överens om när något skulle ske, mer detaljerat än solens uppgång, den första snön eller en kroppslig impuls. Jag trycker min nakna kropp mot hennes, väcker henne och lockar henne med mig igen.

 

Efteråt ber jag henne förklara ännu en gång varför klockor var så viktiga, för även fast jag tror att jag förstår brukar jag låtsas att jag inte gör det, eftersom jag älskar att höra henne berätta om det, om och om igen.

”Idag kan du få allt du behöver, precis när du behöver det”, börjar hon. ”Men när jag var ung, ungefär så ung som du nog är just nu, så kunde man bara få saker under vissa tider, vissa stunder, på dygnet. Någon var tvungen att finnas på plats för att laga maten och servera dig den. Så mitt i natten, till exempel, fick du inte äta om du inte lagade maten själv. Eller gick till McDonalds.”

Hon brukar skratta för sig själv när hon säger gamla namn, och så även nu. Jag frågar aldrig vem det var för jag vill fortsätta föreställa mig att de var folk jag hade tyckt om ifall jag hade träffat dom, och sättet hon skrattar på ger mig intrycket att vi inte hade kommit överens. Hon ser på mig och stryker ett finger längs min panna, över näsan och ner förbi läpparna. Hon gör så när hon vill vara i stunden, säger hon, och jag vet att också det är en rest och ett talesätt från hennes ungdom, för var är man annars?

”Klockor fanns för att se till att människor möttes på rätt tidpunkter för att göra det dom skulle. Men det de gjorde bäst var att påminna om vår förgänglighet.”

Hon tittar länge på mig och jag vet att hon jämför våra kroppar. Min fortfarande spänstig och med få livserfarenheter ärrade i huden, hennes svagare och skörare. Men i mina ögon vackrare då hennes liv speglas i varje muskel, varje hudveck. Om år fortfarande hade räknats, säger hon ibland, hade hon aldrig kunnat vara här med mig. Jag märker att hennes tankar börjar röra sig i den riktningen och jag försöker minnas en sak hon sagt förut.

”Resulterade svaret på hur mycket klockan var alltid i att man behövde gå?” frågar jag, och låter min röst ha det där tonfallet av ärlig kärlek som hon nästan har förmågan att omfamna.

Hon ler igen och skakar på huvudet.

”Nej, ibland betydde det att man kunde stanna en stund till.”