thecockycockless

"Jag tror på det här", säger han och jag märker att jag tror på honom.

Han är den som har reagerat lugnast men samtidigt engagerat på vad jag har berättat för honom och jag tänker på vilka roller vi lekte med när vi först träffades, och hur skuggor av dem dröjer kvar och gäller än, flera år senare. Han leder och jag följer - ett ovant beteende för mig, men med honom vill jag inget annat.

 

På mitt vanliga vis så är jag ohämmad inuti, och glimtar av det skymtar säkert fram i mina ögon, för han dröjer kvar med sin blick i min lite för länge, lite för ofta. Och på mitt vanliga vis så syns det bara i vissa vinklar hur jag älskar, för precis som förut älskar jag det ouppnåeliga. Lydigt står jag utom räckhåll, men leker olydigt med tanken på att få prova det som jag redan inledningsvis avfärdat som en omöjlighet och just därför vågat fastna för. Ibland ger han sken av att vilja sträcka sig efter mig, över avspärrningarna, för att på riktigt röra vid, inte bara tänka eller insinuera. Men jag vet, och han vet, att det inte kommer bli så.

 

Och ändå står jag kvar. För stunder som denna. Då han, av alla, reagerar så som jag omedvetet längtat efter att någon ska. På ett sätt som jag förstår och utan några svårigheter kan ta emot. En stolthet som är försiktigt hanterad, från oss båda. På det sätt som är mitt älskar jag honom. Jag tror han anar det, för jag tror att han kan utläsa mina kryptiska påbörjade kärleksförklaringar. Men han har aldrig kommenterat det, eller uppmuntrat mig att slutföra dem. Det behövs inte. Vi vet redan allt.

"Låt mig sätta det i perspektiv åt dig", sa han, med den där lugna rösten som fick mig att gå med på allt. "Varje liv är ett andetag. Vissa är långa, vissa korta, men alla förenas i egenskap av att vara övergående. Lika oundvikliga som de är för oss att dra, lika oundvikligt tar de slut. Ibland andas du i harmoni med en annan kropp, på samma vis som liv ibland sammanflätas och följs åt. Så småningom ska du dra ditt sista, men i samma sekund det sker kan du vara säker på att miljarder fler fortsätter, oförtrutet. Och att några i just den stunden också tar sina absolut första. Men om du tänker tillbaka på ditt liv, kan du verkligen särskilja ett enskilt andetag? Nej, förstås inte. Inte ens det vi verkligen borde minnas - just det första, känslan av hur syre för första gången slår emot insidan av våra lungor - kommer vi ihåg. Gör det ont? Är det därför vi skriker? Bevisligen vänjer vi oss, och upplevelsen av att ta ett andetag förpassas till en obetydlighet, om så en av de mest livsnödvändiga. För inte minns vi enskilda andetag, lika lite som en framtid kommer minnas enskilda liv. De är till sin natur lika övergående, och därför lika obetydliga."

Jag nickade sakta, det han sa kunde jag inte argumentera mot. När han såg mitt medgivande log han.

"Du förstår", konstaterade han, och det gjorde mig stolt. "Så döda henne."

Hon var en av de där kvinnorna som fallit hårt och djupt för någon, men där något gått fel i fallet. Det var därför hon nu var gift med någon som aldrig skulle riskera att ta henne till höjder hon fick svindel på, eller kunde skada sig från. Vem som helst kunde se det i hur hon var i hans sällskap. Det var som att hon hade satt sig bekvämt på en bänk i väntan på ett tåg hon skulle med. Ett tåg som inte skulle komma på länge än, men som hon hade valt att sitta och vänta in, på obekväma bänkar, snarare än att gå därifrån. Det var så hon levde livet, trots att tåget var döden. Men det hade inte alltid varit så. Det syntes också på henne, om man visste var man skulle titta. Det fanns ärr efter lycka i hennes person. Hennes rörelser var menade att vara större, men hon tog inte längre ut dem. Och jag visste bättre än någon annan hur mycket starkare det där leedet kunde vara. För det var mig hon hade älskat.

"Let me stop you there."

 

That is what she said, interrupting me, after I'd been talking, explaining, trying to bring clarity to the mess I am in. I'd been telling her about my longing, trying to point to specific things I want, maybe even need, and feel the lack of, achingly: An ally for the mundanity of life, to help force purpose to the everyday, which is otherwise sometimes such a struggle to get through. I've glimpsed it, the set-up I want, and even though part of me thinks it's trivial, another part doesn't even dare believe I can get it. Or that I deserve it? 

 

"Having someone to keep track of, that keeps track of me", I had summarized. "Because we want to, and because our lives are alligned. I have only had tastes of it, and I want more. It's like a drug."

 

And that's when she interrupted me.

 

"This is all natural and healthy", she objected. "And I was thinking all the way through what you were saying how you weren't describing this desire like a weakness, like you've done in the past."

 

I still have a ways to go.

Jag hittar gamla anteckningar och blir lite imponerad av mig själv. "För att orka bry sig om levandet måste man överdriva betydelsen av det." "Nu när jag förstått att jag inte kan hantera ensamheten kanske jag har en chans att klara av den."

Och lite längre stycken:

"Var vi är motsatser:

Han säger att det är en otillräcklighet i orden, att de inte når ända fram och så fort de yttras begränsar. Jag menar att mina känslor inte är sanna förrän jag förmedlat dem.

Jag vet att han har rätt i det här. Men ändå, jag kan inte hjälpa det. Det är mitt försök att kontrollera mina känslor, att tygla dem, må vara att det är fåfängt. Han ger sig hän, har förstått det jag vägrar acceptera: Att vi är slavar under våra känslor."

 

Det stämmer ännu, två år senare. Jag försöker fortfarande tygla, valla, kontrollera. Liknelsen har använts förut, men bilden stämmer så väl att jag tvivlar på att jag någonsin kommer byta ut den: Tankarna, eller i det här fallet känslorna, är en skock får, uppjagade och stissiga, springande i alla riktningar utan någon reflektion över vilka marker de ger sig ut på. Och så jag, vallhunden, den ensamma, i flåsande jakt efter dem, för att rädda dem, föra dem till säker mark och bort från raviner. Jag hoppas att de ska stilla sig när de är samlade, inrätta sig för natten och sova lugnt, men det var längesen jag fick ihop dem alla och kunde vila.

 

Jag är trött. Trött på att tänka, på att känna, på att hoppas. Trött på att manövrera och styra, på att ta ansvar och på att vara klok. På att vara ensam och stark. Jag vill försöka låta fåren spridas för vinden utan att bry mig. Jag är inte fåren, jag är hunden. Och jag vill göra något helt annat än det jag innan gjort.

Mitt linne är alldeles snorigt. Jag har gråtit häftigt och högljutt i soffan och eftersom jag är själv så har jag snutit mig i linnet. Jag har tvättid imorgon. Gråtbehovet har byggts upp under flera dagar, äntligen spillde det över kanterna på bägaren. Åt alla håll.

 

Orsakerna till gråten är flera, på många plan. Det är obesvarade känslor av romantiskt slag och känslan av att vara oönskad, oälskbar och otillräcklig. Det är äldre släktingar som får det svårare och svårare, blir ensammare och ensammare och känslan av att vara avlägsen, svekfull och otillräcklig. Det är yrkesrelaterade överväldiganden och känslan av att vara nervös, rädd och otillräcklig. Det är tröttheten. Det är uppgivenheten. Det är ensamheten. Saknaden efter det man haft och över det man aldrig kommer få.

 

Men det jag gråtit över är Laika. Bara Laika.

 

Jag går från ICA, en baguette sticker upp ur ryggsäcken och jag har någon annans paket under armen. Kassörskan skrattade åt mig när jag teatraliskt suckade över hur stort det var och när jag svor att det är sista gången jag gör min bror en tjänst. Det var andra främlingen idag som skrattade åt mig. Jag får anta att jag är rolig. Eller så är de bara bra på sitt jobb, sitt serviceyrke.

 

På vägen hem stannar jag några gånger och ser mig om. Mellan hus och över trädtoppar håller solen på att gå ner och jag fascineras över hur orange himlen kan bli. Jag vill fotografera det, dela det med någon jag tycker om som kanske inte har samma utsikt just nu, men vet både att nyanserna aldrig fångas på mobilkamerans bild och att de personer jag mest vill dela stunden med inte längre finns i mitt liv. Likväl stannar jag fler gånger och vänder mig om.

 

Plötsligt så känner jag vattendroppar. Men ser inga moln. Jag avfärdar det som inbillning. Det är ganska lätt för mig att göra - jag hyser ingen större tilltro till min verklighetsförankring. Men så känns det igen, och fortfarande inga moln på himlen. Jag funderar på om träden jag går under kan vara blöta, och ifall det är vind som blåser ner droppar på mig, men när jag kommer ut från under grenarna och det forfarande sker måste jag tänka om. Nu ser jag dessutom hur asfalten pryds av regnstänk, om än inte så mycket, samtidigt som himlen ovanför mig är helt klar. Jag möter två män och funderar lite på att fråga om de också känner regnet, men låter bli. Tänker att det kanske finns ett moln därovanför ändå, och att det bara råkar vara samma blåa nyans som himlen runt omkring. Att jag inte behöver bekräfta det med två främmande människor. Det är helt andra bekräftelser jag söker här i världen, och de är inte av slaget att jag kan få dem från främlingar.

My rationale is crumbling. It's been holding steady(ish) for about a week, which I must say is something to acknowledge and celebrate, so I try to get a round of applause going, but nothing.

 

Regardless. It's all going according to plan.

 

"A week", I told myself. "A week of hopefulness and confident waiting."

That week was over yesterday, and begrudgingly I remember what I also told myself:

"After that, a week of sorrow. Of self-pitying acceptance that you are not lovable in that manner you wished and planned for. A week of tears, most probably, though not the entire week - that would be tiresome. Of allowing the pain that has been stomping its feet from impatience in the doorway to your insides, kept at bay by the agreed time schedule, to step inside and start stabbing at tender parts. Mutter a bitter 'welcome'. It's a visitor you know well, so it's only polite."

I breathe in, notice that it's not a shaky breath and it gives me foolish hope that maybe the first tears will not come until tomorrow. I try to remember what the plan holds for the week after this, and if I remember my words correctly they were:

"And then we go back to normal."

 

It's important to have plans.

Det är för varmt. Känslan när man har en tjocktröja för mycket på sig, de där korta sekunderna innan hjärnan lyckas koppla ihop orsak och verkan, och förstå obehaget som pulserar i kroppen. Och befrielsen när man drar plagget över huvudet och kan andas igen.

 

Bara det att det inte är tröjan. Det är inte värme, men det är samma obehag. Och de korta sekunderna blir minuter, kanske timmar. Jag drar i tyget jag har på mig ändå, för att det finns fåfänga muskelminnen som säger mig att det har hjälpt förr. Försöker andas djupa, långsamma andetag, men så fort jag slutar koncentrera mig blir de korta och ytliga igen.

 

Kroppen är ur fas. Något är fel, obehagligt. Jag provar saker jag provat förut - gömmer mig för världen, gråter, skriver. Försöker möta känslan, låta den förklara för mig vad jag behöver göra. Men den viskar för tyst. Eller snarare på ett språk jag inte riktigt lärt mig tillräckligt väl ännu. Vissa fraser känner jag igen, men den här gången är det nyansskillnader som jag inte kan uttolka. Men jag förstår att det är annorlunda, att jag inte kan svara på samma sätt som jag gjorde sist.

 

Tecknena var likväl där. Varför förstår jag dem inte när jag ser dem? Jag tittade ju rakt på dem, som vore de bokstäver utskrivna för att stava orden som berättar vad som ska hända. Samma maniska beteende som varje gång förut. Samma olustighet i kroppen, samma eskalering, samma takt. Men inte kände jag igen det. Det var som att jag betraktade bokstäverna men såg betydelselösa mönster. Meningslösa former, inget att fästa mer notis vid än avmätt intresse. Tills nu, när jag sorterar intrycken och avkodar det jag sett. Läser meddelandet ur minnet:

 

"Här kommer en krasch."

Jag har haft ytterligare en insikt. Ordet börjar fyllas med obekväma betydelser för mig, det finns en mättnad i min kropp och kanske i synnerhet mitt sinne för att få upp ögonen för fenomen och för att utvecklas. Jag vill vila nu, jag vill inte bli klokare på ett litet tag. Likväl kommer de, situationerna och de reflekterande tankarna. 

 

Men just den här var ganska trevlig.

 

Jag låg i soffan, omslingrad med förra höstens älskare (som för tillfället också är denna vårens, men det klingar inte lika bra). Vi myste under tystnad, var och en i sina tankar, den enda interaktionen utöver all kroppsyta som pressades mot den andres var loja, fragmentariska strykningar med fingertoppar på en underarm, eller på en rygg.

 

I dessa typer av situationer - intim, tyst samexistens - har jag för ofrivillig vana att försvinna bort. Plötsligt fylls jag av en känsla av ensamhet och isolering, och det känns som att avståndet mellan min partner och mig växer långsamt, tills förakt och besvikelse tar vid. Gentemot mig själv och den ovetande andra, som ju (naturligtvis) inte märkt något alls av mitt inre sönderfall. På sin höjd har han sett en dysterhet i mina ögon och frågat om något är fel, och jag har antingen svarat att jag inte vet, eller förnekat det.

 

Jag har alltid tagit för givet att någon en dag ska märka när det är på väg att hända, och veta hur man förhindrar det. Kroka mig med någon rörelse eller något ord och dra mig nära igen, mentalt snarare än kroppsligt. Förstå att det är på väg att skapas avstånd trots att inget fysiskt utrymme finns mellan oss. Men det har ännu inte hänt. Jag har villat bort mig och försvunnit, gång på gång.

 

Och så var på väg att ske även denna långsamma eftermiddag. Jag dalade medan jag uppgivet observerade att det pågick, samt att förra höstens älskare inte visade några tecken på att fånga upp förändringarna i min sinnesstämning. Men så, någonstans kanske halvvägs ner i ett mörker, fick jag ett infall. Jag mumlade en fånig fråga, om vad minns jag inte - det kan ha varit hur länge han varit vegetarian, eller hur hans vänskaps-policy på Facebook ser ut - men den var lättsam och ledde till en kort liten diskussion, en interaktion, ett förankrande i nuet, i stunden. Och jag var uppe igen, nära igen. Jag hade lyckats valla mig själv tillbaka.

 

Om det betyder att jag kommer klara av att göra det fler gånger, varje gång, vet jag inte. Men där och då, och när jag tänkt tillbaka på det, så har jag varit stolt och nöjd över skiftningen. Att jag, när mina förhoppningar (orealistiska eller inte) på en annan inte möts, haft förmågan att själv tillgodose behovet.

Kroppen halkar plötsligt till, känslomässigt, och jag kommer ur balans. Hela dagen måste jag parera olika inbillade attacker på min person och trots att jag vet att de är Quijoteska väderkvarnar så måste jag behandla dem som verkliga för att inte gå under. Jag är hudlös. Jag griper efter de mest basala sköldar mot min vassa omvärld - jag blundar på tunnelbanan - och lyckas ta mig helskinnad hem. Andningen måste manövreras, tvingas till en hållbar takt, för att hjärtslagen ska följa exemplet. Det tar mycket fokus och längre tid än vad jag fått för mig att jag har. När jag till sist lyckats bädda med tillräcklig trygghet i mitt gömställe för att kunna låta tankarna reflekera i stället för att panikartat och överlevnadshetsigt reagera så ekar de av oförstående. Förvirring över hur jag hamnade här, just nu, till synes orsakslöst. Tills insikten kommer, som en fintad högerkrok när man ställt in sig på att ta emot en rak vänster, men också som en dimma över gatorna som inte var där nyss, men som nu får en att gå vilse i sina hemkvarter.

 

Du är i stan.

I'm tired. There's been war and maneuvers in so many areas of my life that I consider myself constantly in a fighting stance, guard up. Ready to eat the first punch thrown at me and then, quickly, decide if my best course of action is to move out of harm's way or to counter attack. Or to fight in a more strategic manner. Regardless, they all take energy that I don't have. I want out now. I want a break and a pause from being awake and aware and attentive. A safe space, held by protective arms or just left in peace.

 

Everything takes work right now.

 

I need a holiday.

Jag är förhållandevis drogliberal, vad jag har förstått, i jämförelse med många jag känner. Jag har provat lite olika saker, men aldrig riktigt imponerats enormt, eller förstått varför man fastnar. Jag brukar kaxigt slå fast att jag inte har en beroendepersonlighet utan kan feströka ohämmat utan att nikotinbehovet gör sig gällande till vardags. Men så har jag då aldrig provat de riktigt starka, tunga eller beroendeframkallande sakerna. Och det beror inte nödvändigtvis på att jag tror att jag skulle fastna då, utan mer på att uppfattningen jag fått är att det kan öppna sinnen och ge upplevelser som gör att återgången till en nykter tillvaro känns platt i jämförelse.

 

Men jag måste nog revidera min självbild vad gäller beroende. För på samma sätt som personer med alkoholism i släkten eller med en självkännedom som styr dem omvägar kring vissa typer av lockelser så försöker jag hålla en disciplin på fysisk närhet. Det har varit ganska lätt i en livstid, och jag har inte själv förstått att jag har gjort det, förrän nu.

 

Det är klart att jag har upplevt fysisk närhet, taktil ömhet och omtanke, i mitt liv - annars blir man väl psykopat? Men jag har aldrig förut upplevt det som jag har möjlighet att göra nu. Vi skalar ner området till sexuella partners, då de är en tacksamt enkel skara att prata om vad gäller beröring. Man ingår någon form av överenskommelse där man ger tillträde till sin kropp och får en annan i gengäld. Jag kan räkna fyra sådana mer långtgående relationer i mitt liv, alla fina och betydelsefulla på sitt vis, alla olika vad gäller amorösa känslor och livslängd. Men där endast en matchar det taktila behovet jag börjat känna i min kropp och förstå att jag har. Övriga tre även här varierande i "kvalitet"; från att beröring endast var kopplat till sex och den andra kroppen försvann från sängen och räckhåll så fort orgasmen var ett faktum, till kramar och omfamningar även när sex inte var aktuellt. Men ingen kommer i närheten av vad den här fjärde individen levererar. Och det skrämmer mig.

 

För det är som jag föreställer mig en heroininjektion. Något jag motvilligt närmar mig eftersom jag vet att det är tillfälligt, befriat från djupare känslor från mitt håll, och - förutsätter jag - även från hans. Det kommer ta slut, när han träffar en dejt som blir allvarligare, eller när jag träffar någon som faktiskt lyckas odla fjärilar i magen på mig. Så vad vi gör är lek. Någon slags rollspel. Och jag spelar rollen alltför bra. Jag får tacka min motspelare. Han rör vid mig som om han älskar mig och jag har aldrig upplevt det förut. Ingen har hållit om mig på det sätt han gör, med båda armar. Ingen har tvinnat fingrarna i mitt hår, sömnigt, om morgonen. Ingen har vaknat under natten och dragit mig närmre sig för att sedan somna om. Ingen har kommit över där jag sitter i soffan och gett mig en puss på pannan för att sedan återgå till det han gjorde innan. Aldrig med den frekvensen det nu sker. Aldrig som ett vardagligt beteende och något jag knappt hinner få en chans att hungra efter.

 

Fast det är just det. Hungern väcks ju. Och när vi skiljs åt så är det en come down som får mig att gråta på bussen av ensamhet. Och en sorg över den djupa avgrund av närhetsbehov som verkar finnas i mig, för hur ska den någonsin kunna mättas? En trötthet över att hålla tillbaka, vilket jag börjar förstå att jag gör alla vakna timmar på dygnet, utom under de få rus jag trillar dit i - men även där, i någon mån. En rädsla över hur det är en pandoraask jag håller inom mig. Att om den öppnas så kommer jag aldrig kunna stänga den igen. Och hur det inte kommer finnas någon levande varelse som kommer kunna hantera de behov jag har, om jag skulle erkänna dem för någon. Mig själv, till exempel.

 

Så strategin är att hålla sig opåverkad.

Jag har lärt mig något nytt. Man skulle kunna tro att det var något jag redan borde ha vetat, men nej. Anat, på sin höjd. Något jag borde ha kunnat förstå själv, ifall jag tänkte efter lite. Men det gjorde jag inte, utan det krävdes en samtalsterapeut som med en savann och tigerliknelse fick mig att höja ögonbrynen, le lite barnsligt lyckligt och utbrista "ahaaa!"

 

Jag har sedan länge förstått konceptet reptilhjärna. Jag har greppat att under hot eller stress så blir man basal, fattar snabba och ofta lite dumma beslut, styrda av känslor som inte är rationellt styrda. Jag vet detta både av teoretiska och empiriska skäl. Men jag hade inte fattat vidden av vad som faller under kategorin hot eller stress. Att min kropp sorterar in "att göra någon besviken" under "saker som är livsfarliga och som vi bör göra allt för att undvika". Och att "att göra någon ledsen" likställs med sabeltandade tigrar. "Att göra någon arg"? SPRING FÖR LIVET! Eller spela död, whatever works.

 

Don't get me wrong, jag har pejlat att jag gravt ogillar alla de sakerna. Att jag gör mycket, MYCKET, för att undvika det. Men att det var min reptilhjärna som var igång hade jag inte riktigt förstått. För jag trodde att reptilhjärnan var som det låter som att den ska vara. Primitiv. Att den uttryckte sig med ord som "ööh", "ugg" och "höh". Vokalerna där i slutet av alfabetet, eftersläntrarna. Så när denna tanke infann sig:

"Förstår du nu varför vi inte ska ha vänner? För att vi kommer göra sådana här dumma saker igen, och såra dem, det är oundvikligt. Och känner du inte hur jobbigt det är? Hur ont det gör? Hur ont det måste göra i dem, och att det är DITT fel? Bättre, MYCKET bättre att vara ensam. Dra dig undan från dina vänner så undviker du att hamna i den här situationen igen."

så trodde jag att det var jag som tyckte det. Alltså hela jag. Mitt logiska och tänkande jag. För det LÄT logiskt, och det KÄNDES i synnerhet logiskt, för ja, det kändes ju som att jag stått framför en tiger alldeles nyss. En stor sådan. Och när jag sedan började höra tankar som "men alla de fina stunderna då?", "du skulle förlåta om hon gjort så mot dig" och "är inte kärleken värd lite motgångar?" så tänkte jag att det bara var motstridiga argument av samma kaliber, och att alla tankar borde lyssnas på och respekteras. Övervägas.

 

Men jag har fattat nu. Reptilhjärnan är lika smooth tongued och manipulativ som resten av mig, när jag vet vad jag vill. Den jäveln. Och jag börjar förstå att det finns fler situationer som stänger av min åtkomst till hela hjärnans kapacitet än vad jag tidigare trott.

 

Så nu ska här tämjas tigrar.

A thought comes to me. I would be lying if I said it came instantly, in that moment, when I noticed a change in your expression. No, it came much later, upon replaying our meeting for myself, dwelling in the memory and the analysis of our interaction. And your reaction. And because it is a thought born from a memory I doubt it even more than I would have done had I drawn the conclusions in real time. But still, it is a thought I can't help indulging. I feed it to grow, turn it over in my hand, where I cradle it. I will show it to some.

 

The thought goes like this: Have you been harbouring words I never meant for you to catch?

 

I say so much, so often - almost always - and I am spoilt with people that have come close enough to hear the meaningful silence behind sentences. Friends that have learnt to interpret my nuances, my hints and allegations, my pauses inbetween words. So naturally I think everyone gets it. Understands when I say something that might very well be true in the moment it's uttered, but that will fade, or change, or turn into its opposite after time has passed.

 

But maybe not. You have been known to quote me on things I wish you hadn't. Phrases I recognize as my own, but that are no more worthy of quoting than random words taken from a full page of statements - out of context they make no sense; they are useless, misguiding, without a time and a place and a feeling. All of which always changes. But the words stay the same, and you have carried them with you, shaped behaviours from them, even though they are long since too warped to carry meaning.

 

You are not the only one having done this. Yet I have not, until now, picked up on it. But it's clear what I should do to test this theory.

 

Quieten.

Året närmar sig ett slut, men det är inte dess eget jag ser nalkas. Det smäller utanför fönstret, ekar mellan husen, och det har det gjort länge. Samma krigskänsla dundrar inom mig, men utan rädsla, bara smaken av stundande triumf när jag drar med tungspetsen över tänderna, trycker den mot de vassaste spetsarna. Där finns några stycken, och de blir vassare med åren. Det som står inför förgörelse och levnadsslut är beteenden jag fått hjälp att först upptäcka och identifiera, sedan kartlägga och fästa måltavlor på. Nu ska de oskadliggöras. Det rann salt ur mina ögon när de sista pusselbitarna lades på plats, av en älskad hand, en trygg närvaro.

"Vad gör jag nu?" blev min första fråga, på vilken det inte fanns ett tydligt svar där och då.

Vi drack i stället. Leende. Tårarna slutade snabbt rinna. Vi visste att svaret skulle komma till oss.

 

Och här är det nu, lika obevekligt som krutlukten som jag förstår redan börjar lägga sig utanför, men som jag inte tänker bjuda in i min kropp förrän jag ska dra mina tre djupa godnattandetag på balkongen.

 

"Jag ska ta kontrollen över det här", mumlar jag.

Rösten är lågmäld inte för att jag är osäker utan för att jag inte behöver övertyga någon. Jag skådespelar en tvekan, för skojs skull.

"Det tror du att du kan? Varför skulle du kunna det nu helt plötsligt?"

"Jag tror inte", svarar jag, rösten en grad starkare, om så bara för att hånfull självsäkerhet hörs så dåligt annars. "Jag vet. Det här är inte ett beslut sprunget ur önskan, det är sprunget ur insikt. En insikt som har känts i kroppen, inrättat sig i min tillvaro som en naturlag och som jag därför numera lever efter. Det är lika oundvikligt som att jag ska dra mitt nästa andetag. Och på samma livsnödvändiga vis ser jag fram emot det samtidigt som jag tar det fullkomligt för givet. Du ifrågasätter hur jag ska klara av det. Men förstå detta: Det är redan gjort."

Jag har inlett en kampanj. Den heter "Säg inte allt till alla hela tiden" och riktar sig till mig. För att jag ska hålla käft lite oftare, behålla mina egna hemligheter lite längre och värna om min integritet lite mer. Det går sådär.

 

Jag tycker om att prata, att berätta och att redovisa. Sanning och autencitet är viktigt, och jag jag har fått för mig att ju mer folk vet, desto närmre ärligheten kommer jag. Men nu tänkte jag alltså prova ett nytt grepp. Jag har redan börjat med att undanhålla saker för min bror - och med undanhålla menar jag att jag inte nämnt att jag träffat en av hans goda vänner igen som jag ämnar ligga med innan veckan är över. Vännen i fråga och jag hade en sexuell relation för ett år sedan, vilket min bror var medveten om (och obekymrad av), så att vi nu eventuellt närmar oss en favorit i repris är egentligen inget som han absolut inte får veta. Men som ett experiment har jag alltså bestämt mig för att just detta nu ska hållas hemligt. Som en övningsuppgift för min egen del.

 

I andra områden misslyckas jag fatalt med att hålla inne med information. Det finns nog inte en levande varelse som också är gemensam vän till min senaste förälskelse och mig som inte vet om min grava besatthet. Att förälskelseobjektet själv inte vet om det är faktiskt ett mysterium, när jag tänker efter. Eller så gör han det och spelar bara smakfullt ovetande. Oavsett vilket så är det ett område där jag behöver bli bättre på att välja mina biktbåslyssnare - "inte alla" skulle kunna vara en lämplig första regel.

 

Men någonstans tror jag att det handlar om att own up to things, vad det nu heter på svenska. Jag skäms inte över mina förälskelser, eller över de jag ämnar förföra på fredagar efter jobbet. Jag tror att jag genom att prata vitt och brett om det vill synliggöra delar av min personlighet, åskådliggöra mina tankar. Jag ser det ibland som att det som rör sig i mitt huvud inte existerar förrän det yttrats högt och hörts av någon annan, eller skrivits ner och sedan lästs av andra ögon än mina. Det räcker inte att bara jag vet. Man kan fråga sig varför, men så är det och så har det alltid varit. Har det med upplevd isolering att göra, eller egenvärde? Orsaken kvittar, resultatet blir att jag känner att jag måste bära vittnesmål för att min existens ska bekräftas.

 

Trots detta är en sekretesskampanj inrättad, och ska efterlevas ett tag framöver, är planen. Nyfiket ska jag försöka byta levnadsmönster litegrann. Önska mig lycka till. Jag kommer säkerligen berätta hur det går.

Det är orden du ska yttra, högt eller viskat, det spelar ingen roll. Jag kommer höra dem, men inte ge sken av det. Först kommer du vara övertygad om att jag hörde vad du sa, men sen kommer tvekan. Tvivlet. Det där som alltid kommer, oavsett hur trygg man lyckats bli i sig själv, när någon trycker på knappar i den där urgamla ordningen som vi alla borde veta är manipulation vid det här laget, men som fungerar ändå. Din tillvaro kommer rubbas lite, lite av det, för du är faktiskt inte alls van vid det här. Så här brukar det inte gå till. Och inte med mig - vi känner visserligen inte varandra så bra, men det lilla du hunnit fånga upp är något annat än det som står framför dig nu. Bortvänd, ointresserad, med fokus på något annat. Någon annan. Och det skapar mer tvivel. För visst minns du en annan version av det här? En uppmärksamhet som smickrade behagligt. Ett inbjudande som inte verkade ha något OSA-datum, så du dröjde dig kvar i dörröppningen, inte helt övertygad om att det där inne var något du ville medverka i, så du tänkte fundera en stund till. För dörren stod öppen.

 

Men nu är det vinter. Dörrar står inte öppna då, för då försvinner värmen.

 

Så förstå detta: Du kan få mig. Men när jag vill. Om jag vill. Inbjudan må ha varit utan OSA-datum, men om jag ska höra att det knackar på dörren så behöver du ta i lite.

Det här är ett kärleksbrev. Det fyller ingen ytterligare funktion än att jag får ner känslor på pränt, riktade till någon (eller i det här fallet något), och de är troligen mindre betydelsefulla för alla utom de två det beror - mitt jobb och jag.

 

Jag är nu inne i fjärde veckan av att arbeta 25%, efter 2,5 månads heltidssjukskrivning. Under den första tiden av min frånvaro lyckades jag följa läkarens råd i ganska stor utsträckning och helt tänka bort jobbet och mina arbetsuppgifter. Jag saknade dem inte. Jag hade fullt upp med att tvinga (eller locka) ner kroppen från de konstanta toppar av stresspåslag den befann sig i, tillbaka till ett normalläge som var lugnt och i harmoni - otänkbart som det då var för mig att föreställa sig. Men det gick, och efter två månader så började en liten, försiktig längtan, sprungen ur en mer hälsosam rastlöshet, infinna sig om att återgå till jobbet. Ha vardagsrutiner igen. Åstadkomma något med regelbundenhet igen. Och i mitten av november var det alltså dags att börja med två timmar om dagen.

 

Kaxigt avfärdade jag för mig själv både omfattning och uppgifter - två timmar är ingenting, och det jag ska göra är arbetsuppgifter som praktikanterna från universiteten brukar få göra, de gröna och osäkra. Det låg långt från mina komplexa, utmanande, stimulerande, vitt skilda och överväldigande arbetsuppgifter jag har haft och ackumulerat under mina fyra år fram till sjukskrivningen, och även om jag inte saknade dem (delar av dem skrämmer mig ännu) så var det här så enormt väsensskilt att jag blev både förolämpad och fundersam. Är detta allt jag förväntas klara av?

 

Men snabbt fick jag ta tillbaka min arrogans. De två timmarna var precis lagom: Jag var helt slut efter första veckan, där varje dag gått ut på att bevaka kroppens reaktioner och impulser, samt inte minst att hejda majoriteten av dem. "Nej, jag ska inte skynda mig så jag hinner klart det här idag, det kan vänta till imorgon." "Nej, jag ska inte jobba över en liten stund för att få iväg det där mailet." "Nej, jag ska inte starta igång nästa uppgift samtidigt som jag väntar på att det långsamma programmet ska ladda - jag går och hämtar en kopp te i stället." Och arbetsuppgifterna, som jag fnyst åt, är ett himmelrike. Inga deadlines, inga stora beslut, inga kunder. Avgränsat, enkelt men ändå viktigt. Jag njuter.

 

Efter två veckor börjar jag märka att jag inte är helt slut när jag kommer hem, utan har en energinivå jag känner igen som hälsosam igen. Jag försöker fortfarande se till att jag tar det lungt på kvällar och helger, även privat har jag en lång inlärningssträcka framför mig vad gäller att dra i tyglar och göra saker som lugnar ner och minskar intryck snarare än att skapa möten med vänner och försätta mig i nya situationer.

 

Jag lyssnar på musik på vägen till jobbet och dansar diskret genom folkmassan på T-centralen på väg ner till blåa från gröna. Samma folkmassa som jag tidigare undvek genom att åka till Hötorget och gå i stället. I hissen upp från Rådhusets tunnelbanestation dansar jag odiskret, förutsatt att jag är ensam. Vissa morgnar speglar sig morgonsolen i fönstrena på jobbet och jag stannar upp och ler mot Stadshusets spegelbild innan jag går in. Jag är glad när jag kommer till jobbet, och blir gladare när jag är där. Mina kollegor har tagit emot mig med värme och försiktig nyfikenhet, och nu börjat vänja sig vid att jag är där igen. Min chef har sagt fina saker. Det är det fler som har gjort. Och även fast jag är känsligare nu för den takt många arbetar i, det tempo och den ambition som en kärlek till sitt jobb kan ta sig uttryck i, så är jag än så länge så tryggt inbäddad i mina 25% och mina specifika och begränsade arbetsuppgifter att jag inte blir obekväm. Jag myser, och kan i lugn och ro lägga fokus på mina egna processer.

 

Det är nu en vecka kvar tills jag ska upp på 50%, förutsatt att läkaren när vi ses på måndag står kvar vid sin tidigare bedömning. Och jag kommer på mig själv med att längta. Två timmar är inte mycket längre, som det var för en månad sen. Nu börjar jag se fram emot att få prova att komma in i ett flow under längre perioder, och att få rutin på pauser, på luncher, på att hinna bli uttråkad, eller trött, och hitta strategier för det. Inledningsvis ska arbetsuppgifterna förbli desamma, och det är en förutsättning för min längtan. Först efter att tidsökningen är på plats så tänker jag mig att nästa förväntan ska börja få växa i min kropp: Andra arbetsuppgifter, andra utmaningar. Funderingar kring hur mycket av det som var som jag ska ta tillbaka, om något. Större svårigheter, naturligtvis, och jag är glad att de inte behöver gripas an ännu. Det tar vi sen.

 

Just nu är kärleken inbäddad i trygghet i det enkla, det nästan kravlösa. Det är en tillvaro jag inte befunnit mig i sedan barnsben, och det jag lär mig nu behöver jag ta med mig in i alla framtida situationer. Kärleksbrevet skulle kunna riktas till de vänner, de professionella och de kollegor som hjälpt och fortfarande hjälper mig med det jag lär mig. Det framgår inte nu, men oh vad de är i högsta grad inblandade och att tacka för all min rörelse framåt, all min styrka och mina insikter. Men det kanske får bli ett annat brev, en annan gång. För nu går tankarna till mitt jobb, till hur det får mig att längta tillbaka, och att känna att vad gäller yrkesval och arbetsplats så är jag i alla fall på rätt plats i livet just nu. Att bli glad när man kommer till jobbet på morgonen är ett av de bästa recepten för livskvalitet jag vet, tror jag, och för en person som vänder och vrider och tvivlar på så mycket så är jag så tacksam över att det här, just nu, känns så rätt.

Damn you for staking such a claim. For making the moon yours so that each time I linger out in the world until dark I risk being reminded of you. It used to be that when the moon was spectacularly full I would send you a text, or you me, asking if the other could see it from where they were. Sometimes we both saw it, marvelling at it's beauty, and in extention what we had. Sometimes it was cloudy at mine, or yours, and we would just have to take the other's words for it. And even though we were almost always six hours away from each other, we would be connected then, our eyes gazing in the same direction for a few moments of the same night. Together.

 

And now. Each time I catch a glimpse of that luminous entity in the night sky my thoughts go to you. It doesn't matter if it's full, on it's way to becoming, or on it's way from having been, you occupy my mind nonetheless. And in your wake a sense of sorrow, of longing and missing what once was, and what I so fervently wished to be.

 

So damn you for making me wish for clouds on starry nights.