thecockycockless

Det är för varmt. Känslan när man har en tjocktröja för mycket på sig, de där korta sekunderna innan hjärnan lyckas koppla ihop orsak och verkan, och förstå obehaget som pulserar i kroppen. Och befrielsen när man drar plagget över huvudet och kan andas igen.

 

Bara det att det inte är tröjan. Det är inte värme, men det är samma obehag. Och de korta sekunderna blir minuter, kanske timmar. Jag drar i tyget jag har på mig ändå, för att det finns fåfänga muskelminnen som säger mig att det har hjälpt förr. Försöker andas djupa, långsamma andetag, men så fort jag slutar koncentrera mig blir de korta och ytliga igen.

 

Kroppen är ur fas. Något är fel, obehagligt. Jag provar saker jag provat förut - gömmer mig för världen, gråter, skriver. Försöker möta känslan, låta den förklara för mig vad jag behöver göra. Men den viskar för tyst. Eller snarare på ett språk jag inte riktigt lärt mig tillräckligt väl ännu. Vissa fraser känner jag igen, men den här gången är det nyansskillnader som jag inte kan uttolka. Men jag förstår att det är annorlunda, att jag inte kan svara på samma sätt som jag gjorde sist.

 

Tecknena var likväl där. Varför förstår jag dem inte när jag ser dem? Jag tittade ju rakt på dem, som vore de bokstäver utskrivna för att stava orden som berättar vad som ska hända. Samma maniska beteende som varje gång förut. Samma olustighet i kroppen, samma eskalering, samma takt. Men inte kände jag igen det. Det var som att jag betraktade bokstäverna men såg betydelselösa mönster. Meningslösa former, inget att fästa mer notis vid än avmätt intresse. Tills nu, när jag sorterar intrycken och avkodar det jag sett. Läser meddelandet ur minnet:

 

"Här kommer en krasch."

Jag har haft ytterligare en insikt. Ordet börjar fyllas med obekväma betydelser för mig, det finns en mättnad i min kropp och kanske i synnerhet mitt sinne för att få upp ögonen för fenomen och för att utvecklas. Jag vill vila nu, jag vill inte bli klokare på ett litet tag. Likväl kommer de, situationerna och de reflekterande tankarna. 

 

Men just den här var ganska trevlig.

 

Jag låg i soffan, omslingrad med förra höstens älskare (som för tillfället också är denna vårens, men det klingar inte lika bra). Vi myste under tystnad, var och en i sina tankar, den enda interaktionen utöver all kroppsyta som pressades mot den andres var loja, fragmentariska strykningar med fingertoppar på en underarm, eller på en rygg.

 

I dessa typer av situationer - intim, tyst samexistens - har jag för ofrivillig vana att försvinna bort. Plötsligt fylls jag av en känsla av ensamhet och isolering, och det känns som att avståndet mellan min partner och mig växer långsamt, tills förakt och besvikelse tar vid. Gentemot mig själv och den ovetande andra, som ju (naturligtvis) inte märkt något alls av mitt inre sönderfall. På sin höjd har han sett en dysterhet i mina ögon och frågat om något är fel, och jag har antingen svarat att jag inte vet, eller förnekat det.

 

Jag har alltid tagit för givet att någon en dag ska märka när det är på väg att hända, och veta hur man förhindrar det. Kroka mig med någon rörelse eller något ord och dra mig nära igen, mentalt snarare än kroppsligt. Förstå att det är på väg att skapas avstånd trots att inget fysiskt utrymme finns mellan oss. Men det har ännu inte hänt. Jag har villat bort mig och försvunnit, gång på gång.

 

Och så var på väg att ske även denna långsamma eftermiddag. Jag dalade medan jag uppgivet observerade att det pågick, samt att förra höstens älskare inte visade några tecken på att fånga upp förändringarna i min sinnesstämning. Men så, någonstans kanske halvvägs ner i ett mörker, fick jag ett infall. Jag mumlade en fånig fråga, om vad minns jag inte - det kan ha varit hur länge han varit vegetarian, eller hur hans vänskaps-policy på Facebook ser ut - men den var lättsam och ledde till en kort liten diskussion, en interaktion, ett förankrande i nuet, i stunden. Och jag var uppe igen, nära igen. Jag hade lyckats valla mig själv tillbaka.

 

Om det betyder att jag kommer klara av att göra det fler gånger, varje gång, vet jag inte. Men där och då, och när jag tänkt tillbaka på det, så har jag varit stolt och nöjd över skiftningen. Att jag, när mina förhoppningar (orealistiska eller inte) på en annan inte möts, haft förmågan att själv tillgodose behovet.

Kroppen halkar plötsligt till, känslomässigt, och jag kommer ur balans. Hela dagen måste jag parera olika inbillade attacker på min person och trots att jag vet att de är Quijoteska väderkvarnar så måste jag behandla dem som verkliga för att inte gå under. Jag är hudlös. Jag griper efter de mest basala sköldar mot min vassa omvärld - jag blundar på tunnelbanan - och lyckas ta mig helskinnad hem. Andningen måste manövreras, tvingas till en hållbar takt, för att hjärtslagen ska följa exemplet. Det tar mycket fokus och längre tid än vad jag fått för mig att jag har. När jag till sist lyckats bädda med tillräcklig trygghet i mitt gömställe för att kunna låta tankarna reflekera i stället för att panikartat och överlevnadshetsigt reagera så ekar de av oförstående. Förvirring över hur jag hamnade här, just nu, till synes orsakslöst. Tills insikten kommer, som en fintad högerkrok när man ställt in sig på att ta emot en rak vänster, men också som en dimma över gatorna som inte var där nyss, men som nu får en att gå vilse i sina hemkvarter.

 

Du är i stan.

I'm tired. There's been war and maneuvers in so many areas of my life that I consider myself constantly in a fighting stance, guard up. Ready to eat the first punch thrown at me and then, quickly, decide if my best course of action is to move out of harm's way or to counter attack. Or to fight in a more strategic manner. Regardless, they all take energy that I don't have. I want out now. I want a break and a pause from being awake and aware and attentive. A safe space, held by protective arms or just left in peace.

 

Everything takes work right now.

 

I need a holiday.