thecockycockless

"I'm not sure what to do", I said to her.

Then I told her what had happened. I told her of the events that I had witnessed, and the ones I had played a part in. Both those I had been responsible for bringing forward, and those I had stumbled into, unaware. I spoke of patterns and signs I could notice, drew parallells to similar constellations in which I'd seen the end and how it's not pretty. I bore witness to my worry and my fear, both sprung from care, and now overwhelming me. I related what I wanted to do, but also the reasons for why that would never work. I mentioned my regrets, where I'd been misled, but ackowledged that even if I'd caught it sooner, I could not have stopped it. Yet I had to proclaim it all, in an idle attempt for guidance. She listened, and then she spoke:

"Make it worse."

“It feels like I know where we’re going.”

The scenery outside the car window was new to me, still somehow it felt like John was taking me somewhere familiar. He frowned, eyes on the darkening road ahead.

“You said you’d never been here before.”

“I haven’t!” I replied, assuring him the trip was going as planned. “I just got this feeling.”

John glanced at me and I managed a smile. When his frown subsided I looked back at the forest we were driving through, trying to see if there were any specific landmarks that I did recognize, but evening had set and I could no longer make out any details. Suddenly I couldn’t stop a shiver. John noticed and reached into the backseat.

“Put this on.”

I managed to worm my way into his oversized jumper, but when I settled back down the neckline felt like it was choking me. Still, I didn’t want to annoy him by taking it off again. This trip was his attempt to win me back, and I had agreed to give it and us a chance.

 

When we pulled up at the small house I knew I had never seen it before, and yet it felt like I was retracing my steps as I got out of the car and walked up towards the porch. I put my arms around me, lost somewhere in John’s big sleeves, and looked back. John was just stepping out of the car and I smiled through the discomfort.

“It feels like this has happened before.”

“That’s impossible”, he laughed as he locked the car doors.

Then he looked at me, smile gone.

“Cause if you knew what would happen, you would’ve started running by now.”

"Det där är ju också manipulation", säger den nära vännen och jag känner en våg av motstånd i kroppen innan jag svarar och håller med.

Och det vi pratar om är ändå det mest ärliga jag varit på ett tag, det är ett förmedlande av känslor och ett delande av ansvar, som är olikt mig. Jag brukar visserligen basunera ut mina känslor left, right and center, men att lägga över ansvar på någon annan är nytt. It's this new thing I'm trying. Att låta andra förstå när något är svårt eller jobbigt, som de är inblandade eller delaktiga i, och inte bara försäkra dem om att jag har helt och fullt koll på läget och att om det gör ont i mig så är det mitt problem och jag kommer ta hand om det. Jag delar med mig lite av ångesten, helt enkelt. Det är nice. Det är svårt som utav satans fan, men när man får till det så känns det faktiskt ganska bra. Åtminstone när people rise to the occassion.

 

Jag skickade ett meddelande till min chef, till exempel, där jag - motvilligt - erkände att jag kämpar lite just nu, det är svårt att hitta balansen nu när det börjar bli högre tempo på jobbet. Jag mår sämre igen. Stora delar av mig ville radera meddelandet innan jag skickat det, för att delge honom detta skulle innebära att jag inte längre kunde låtsas som att allt var bra och att jag hade full koll på läget. Jag ville behålla bilden av att det går bättre och bättre, att jag har en plan och att den funkar och att jag är autonom och självgående och klarar det här. I slutändan kompromissade jag lite och skrev till att jag trodde att jag var på väg åt rätt håll och att mina strategier nog snart skulle vara på plats, men att jag ville hålla honom lite underrättad. Och - det viktigaste - att om jag fortfarande kände att jag kämpade om två veckor skulle jag be honom om hjälp. Släppte ut katten ur väskan, som det engelska uttrycket säger. Och hans svar var helt perfekt. Han lyckades få med tacksamhet för att jag meddelat honom, tilltro till min förmåga och analys, samt försäkran om att ifall jag behöver hjälp så finns den där närhelst jag frågar. Vilket gör att oron över hur mitt mående kommer utvecklas minskat direkt. Jag kommer fortsätta hoppas och tro och arbeta med en övertygelse om att det går bättre, att jag är i färd med att få strategierna på plats, men jag har skapat en trygghet för mig själv om det skulle visa sig att det inte stämmer. För att jag har delat ansvaret för mitt mående med någon annan.

 

I exemplet som den nära vännen och jag pratade om var det andra delar av mitt mående det handlade om, där ansvaret inte är reglerat på ett sätt som upplägget chef-anställd, utan behöver förhandlas fram efter helt andra, och ständigt föränderliga förutsättningar. Och i sådana sammanhang är det lätt att manipulera. Att säga vissa saker, men utelämna andra, samt att försätta sig själv eller andra i situationer som mer sannolikt slutar på vissa sätt än andra. Men jag har hittills inte delat ansvaret för mina känslor, utan jag har sakligt konstaterat att jag behöver förhålla mig till vissa omständigheter, och om jag inte klarar av det utan att det gör ont, så är det mitt problem, och endast mitt. Men inte nu längre. Jag har varit så ärlig jag har kunnat, för att jag efter det ska kunna gömma så få baktankar som möjligt bakom mina olika sätt att agera. Och ändå går det att definiera det som manipulation. Må så vara. 

Att vara 33 år gammal men gråta som ett barn går ganska bra, när veckorna har gått och mycket har byggts på. Det är en blandning av oro över mig själv, över de närmsta, över de som inte är lika nära, och över resten. Det är besvikelser, på mig själv, men också på andra. Och ovanpå allt finns något jag inte kan hantera. En situation som inte berört mig personligen, för jag kände henne inte, men som skakat om mig så till den milda grad att jag vill springa ut på gatan, gripa tag i förbipasserande och skrika ut min oförståelse, min förvirring.

 

Det är ubåtsfallet, med Kim Wall. Ifall det hade varit en handling i en film hade jag fnyst. "Det där skulle ju aldrig hända." Jag hade tänkt att om något nu skedde, något fruktansvärt (och det i sig är inte så förvånande) så hade han erkänt, och i det troligen försökt förvränga sanningen att hennes död kom av en olycka, ett bråk. Lord knows att det finns massor med män(niskor) som skyller på missförstånd när de gjort något hemskt. Men att han försökte dölja det, inbillningen att han på något vis skulle komma undan med det, kan jag inte ta in. Det är som att min kropp är allergisk mot det som hände sen, tankarna stöts ifrån mig och jag mår illa.

 

Jag kan inte. Det går inte. Hur ska jag kunna existera i en värld som den här?

Det är inte varje dag det är så tydligt när det sker; att saker faller på plats, eller att man påminns om något som sakta glidit ur minnet och försvunnit. Men idag var det verkligen känslan av att plocka upp en pusselbit som hörde hemma, och som dessutom var vacker att titta på.

 

Jag hittade en anteckningsbok från några år tillbaka, innan en massa saker hände och gick fel, vari jag fann citat. Nedskrivna saker han hade sagt, om mig, till mig, som förklarade varför jag förirrade mig så djupt ner i förälskelsen, samtidigt som så mycket, så många, försökte lotsa mig åt andra hållet. Det var skönt. Bekräftande, på något sätt, att få ett litet bevis, något att peka på som jag helt hade glömt - stunder och situationer och känslor som var perfekta. Hur han ju faktiskt såg mig, i korta ögonblick, precis så som jag allra helst ville vara och försöka bli.

 

Som när jag vaknade till att han såg på mig en morgon, och berättade för mig, förundrat, om hur jag hade legat "helt blickstilla, sen när det började bli ljust började du liksom vibrera". Jag minns inte helt, men jag tror det var den gången vi vaknade tillsammans i en säng som varken var hans eller min. Och jag har för mig att jag tänkte på hur jag trodde på honom, trodde på att han hade sett på mig när jag sov och förundrats. Trodde på att han hade sett på mig med kärlek.

 

Jag dagdrömde inte alltihop.

Nor the driver or the police man answered any of my questions. As I looked at the people we drove past on our way to what no one would tell me about I toyed with the idea of screaming for help, banging on the window to make someone realize I was being held captive. But my hands were cuffed and it would only look as if I was an insane woman in a police car. Also, it was not my style to get hysterical, I prided myself at being level headed in pretty much every situation. Still I could not ignore the growing fear in the pit of my stomach, telling me this was something else entirely. Having spent almost a week in jail, stripped of all possessions but the clothes I wore when they came to pick me up at my home, I had settled into the waiting game, seeing as none of the staff at the station were answering any questions either. The other people in the cells with me, all women, had helped me raise more questions, but also helped raise suspicion as to what was happening. None of us were married. None of us had fathers or brothers. And when men starting showing up to collect us, one after the other, those suspicions were all but confirmed. We were being distributed. And now I was on my way to whoever had claimed me. I wondered how the decision had been made. Women without male governance had belonged to the state up until now, leaving us limited in certain ways, but free in other. I hadn’t minded enough to secure a marriage with someone I could tolerate, figuring the politics would change to more favorable tones soon enough, and so instead I had settled with the idea of being monitored a little extra. I liked my job, and I had gotten to keep it, so other than the principle of not owning my flat, and my money being put in a state governed account rather than the one I had before, the changes were not affecting me that much. Until now.