thecockycockless

Faran med att tänka mycket är att det har som effekt att så mycket sker i mitt huvud. Analyser och tolkningar avlöser varandra, slutsatser dras och dras om, känslor anpassas därefter (intalar jag mig). "Ett rikt inre liv" brukar det kallas, men det borde kanske omnämnas som verklighetsversioner?

 

Och när någon ramlar i min väg som jag upplever delar mycket av min verklighet, som nickar igenkännande på flera av mina observationer, och när jag kommer på mig själv med att inte känna mig så isolerad som jag annars gör, blir det lätt så att jag blir hungrig på mer. Fyra, kanske fem gånger, under min livstid hittills har jag stött på personer där detta har hänt. Sedan finns det varianter på personer som bryter isoleringen på andra sätt, genom förståelse och kärlek trots olika verklighetsversioner, men det är inte dem jag blir huvudlöst, himlastormande förälskad i. Ett "tyvärr" kanske är på sin plats här, jag vet inte. Men det är inte dem jag funderar på nu.

 

Nej, mina tankar kretsar kring de jag klickar med på djupet. De som förstår. Som jag aldrig behöver förklara något som driver mig för. Som känner mig, trots att vi inte pratat så många gånger ännu. Jag har upplevt det. Fyra gånger hittills.

 

Men så har det inte hänt mer. Det är bevisligen inte ömsesidigt, för det har inte blivit vi. All den nyfikenhet och hunger efter mer som väcks i mig måste utebli hos den andre, eftersom jag förblir ensam. Och det skapar en spricka i min verklighet, för jag kan inte förstå hur man kan avstå? När man förnimmer ett avbrott i sitt livs isolering, en källa till delad tolkning av universum och en möjlighet till riktig, trygg närhet - hur kan man låta det passera? Jag förstår det inte, jag hittar ingen logik hur noga jag än letar, och jag måste dra slutsatsen att det bara är i mitt huvud detta förekommer. Och får erkänna mig grundlurad av ord och gester jag tagit för sanna och autentiska.

Mina favoritbeslut är de oåterkalleliga. När jag har druckit tre glas vin på ganska tom mage, erkänt men också ignorerat att jag snart ska ha mens och därför är hormoniell, samt försatt mig i situationer som framkallar mina sedvanliga automatiska tankar. Jag känner mig sällan så oövervinnerligt levande som när jag går in i den destruktiviteten som kommer i dessa sammanhang. När jag bränner broar och kastar molotov cocktails på relationer jag innan har tagit ansvar för och vårdat. Voice overn kommenterar torrt att jag beter mig maniskt, konstaterar redan i upptrappningen vart jag är på väg men vet också med sig att det inte går att hejda. Det går inte för jag vill inte. Nej, för jag vill - som citatet lyder i Fight Club - sätta en kula mellan ögonen på alla icke-knullande pandor, dränka alla franska stränder med olja, och andas rök. Jag vill förstöra vackra saker. Jag hatar, när jag mår så här. Och jag älskar det. Jag knyter nävar, blottar imaginära huggtänder och försätter kroppen i en stance som är redo för att slåss. Jag raderar nummer, konversationer och samtalshistorik. Jag sätter upp regler och förhållningssätt för mig själv, baserat på känslor av självförakt och nedslående analyser, men finner en tröst i resultaten; en hemtam känsla av igenkänning i den gamla goda insikten om att ensam är stark. När jag är här vill jag göra illa. Mig själv lika väl som andra.

Det där med att vara ansvarsfull, inkännande och förlåtande blir gammalt efter en stund. Jag är precis som alla är, jag vill hämnas, hävda mig och dra blod från de som gör mig illa. Lyckligtvis är de jag tillåter att komma riktigt nära och som sedan gör det försvinnande få. Men de förekommer. I en av de relationerna har jag några gånger gett tillbaka, på småaktiga vis, som likväl svidit och orsakat obehag. Och jag har njutit skadeglatt, samtidigt som jag slits mellan besvikelse över att jag inte är bättre än så, och belåtenhet över att jag inte är bättre än så.

 

Det som blir... problematiskt? Eller åtminstone sätter käppar i hjulet är att mina närmsta relationer också i stor utsträckning präglas av ärlighet, så ock denna. Så när frågan kom, "varför gjorde du så?" kunde (eller ville) jag inte svara något undflyende och retoriskt riggat som fick mig att behålla ansiktet, eller som kanske hade kunnat leda till en lättare, snabbare förlåtelse. Nej, mitt svar blev ärligt att "jag känner mig sårad och jag gjorde så här för att göra dig illa och för att driva dig ifrån mig".

"Ångrar du dig?" kom följdfrågan.

"Det kan jag inte påstå", svarade jag. "Jag må vara besviken på mig själv över att jag inte är en bättre människa, men jag vet också varför. Och jag ångrar nästan aldrig sådant jag gjort."

 

De som inte står mig lika nära har jag större tålamod med. För de har inte fått komma ända fram till det som verkligen är jag, och har man inte det så förväntar jag mig mindre av någon. De får bete sig, göra fadäser och säga konstiga saker, och det som händer är att jag i stället kommer till en punkt där jag backar längre ut ur vår relation. Som i fotboll, fast med fler gula kort innan det röda viftas fram. Men det är gula och röda kort som sällan visas för min motspelare. Och när jag tänker efter är det kanske ännu mer elakt än vad jag gör mot personer som sårat mig och får tillbaka? Det gör kanske mer ont när någon som man haft i sitt liv plötsligt backar undan, utan att man förstår riktigt varför?

 

Min slutsats är att jag överlag är en elak person.

 

Igår först lunchade och sedan fikade jag med en nära (min närmsta) vän i fem timmar. Needless to say så pratade vi om mycket, det var högt och lågt, spekulerande och reflekterande, och alldeles alldeles underbart. Från bajs-appar till insikter som fick mig att gråta och sedan le "det här ska jag slå in i ett litet paket till min psykolog och låta honom öppna nästa gång vi ses". 

 

Vid ett tillfälle ringde min farfar. Vi pratade bara kort eftersom jag satt upptagen, han ville mest berätta att han bytt telefonnummer och jag lovade att försöka ringa nästa dag. Sedan berättade jag för min vän om hur jag hade tänkt på min relation med farfar, om hur den gör mig sorgsen. Och hur det ligger en frustrerande känsla av att det är "för sent" över den.

 

Under mina syskons och min uppväxt spenderade vi varje sommar hos farmor och farfar i deras hus ute i skogen mellan Skövde och Mariestad, ett stenkast från en långgrund sandstrand där vi badade i snitt fyra gånger om dagen. Det fanns en kiosk, kopplad till minnen jag får skriva om en annan gång, och farfar röstade varje dag för att vi skulle köpa glass. Han, alltid Tiptop, min bror alltid Basun, och när den inte längre fanns, Daimstruten. Vi andra tre mer ombytliga i våra synder. Men det var farmor vi var närmast, som vi lekte med och som interagerade med oss. Som vi skrev brev till. Som fick mina syskon (och säkert mig, fast jag har glömt det) att sluta med napp endast genom att förmanande fråga "är du inte lite gammal för napp nu? Ge mig den".

 

Farfar var lite mer i bakgrunden, lite tystare och jag upplevde honom som lite buttrare. Hans humor för vuxen för att vi skulle förstå den under tiden vi präglades mest av vårt umgänge med dem båda. Han hade en golfboll i ett gummiband, fastknuten mellan två träd på baksidan av huset, och där ställde han sig och slog, om och om igen, i timmar, för att förbättra sin swing. Och en bonus var säkerligen att komma undan sina tre lekande barnbarn. En gång lade han en madrass i hallen för att öva på sin bowlingswing, men när klotet smällde i ytterdörren sa farmor ifrån.

 

Det är först på senare år, mycket senare år, som jag lärt känna farfar. Fått upp ögonen för hur han tänker, vad han tycker, vem han är. Och inte minst hur mycket jag känner igen i honom från pappa. Fram till det att jag pratade om det på lunch-fikat igår så har jag trott att det har haft att göra med min ålder, att det är först nu när jag är mer ordentligt vuxen (?) som vi når varann. Eller att det är för att jag desperat men undermedvetet söker efter pappa i allt jag tar mig för. Det har gjort mig ledsen, och jag har fördömt mig själv för att jag gått miste om så många år med denna person som jag nu mer och mer inser hur mycket jag tycker om på det där riktiga sättet, inte bara vanemässig, familjär kärlek. Han blir 87 i november.

 

Men när vi pratade om det, min vän och jag, så insåg vi att vi delar erfarenheten. Hon har på senare tid kommit närmre sin morfar på exakt samma sätt. Och vi inser en likhet till - min farmor och hennes mormor har båda sedan några år tillbaka börjat försvinna in i demens. Deras män, som under alla år i detta sammanhang funnits i en bakgrund till sina underbara, starka, för sin tid så auktoritära, kärleksfulla fruar, har nu fått stiga fram och axla ett mycket större ansvar i relationerna till sina barn och barnbarn. Och det är först nu vi lär känna dem på riktigt.

 

Vi frågade oss huruvida de har vantrivts i bakgrunden, ifall de saknat närheten de måste ha sett mellan oss andra, och om de reflekterar över förändringen, kanske ser det som en gnutta positivitet i det helvete det måste innebära att långsamt förlora den man levt hela sitt liv med på det sätt de båda just nu gör. Men vi kunde inte gissa oss till några svar. Och jag tror inte jag kommer våga fråga, för riktigt så väl känner jag honom inte än.

Jag älskar vitlöksbröd. Jag ville bara få det sagt.

 

Så, till ämnet för dagen: Romantik.

 

Jag läste ett blogginlägg häromveckan som diskuterade ämnet romantik, och vad det innebär för olika människor. Att det finns en "universell" kodex som innefattar blommor, choklad eller någon annan klyscha och att det inte alls var något författaren uppskattade - snarare tvärtom. Jag höll nickande med medan jag tänkte på hur irriterad jag blev på mitt ex och dåvarande (stackars) pojkvän den gången han överraskade mig med en ros. Inför mina vänner som var på besök från Sverige och aldrig hade träffat honom förut. Jag HOPPAS att jag dolde mitt förakt och visade mig tacksam, men jag tänker inte ta gift på det. Tankarna jag minns att jag hade och nu hoppas förblev tankar (troligen inte, vi var väldigt ärliga i vår relation, på gott och ont) var att akten att komma med en ros var fruktansvärt [och här googlade jag "motsatsen till originell":] "vanlig, normal, alldaglig, enkel, typisk, konventionell, traditionell, banal, intetsägande, opersonlig, ointressant, efterliknande, efterhärmande, efterapande, imitativ, eftergjord, efterbildad, kopierad." Och att han dessutom valde att göra det när mina vänner var på besök såg jag som inställsamt och ansträngt.

 

Jag fick inte fler blommor under våra år ihop.

 

Men så fortsatte artikelförfattaren med att försvara dessa klyschor. Betonade att det är svårt att tala varandras språk inledningsvis i en relation, och att den där kodexen kan fungera som ett ändå godtagbart facit för hur man ska omsätta den speciella känslan motparten skapar i ens kropp med en gest som ger någonting tillbaka, betonar tacksamhet och firar detta faktum. Och jag vet inte om det är för att jag är tio år äldre och därför mer förstående, eller om jag börjar bli desperat i min ensamhet, men fan, jag håller med, ge mig blommor.

 

Samtidigt som jag ändå skulle se det som en genväg. Jag skulle visserligen uppskatta det utan vågor av förakt idag, men jag skulle inte bli lika svag i benen som en betydligt mer uttänkt gåva gör mig. Någon definierade romantik som "individanpassad uppmärksamhet" och det är så det sammanfattas för mig också. Rosor, visst, de tycker de flesta om, så det är klart att det tas emot väl. Men om någon då har fångat upp att jag tycker om blåa rosor (min kärlek för autencitet och sanning till trots) och ger mig sådana, så är det tio, kanske hundra, kanske tusen gånger mer betydelsefullt.

 

Det jag gillar med att romantik definieras som "individanpassad uppmärksamhet" är att definitionen i sin tur kan komma att innefatta mer än romantik - gester och gåvor mellan vänner, utan romantiska/sexuella "baktankar".

Den finaste present jag någonsin fått var från en vän. Vi hade en tid innan detta suttit och nonsenspratat om omöjliga önskelistor, och på min fanns bland annat en pegasus och en liten, decimeterstor, eldsprutande elefant. Och det jag får av honom är en tändare, i form av en elefant, som sprutar eld ur snabeln. Att kunna ta fasta på saker någon säger eller gör, vaska ut vad som har djupare betydelse eller korn av sanning, och sedan spegla detta, det är vackert. Det är kärlek.

 

Och därför behöver det inte vara grandiosa gester, eller dyra presenter. Igår så frågade mitt lunchsällskap, där vi satt hos en av mina favoritindier halvvägs igenom maten, med en ton och ett litet leende som avslöjade att han visste att han ljög: "Vilket naanbröd är mitt? Det som är minst kvar på va?"

Och jag svarade, med lika stor lögn i rösten, och ett större leende: "Ja, det tror jag."

 

Det slår mig att det farliga inte är att vara kär i någon vars känslor man tvivlar på. En sådan person kommer förr eller senare driva dig till att yppa ett ultimatum, eller driva bort dig i din tvekan och du kommer söka efter någon som är bättre på att få dig att förstå hur oumbärlig du kan vara. Nej, det farliga är när du kommer nära någon, lär känna denna person och lär dig tolka dess språk som säger dig att du är älskad. Om du får glimtar av kärlek, stunder av värme och bitar av det liv du föreställer dig att du vill ha så vill du naturligtvis ha mer. Och om den här personen då är trasig eller oförmögen eller ovillig att ge dig mer så är det fruktansvärt fasligt enkelt att bli besatt av potentialen. För du vet att du är älskad. Du känner ju (jag kommer skriva "honom" från och med nu, endast för att jag kommer leda det här till en personlig erfarenhet) honom. Han kanske till och med har sagt orden. Du har med största sannolikhet känt det. Kärleken FINNS där, den är bara inlåst i en bur av rädsla som du, om du lyckas dyrka, lirka eller klura ut kombinationer tillräckligt bra, kommer kunna släppa den fri ur.

 

Så du anstränger dig. Sätter dina behov åt sidan, för du är trygg i dina känslor och det står tydligt att det är den andra personen som behöver stöttas, bli förstådd och ha ett säkert rum omkring sig för att så småningom (så snart som möjligt, du längtar ju) våga släppa fram det du anat och vet finns där inne.

 

Kanske är han så pass ovan vid att handskas med andras känslor att han gör dig illa? Flera gånger, till och med? Det kan du hantera - dels har det hänt så ofta förut att du är van, dels så tänker du att han kommer gottgöra det sen, dels så är det ju värt det i slutändan. För det är lite så du ser det, som ett utbyte. Nu, inledningsvis, så är det du som är stark och omhändertagande och mogen, har överseende och förståelse för att det är läskigt att närma sig andra (är det något du förstår så är det just den skräcken, och inte bara den. Du vet mycket om att vara rädd, för du slåss mot demoner nästan dagligen. Som så många andra. Så du FÖRSTÅR verkligen). Och sen, när buren är uppbruten, upplåst och ett minne blott så kommer den här personen, vari du ser och känner sådan potential, ha blommat ut till en stark och kapabel människa, tryggt grundad i den kärlek och det stöd du tillhandahållit, och då kunna finnas där för dig. Bära dig när du till sist tillåter dig själv att sjunka ihop av trötthet. Stötta dig när du behöver ta spjärn mot ännu en våg av vardagstvivel, unika och samtidigt likadana som alltid förr. Älska dig när du, för en stund, i hela ditt väsen känner att du inte förtjänar det - och i synnerhet då, eftersom det rum av trygghet du inredde till honom nu ska få hysa dig. 

 

Men så blir det ju inte riktigt. För ibland vill de aldrig komma ut ur buren, de har levt i den för länge. Du kanske tror att de är ute, för det känns starkt och fint och tryggt, men när du sen testar det - med flit eller oundvikligt - och kraschar, så försvinner de in i buren igen. Fast det var "din tur" att vara rädd och svag och omogen.

 

Eller, som i mitt fall, så flyger de någon annanstans när de väl vågar pröva vingarna.

 

Så jag ska sluta. Sluta vara sådär fin och förstående och positivt tänkande när jag träffar människor jag är attraherad av. Sluta se potentialen som finns i varje levande varelse och som kan komma fram med rätt mängd stöd och hjälp och villkorslös kärlek. Nej, från och med nu så tänker jag bara låta människor som redan har påbörjat sin personliga utveckling komma nära mig. De behöver inte ha kommit jättelångt, men de ska vara i rörelse. De ska kunna understryka denna rörelse med att vittna om observationer hos sig själva. De ska kunna kommunicera om sina brister.

 

Och om de inte kan eller vill det så ska de åtminstone kunna visa upp minst tre kvitton från psykologbesök från de senaste tolv månaderna.

Jag hade en intressant upplevelse idag. Vanligtvis blir jag väldigt nöjd när sådant händer - det startar igång känslor och utifrån dem nya tankar, och jag lär mig allt som oftast något om mig själv eller får ett perspektiv eller en erfarenhet jag kan använda någon annan gång. Men just nu, sedan en tid tillbaka, är jag kort sagt jävligt trött på dem och jag vill ha en paus, tack.

 

Men nej, ingen paus.

 

Så. Idag:

 

Jag befinner mig i en sjukhusstol, i ett undersökningsrum, hos en öron-näsa-hals-läkare. Nödvändig bakgrundinformation för att förstå min sinnesstämning är att jag för tredje gången på två veckor fått vad jag misstänker är kristallsjukan, så kallad godartad lägesyrsel, som innebär att när mitt huvud befinner sig i vissa lägen (till exempel ett av mina favoritlägen när jag ska sova) blir jag fruktansvärt yr och hela rummet snurrar på samma sätt som det gör när man har snurrat runt, runt, runt så många varv man kan. Himla opraktiskt. Vidare så har detta slagit till när jag tränat, vilket gjort att jag fått avbryta träningen, vilket gjort mig extra ledsen eftersom (mer bakgrundsinformation) min nuvarande sjukskrivning för utmattning inte varit fullt lika tung att bära i och med att jag åtminstone kunnat träna två gånger i veckan och känt mig fysiskt stark och kapabel, om än inte psykiskt. Men så har nu kroppen också beslutat sig för att invalidisera mig lite grann. Himla olägligt.

 

Så jag sitter där, i en sjukhusstol, och har precis förklarat mina symptom och även passat på att förklara varför jag är där för att få hjälp och inte bara provar att vänta ut det, som man i vissa fall verkar kunna göra (eftersom min samtalsterapeut rådde mig att ta tag i det innan det går ut för mycket över mitt psykiska mående). Jag har gråtit lite medan jag förklarat detta. Och jag har tänkt "den här personen verkar inte så enormt... omhändertagande". Detta baserar jag på att hen inte riktigt möter min blick när jag pratar. Men hen flyttar en ask med näsdukar lite närmre mig när jag gråter och nickar förstående när jag förklarar att jag är lite extra känslig, samt bekräftar att det låter precis som kristallsjukan. So that's something. Sedan ska jag undersökas.

 

Jag får någon form av mörka glasögon/huvudbonadsapparat som helt förblindar mig, och jag ska hålla ögonen öppna i den, förstår jag när jag instinktivt blundar och blir ombedd att hålla ögonen öppna. Sedan flyttar läkaren mitt huvud först åt höger, sedan åt vänster, sedan får jag luta mig bakåt, stolen rör på sig och ryggstödet förs bakåt en del, och så görs rörelserna om igen. Två händer för mitt huvud åt ena sidan, sedan åt andra. I vissa av positionerna sätter yrseln igång, ibland väldigt kraftigt och väldigt fort, ibland långsammare, ibland inte alls. Händerna manövrerar mig vidare, jag ser absolut ingenting och hoppas att det inte droppar snor ur min näsa eftersom jag grät precis innan jag fick på mig maskinen. Det sägs inte mycket. Läkaren mumlar för sig själv, lämnar mig ibland i en position och går och skriver något på en dator. Jag ligger kvar, förblindad och försiktigt snörvlande, i en position som får det att snurra enormt och jag undrar om jag får röra på mig eller om jag ska stanna kvar. Men jag orkar inte fråga, för det känns som att jag har gråtit hela dagen, så jag stannar och härdar ut. Sedan fortsätter det lite till, ryggstödet fälls ytterligare och jag ligger helt på rygg. Huvudet vänds, jag känner händer kvar på sidorna och hör iakttagande ord som får mig att förstå att maskinen visar hur det känns; att ja, nu snurrar det ordentligt.

 

Det var längesedan jag kände mig så maktlös, hjälplös och utlämnad, och vid någon punkt reflekterar jag över detta. Hur obehagligt detta är. Hur jag skulle kunna tillskriva läkaren egenskaper och göra det ännu mer obehagligt för mig själv. Liksom fylla det tomrum som skapas i tystnaden och avsaknaden av lugnande ord och pedagogik med illvilja, maktövertag och känslokyla. Men jag väljer att tänka att hen bara är osmidig, kanske ovan vid gråtande unga kvinnor (läkaren är i 50-60-årsåldern och borde rimligtvis ha erfarenhet av detta, men det låtsas jag inte om) eller tror sig veta att tyst auktoritet är en större tröst i sådana här sammanhang än en massa ord. Så när jag ligger snyftande, blind och oförmögen att egentligen röra mig utan yrsel, i ett rum med en främmande människa som flyttar runt min kropp och på så vis framkallar mer obehag, så står jag ut med det. Väljer att genomlida det och inte tänka på det som så farligt EGENTLIGEN, eftersom det 1. snart är över och 2. blir bättre sen.

 

Det är inte som att man inte gjort det förr.

So there's an itchiness under my skin. It comes and goes, lessens and grows, depending. For a good while I've denied my addiction, treating my feelings like a conscious dabble, a plaything and a distraction in the otherwise dreary monotony that makes up everyday life. But as I am noticing physical effects I start to fear the severity of the situation. Still, parts of me laugh.

"You're not addicted", they laugh, truly amused at my worry. "You can back out of this at any time, but you don't want to. Not yet. Which is fine, cause it's fun and harmless and makes you feel things you enjoy. So stay where you are, keep at it, we've got it under control. Other people may not, but we do. The fact that we're even talking about it proves that, surely?"

I hesitate, turn to other parts of me for further guidance. They frown.

"We may have it under control", they agree, hesitantly. "But it's slipping from our grasp. We haven't slept properly for days. Our heart beat is speeding, only outrun by the myriad of thoughts careening over and around each other at dangerous speed. Haven't you noticed how it stops, how it calms, when you subject yourself? Doesn't that tell us that we are developing an addiction not merely of the mind - we've had many of those before, those are commonplace and manageable - but of the body? And that those symptoms are worsening with each day? I say we put an end to this now. Start backing away. It will hurt, but it will pass, and we will wean ourselves from this need before it becomes a necessity to live."

"Such nonsense", the confident parts snort, making me turn my attention back to them. "The sleep deprivation has nothing to do with this, you know that. You're freaking out because you always freak out when things are too enjoyable. Because you're an idiot. Just stay here, trust our judgement which points to the fact that it's just a bit of fun. Nothing more. Something else will eventually turn up and drag your attention elsewhere, as it always does. You're not stuck, you're not addicted, you're just passing time. And having fun doing it, drawing experiences and ideas from it."

The other parts start to argue back, and I get so confused listening to them as they both say things that make sense. I take a few steps back, to leave them to it, trying to pay attention whilst I try to decide which one I should listen to. Suddenly I notice the final parts of me, standing as a silent observer in the shadows. When they see me having noticed them they grin, maliciously or not I cannot tell. I swallow.

"It's cute", they say, quietly so that only I can hear them, but authorative enough so that I feel the truth in their words. "How you think you have a way out of this."

"I do", I object, voice not as confident as such words would demand. "I can stop when I want, if I want."

The argument between the other parts ongoing in the background, but I no longer hear them, as I see the grin in the shadows grow. And that it is malicious.

Ibland känns det som att de rep som binder mig till verkligheten är löst knutna. I synnerhet när jag är trött. Jag är en person som behöver ganska mycket sömn, nio timmar per natt har jag landat i är det perfekta, och när mitt liv ser ut som det ska göra nuförtiden och jag jobbar måndag till fredag så går jag till sängs tio varje kväll. Annars fungerar jag inte riktigt. Och jag slutar fungera inte bara på det där sättet att jag blir retlig eller förmågenedsatt. Nä, jag tappar liksom lite greppet om vad som är realistiskt möjligt att förvänta sig i den värld vi lever i.

 

En gång, långt tidigare än nu, så hade jag haft en period med mycket jobb på det där långa skift-sättet. Och på väg hem, efter ett sent sådant, så promenerar jag ner i tunnelbanan och ser en gräsand stående på en av skyltarna i taket som visar hur många minuter det är till nästa tåg. "Märkligt", tänker jag och ser mig lite omkring ifall någon annan reagerar, men det gör ingen, och jag ifrågasätter liksom inte detta, eller att det står en gräsand uppe på en skylt i tunnelbanan, utan min kropp och mitt psyke behandlar det som om det är fullt acceptabelt. Jag går närmre. Långsamt förvandlas gräsanden till en megafon, och det är betydligt mer logiskt inser jag där och då.

 

En annan gång så sitter jag i kassan på Vivo och jobbar. Mycket trött, jag jobbar alla pass jag kan få eftersom jag snart ska flytta från landet. En kund står framför mig och ska köpa tidningen, tillsammans med en massa annat, och så ska hon ha något som kräver att jag vänder mig om för att plocka fram det (saffran? cigaretter? jag minns inte) och när jag vänder mig tillbaka så har kunden blivit osynlig. För det är vad mig hjärna säger mig. Jag stirrar framför mig en stund, börjar någonstans undra hur jag ska ta betalt och om pengarna då också kommer vara osynliga (kontanter är fortfarande förhållandevis vanliga, året är 2003), när kvinnan ropar. Hon har gått åt sidan för att börja packa varor. Utan att för den sakens skull blivit osynlig. Inte ett ovanligt beteende, ska erkännas.

 

De senaste åren har jag tagit väl hand om min sömn, så det var längesen jag tolkade världen på det här sättet. Men nu har det gått en vecka och jag har sovit dåligt varje natt, med någon slags kulmen denna gångna natt. Så jag vågar liksom inte riktigt tro på något av det som har hänt idag, och det är synd, för det var en ganska fin lördag.

Jag har lyssnat mycket på Albin Flinkas tolkning av Sommarö av Barbro Hörberg, som är en oerhört vacker låt om ensamhet och någon annans behov över sina egna. Det är många rader i texten som är hjärtskärande, den har formen av ett telefonsamtal där hen som sjunger hela tiden söker närhet men blir bortviftad eller skrattad åt, men det är i synnerhet ett ordval som jag tycker skär ännu fler lager ner i och vittnar om den isolering detta beskrivna liv utgörs av.

 

En version finns på youtube, (https://www.youtube.com/watch?v=1l8ML8eRw5w&t=0m35s) men jag föredrar egentligen den version jag har på cd, för där låter han än mer sårbar.

 

Hen (eller troligen hon, om vi utgår från tidsepoken den skrevs i) som sjunger är alltså en rikemanshustru, som av sin man fått en ö att spendera somrarna på med barnen, medan han jobbar på banken i London. Låten öppnar med "som du sa var det mycket bättre att jag inte följde med till London", vilket jag tolkar som att hon försökt argumentera för att få göra just det. Den handlar sedan om hur hon berättar om hur de har det, vad de gör, i ett försök att låta positiv. Den är i sanning hemsk. Och vacker.

 

Textraden som jag fastnar på är följande:

"Men nästa gång du hälsar på oss så kan du vä ta med dig kräftor

och några trevliga människor, så kan vi ha fest"

 

Jag spelar den ofta när jag är i köket, och är jag ensam hemma så sjunger jag med. Så många, många gånger inledningsvis efter att jag köpt skivan så sjöng jag fel. Jag sjöng "och några trevliga vänner" (stavelserna passar in eftersom "människor" sjungs som "männskor"). Och efter ett tag så började jag reflektera över detta. Hur jag tänkte att hon naturligtvis ber sin man ta med några trevliga vänner ut till deras ö. Men att det är "människor" hon säger. Och vad detta i sin tur säger.

 

 

Det är tvära kast. Igår skrev jag ett inlägg som väl andades en del trygghet och styrka, i den mån att jag vet vad jag behöver från min omvärld och inte kompromissar. Nu kommer något av en motsats.

 

Det har varit en väldigt intressant morgon. Rent psykologiskt alltså. Imorse sändes ett nyhetsklipp vari jag figurerar, och även om jag var någorlunda förberedd på hur det skulle kännas och vilka tankar det skulle väcka så var jag inte riktigt införstådd med vidden av det, och hur jag skulle komma att slungas tillbaka till min tonårstids självbild.

 

Klippet handlar om träningsformen jag utövar, och jag gick med på att bli intervjuad och filmad när TV var på plats förra veckan. Detta i sig var ett åtagande som jag funderade en stund över, eftersom jag så länge jag kan minnas haft mild fobi för att folk som känner mig ska se mig träna. Detta beror naturligtvis på en grundläggande osäkerhet och ett bristande självförtroende vad gäller utseende och förmåga, samt att jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig, och är rädd för att se dum ut. Men så beslutade jag mig för att ställa upp, dels för klubbens skull och dels för att jag tänkte att det är ett bra steg i min personliga utveckling att utmana sådana här saker. "Låt Sveriges befolkning mötas av en tomatröd, något dubbelkindad i vissa vinklar, frisyrutmanad kvinna och tänk att du gör en insats för jämställdheten - man ska inte vara snygg när man tränar" sa jag till mig själv och trodde på det.

 

Så kom klippet. Och det är okej, jag kan hantera det. Men länken till videon har en stillbild där jag, för att inte skräda orden, är riktigt ful.

 

Jag har under många år jobbat på min självbild. Under gymnasiet jobbade jag i motsatt riktning mot vad jag gjort på senare år, och en av mina "övningar" var att stå framför spegeln och upprepa "du är ful" för mig själv. Det är nog den enda övning jag någonsin haft disciplin nog att utföra dagligen. Min tanke med det här var att det ju var sant, och att jag behövde införliva det som en sådan grundläggande förutsättning i mitt liv att jag aldrig skulle glömma det. Jag behövde sedan bygga min personlighet på andra saker - intelligens (tveksam i just det här fallet, kan tyckas), humor och omtanke om andra. Fotografier som togs tycktes mig bevisa det här, och jag hittade ett förhållningssätt till kameror som innebar att jag ofta var på motsatt sida om linsen. I efterhand har vänner snopet poängterat att det nästan inte finns några foton på mig från klassresor eller dylikt.

 

När jag flyttade till England efter studenten så skrev jag en liten lapp till mig själv med några uppmaningar för hur jag skulle forma om mitt liv. En av dem var "sluta tjata om att du är ful". Tyvärr så tror jag att det hade mindre att göra med att jag insett hur nedbrytande det var för mig själv, och mer att göra med att jag hade insett att omvärlden tycker det är skitjobbigt eftersom det bara tolkas som komplimangfiske. Likväl, under de kommande åren, så hände något. Ett inledningsvis fejkat självförtroende gällande utseende fick lite rot, och växte långsamt. Det fick understöd av en pojkvän som överöste mig med smickrande kommentarer för mitt yttre, och jag började till sist gå med på att okej, i vissa vinklar, i visst ljus, kan jag vara ganska snygg. 

 

Och i den här riktningen har det fortsatt. Sakta, sakta. Jag betraktar mig idag som kanske 75% nöjd med mitt utseende. Jag är inte ful, som grundläge. Det har till och med varit ett sådant långsamt och gediget bygge att när bilder på mig då jag ser märklig ut taggas på Facebook så har jag låtit dem ligga kvar - medelst en liten dipp i självförtroendet - men lyckats tänka "ja, fast det där är EN bild av många. På de flesta andra ser jag ju okej ut. Till och med snygg på vissa."

 

Så därför var det så spännande när den ovannämnda bilden dök upp. Kanske spelar avsaknaden av kontroll in; jag kan inte välja att den inte ska synas eller spridas för den digitala vinden. Och den är tagen i ett sammanhang där jag länge brottats med min självbild, och inte helt kommit i mål ännu.

 

Men som sagt. Spännande. Hur man som 32-åring kan reduceras till det sjuttonåriga minnet av sig själv och stå ensam i ett rum och gråta för att man tycker att man är ful.

Jag blir kräsnare och kräsnare. Sämre och sämre på att umgås med folk som inte ger mig något. Mina toleransnivåer har sjunkit rekordlågt. Jag vägrar helt enkelt att göra saker jag inte vill, eller umgås med folk jag inte vill umgås med. Denna utrensning och återhållsamhet har skett undermedvetet och instinktivt, och det enda anledningen till att jag förstått vad det är som händer är att det under de senaste åren har skett några meningsutbyten mellan mig och andra människor som uppmärksammat mig på det. Utan inbördes ordning kommer här tre stycken:

 

Tillfälle ett.

Jag har varit på en hemmafest hos en bekant. Vi umgås inte så ofta, och jag har egentligen mest tackat ja för att jag nyligen blivit singel och är rädd för att jag ska hamna i en rutin av att vara ensam hemma varje helg. Det är en mindre samling människor, och att kalla det fest är lite av ett hån - det är mer en myskväll med folk som känner varann väl och så jag. Jag klickar lite med en person, vid ett tillfälle, men i övrigt spenderar jag kvällen med att le åt skämt jag inte tycker är så roliga. Jag ursäktar mig förhållandevis tidigt och på vägen hem ringer jag en annan vän som bor långt bort men är nära mig på alla andra sätt. Jag beklagar mig över att det kryper i kroppen av att ha spenderat en hel kväll med de där människorna och att jag är lite ångestladdad. Han skäller ut mig för att jag är bortskämd och säger att det är vanligt att ha den här typen av sociala upplevelser. Jag rynkar pannan och försöker föreställa mig att göra om det, men vet redan att jag hellre kommer stanna hemma, själv, än att utsätta mig för det här igen.

 

Tillfälle två.

Jag har chattat med en man på en dejtingsida som verkat oerhört intressant och välmatchad med mig. Vi börjar så småningom närma oss konceptet att ses (han bor för långt bort för att spontant ses på en fika, han pratar om att "resa till huvudstaden"). Jag förstår att han tänker sig att han ska sova hos mig, och jag skriver att jag en gång tidigare låtit en man från en dejtingsida bo hos mig, utan att vi setts förut, efter en längre tids skrivande och några telefonsamtal, och att jag aldrig gör om det. Att mannen i fråga var trevlig, men att vi inte klickade, och att jag inte är intresserad av att försätta mig i en sådan situation igen. Den nuvarande mannen svarar att även om man inte klickar så är väl att spendera en natt ihop, om så bara att man sover bredvid varann, inte så farligt, och jag funderar en stund över ett sådant synsätt. Och svarar igen, betonar, att det kommer inte att hända. Jag vill inte ens ge tio minuter av mitt liv i mitt hem till någon jag inte klickar med, än mindre låta personen sova över.

 

Tillfälle tre.

Som egentligen kan sammanfattas med alla tillfällen då jag berättat för (nästan) valfri person om någon jag har träffat, dejtat eller blivit flörtat med av, sedan följt upp det med att det inte känns rätt, att jag inte är intresserad, och personen då lanserat det där berömda och alltför-många-gånger-upprepade talet om hur jag 1. är för kräsen och 2. måste ge människor en chans. Och jag vill skrika att det MÅSTE JAG INTE ALLS för jag HAR människor i mitt liv som jag kan umgås med utan att behöva hindra mig själv från att himla med ögonen åt något de sagt eller bita ihop tänderna för att stänga inne en djup suck.

 

Jag ÄR kräsen och jag är bortskämd, för jag har samlat en jävla elit av människor som jag har släppt nära inpå mig, och det är allt från barndomsvänner som förändrats och utvecklats så att de fortfarande är i takt med mig och vi kan vara nära, till människor jag känt i mindre än ett halvår. Och de kan bete sig. De kan göra fel, men gör då fel som jag förstår, sympatiserar med eller hade kunnat göra själv, och som vi lär oss av tillsammans. De kan få mig att skratta, innerligt och ohämmat. De kan få mig att vara så engagerad i ett samtal att min annars så ständiga inre bakgrundsmonolog som ligger som ett kommentatorsspår över allt jag gör och säger inte får en syl i vädret för att så mycket av min tankeverksamhet är fokuserad på min samtalspartner. De kan vrida till universum några grader så att allt är lite mer rätt, lite mer sant, i min världsbild. Jag kan känna att jag går från varje umgänge stärkt, smartare, road eller lugnare. Varje interaktion med någon av dessa personer för mig uppåt eller framåt på något sätt.

 

Så ja, jag är fruktansvärt kräsen, och fruktansvärt bortskämd. And frankly, my dear, I don't give a damn.

"You should've let him have his way with her."

Those were the words he saw in more and more faces, the few times he managed to leave their house - no longer a home - and spend time where other people could see him. Faces that held pity, alongside this admonition, and faces that each time had him stock up even bigger bulks of food, and bottles, in order to make the solitude until next time last even longer.

 

The only person who said the words outright to him was his wife, and the only reason she was not his ex wife was because both of them knew that a separation would lead to another death, maybe two, and in spite of them longing for it too often to admit out loud, he guessed they were both clinging on to some hope that life would, eventually, somehow, impossibly, go on.

 

He had started wondering if the words were true. And if the man he'd held at gunpoint, with his baby girl between them and a knife to her throat, had been telling the truth.

"I don't want to kill her", he had grinned, so obviously aroused by the crying, terrified body he was pressing against, and by his confidence the gun could not harm him. "I'm just gonna have some fun with her, I promise you'll get her right back."

But the confidence had been misplaced. The gun was fired, in growing panic at seeing a daughter being pulled away, and though the aim had been perfect the knife had slipped and she was lost nonetheless.

 

And now he was left, tortured by an unknowing emptiness that he would never be able to fill with any answers, since the only one who could've given him the truth was gone. He had tried, but could find no solace in the fact that at least noone took parts of her she did not want to give away, cause he could not be certain that she would've prefered it so. He had not grown up being taught the value of one's own body in the relation to what others want to do to it.

I lördags pratade jag med en man som var så ikoniskt mansgrisig att jag funderade över ifall det hela inte i själva verket var en konstinstallation och han var ironisk. Hans ringbeklädde ena vän bjöd mitt (kvinnliga) sällskap och mig att sitta ner vid deras bord, och det var så jag hamnade i den fars som blev vårt samtal.

 

Tidigt öppnade han med frågan om huruvida vi var homosexuella. Vi svarade med motfrågor. Det blev en skämtsam diskussion, eftersom hans båda vänner tog vårt parti i att göra narr av hans behov av att veta. Vi analyserade det faktum att ingen av oss kvinnor hade klack på skorna, att min vän har snagg på sidorna, och att det inte fanns nagellack eller lösnaglar i sikte. Han lutade åt att vi var "tjejbögar". Diskussionens undertext var riktad till honom och lydde "du är en idiot".

 

Lite senare proklamerade han att de skulle på porrklubb. Min vän höjde sitt ena ögonbryn på det där sättet jag älskar när hon gör, som säger saker som "du vet inte själv hur dum du är, eller hur?", "vi sitter kanske i nivå med varann rent rumsligt, men oj så jag ser ner på dig" och "du roar mig, på samma sätt som ett underbegåvat djur gör när det ska försöka sig på något som för andra varelser är enkelt, men som är en fysisk omöjlighet för någon med dess intellektuella förutsättningar". Hans vän högg på hennes antaganden och triumferade med att de kanske minsann skulle på en bögporrklubb, kanske till och med en megabögporrklubb, och vem var det nu som var fördomsfull? Men det framgick ganska snart att det var en porrklubb med kvinnlig exploatering som deras ogifte vän hade siktet ställt på.

 

En kort stund under kvällen så nådde jag dock fram till honom, genom allt skrän och all rädsla (som för övrigt är de två huvudsakliga komponenterna i den typen av mansroll). De andra tre hade hamnat i en diskussion och jag vände mig till honom och frågade endast honom vad han var mest stolt över i sitt liv. Det kom fram att det var en högskoleutbildning, den första i hans släkt, som han hade klarat av. Vi skålade för den. Han bad om ursäkt för hur han höll på, och betonade att det bara var skådespel. Jag sa att jag hade fattat det redan.

 

Sen pratade vi om jobb, och då var hela gruppen med igen. Jag berättade att jag var sjukskriven, och singelmannen drog igång ett brandtal om att man bara borde få vara sjukskriven om man betalar för det själv. Då lade jag min förståelse för honom lite åt sidan och gick in i en ordentlig diskussion. Hans argument var att han också varit sjukskriven, och nu jobbar han minsann och klarar av det med hjälp av tre piller om dagen. Han yttrade orden "att man vill skjuta sig ibland är sånt man får ta, jag hatar folk som vägrar att jobba". Jag röt till med en massa saker som jag inte tänker skriva här, för Försäkringskassans vara eller icke vara är inte vad inlägget handlar om, men tryckte också hårt på att det inte är meningen att man ska leva ett liv där man ska vilja skjuta sig själv. Han backade till sist och höll med om att det var okej att jag fick pengar från Försäkringskassan, eftersom det var tydligt att jag ville tillbaka till jobbet, och dessutom verkade veta vad det är som behöver åtgärdas för att jag ska kunna jobba igen.

 

Han tröttnade så småningom på att prata med oss, i synnerhet då vi hellre pratade med hans två gifta vänner som kunde diskutera saker på riktigt, och rörde sig runt i lokalen för att prata med andra kvinnor som inte var tjejbögiga. När det inte gick så bra så började han försöka valla sina vänner till porrklubben. Sedan blev han utslängd av vakterna. Hans vänner lämnade oss motvilligt, efter att ha bett oss komma till klubben de skulle till efter porrklubben, om vi inte hade något bättre för oss. Vi saknade deras sällskap och förbannade deras ringar på fingrarna. Sedan skrattade vi, föraktfullt, åt allt som hade sagts.

 

Men fan, man borde gråta. Marlboromannen i all sin dysfunktionalitet, och världen har kommit överens om att man inte får röka inomhus längre.

"Take all the words for beautiful things and use them for this. It was wonderful. Thank you."

Så avslutades en längre monolog om natten av mitt one-night-stand, och jag svarade "thank you", med den där betoningen på you som betyder "nejmen du också, lite detsamma liksom". Han bröt ut i det där gapskrattet som jag redan börjat förknippa med hans personlighet och hänvisade till hur vi (läs: han) tidigare hade pratat om den stora skillnaden mellan hur mycket italienare respektive svenskar pratar. "I say all these things and you say two words!" och jag tänkte "du skulle bara veta hur mycket jag kan förkunna känslor i ord när jag väl vill", men jag förblev tyst, leende.

 

Tidigare hade han uttryckt missnöje mot att behöva gå, jag hade sagt att det var dags att kasta ut honom, vilket han utan att protestera, men smickrande missnöjt, gått med på. Han stannade upp på flera ställen i mitt hem, medan han gick omkring och klädde på sig, samlade ihop de saker han spridit ut, och han pratade och pratade och älskade detaljer, pekade som på museum eller konstutställning, skrattade och uppskattade. "I know you want me to leave, but can you maybe go get a coffee and let me look some more?" skämtade han. "There are so many things here that I get curious about. I promise I'll be gone when you get back." Jag log från mitt soffhörn, men sa inget. Kom på mig själv med att älska att han så ohämmat imponerat pekade på materialiseringar av min personlighet. Först när han erkände öppet att han inte ville gå, och att han tyckte om att umgås med mig sa jag "I've enjoyed it too. But I was very social yesterday, so now I need solitude." Då skrattade han igen och pekade på avståndet mellan oss - han satt i fåtöljen, jag kvar i hörnet. "The Swedish distance!" Jag ville svara att med rätt person vill jag oftare sitta bredvid och alltid röra vid, men jag orkade inte. Vi förstod ändå inte riktigt varandra, för våra taktslag gick alldeles för olika fort. Men det var fint att han gillade det han såg, och att han tittade så uppmärksamt på så mycket.

I go to the bar. A man, attractive enough for me to let my eyes remain on him when he addresses me, addresses me. I smile, and it's that smile that says a few more things than words can comfortably convey. He hesitates, unused I think to such forwardness, and a small part of me remembers that I am in Sweden and that the men are afraid here. He asks if he can buy a beer, and if I will be waiting here when he's done so. I ask if I can have a kiss, and after some more momentary hesitation he obliges. He is good. We talk some, he asks if I want to come with him to where he lives and I say sure and for him to come find me in a bit. Then we kiss again and I head to the table where my friends are.

 

I drink, I talk to my friends, I laugh, I monitor the crowd, I drink some more, I go to the toilets, and I see that the man is still by the bar, now talking to some other woman. As I'm writing this I realize I didn't think "oh, she is much prettier than me", nor did I think "oh, she is uglier than me", and I take some pride in this fact. I merely think "oh, she is not me" and I shrug. If anything, slightly annoyed at being back at square one.

 

I dance. I get eye contact with a man with big, dark eyes and we look at each other for a short while, long enough to agree on something nondescript. My friends and I stake out a home for ourselves on the dance floor and another man and his friend make us laugh. The friend has a look that I am attracted by, so I focus my eyes on him, and before long we are kissing. He's not very good, but he's not terrible. I ask where he lives and we end up agreeing that we should go to mine. I ask if he wants to take his friend with him to make up for the fact that he's not such a great kisser (but I don't say the last part out loud), but he says it will only be him. I tell him I'm just gonna go to the toilet.

 

I pass the dark eyed man on my way to the toilets. Only I don't. I kiss him, and he's as good as the first guy by the bar, and I ask if he wants to come with me, right now. And he's not like the scared ones. I pay for a cab. It's worth it in some ways, not in others.

She toys with the idea of picking a feeling she's had, and changing her whole life's direction to follow it. There've been a few situations, many even, when feelings and thoughts have aligned, and the universe has opened up opportunities for her to grasp - there for the blink of an eye, or sometimes seconds, but then gone. Gone because the thoughts have changed, scared to remain in that pure form, interrupted by other ones; darker, even more frightened ones. Ones that hold her back. That make her break eye contact or laugh nervously, waving a hand dismissingly. But now that is about to change. She will honour one of those truths she's barely touched, yet feels her body yearn for.

 

So she rents out her flat, quits her job and gets on a plane. Finds out an address, waves down a cab, knocks on a door. It is opened by a married man, whose wedding pictures she's seen on Facebook, together with pictures of the children she glimpses behind him, older now but still too young to understand what will happen during the next hours. She pushes past him, only allowed to do so because he vaguely remembers meeting her once or twice before. She ignores the children and finds their mother in the kitchen. Has the time to think "I remember when our idea of cooking was boiling pasta and adding five types of cheese" before she takes her by the hand and pulls her out to the backyard, somehow realizing that even though she wants to drag this woman back into the waiting cab, she might not want to leave before saying goodbye to her soon-to-be ex husband, and making some sort arrangement for the kids.

"It's a bit late", she offers, as a recognition to the utter shock on the other's face. "But I'm here now. Now I know that I want what we always skirted around, those hazy years, living together. That night, I know you remember it, because it's when time should be counted from. When you said those beginnings of sentences that you wanted me to finish, and I knew how to, but I didn't dare. I'm sorry for how afraid I was, how I listened to everything but the feelings you evoked in me. But don't you see, it was because it was too good to be true? We have been taught that fairytales don't exist, that people are out to get you and that we can't live on love alone. But if that is true then explain to me how we survived those years, in that misery of a flat we called our home? And explain to me why I've had the growing feeling of not living since we parted. And explain to me how I will survive if you don't come away with me this second. I know I'm late, but I also know I'm right in trusting that the strength of what we felt for each other, that was too complex for me to fully understand, has lived on in you as it has in me. I can't say I love you, because the word is a joke in the face of what I feel. We won't need to try and put it into words, I can feel it pulsate loud enough through me. I think it originates from your hand in mine. Just tell me you will follow me to the end of the world, and that you will allow me to follow you to the end of everything."

 

But of course, it is a bad idea.

Ingen vill vara ensam, heter det ju. Jag kan tycka att det är ett uttalande som skulle må bra av att ifrågasättas, men samtidigt är jag precis som de flesta andra och tror att folk som vill vara ensamma i själva verket mest är rädda. Och så låter jag som alla som bräker "det koooommer" när man säger att man inte vill ha barn, eller "du har bara inte träffat rätt persoooon" när man säger att man inte riktigt är övertygad om monogamiupplägget. Men. Nu hade jag inte tänkt reflektera över ensamhetens vara eller icke vara, utan snarare vilka kompromisser och förhandlingar som kan föra en ut ur den.

 

Mitt ex älskade mig. Han verkligen älskade mig. Han älskade saker hos mig som jag själv aldrig fäst någon vikt vid, saker jag knappast använde för att definiera mig själv med, och förkunnade sin kärlek på sätt jag inte alltid förstod eller satte värde vid. Men han älskade på ett sätt som jag behövde då, under flera år, och som jag lyckligtvis var klok nog att uppskatta. Och förhoppningsvis, mestadels, förtjänt av. Men det där med att prata olika kärleksspråk intresserar mig, och jag har tidigare gratulerat mig själv över att jag är ganska duktig på att tolka andras.

 

Exempelvis: Schakalen, en man jag var plågsamt förälskad i under två års tid, med starka commitment issues och grava kommunikationsnedsättningar. Hans trademark är "sur". Alla som känner honom vet detta. Första gången vi träffades - en grupp av människor där några kände varann och alla kände någon - så var han butter och grinig, och jag var bubblig och lycklig, omgående attraherad av honom (för att han ser ut så som en man ska se ut om jag får bygga en) och övertygad om att han omgående hatade mig (varför sådana tankar inte får mig att kassera män är kanske värt att utreda, men det får bli en fråga för min psykolog. Hell, det ÄR en fråga för min psykolog). Likväl så ville sig ödet (och jag) att vi skulle komma varann närmre, och år senare så hände just det. Långsamt först, och väldigt, väldigt ensidigt i kommunikationen. Men nära kom vi. Nästan närmst. MEN, exemplet var det ja:

Eftersom jag känner honom så vet jag att det är en kärleksförklaring att han svarar i telefon trots att han är sur. När andra människor skulle bli sårade och ledsna av tonen man kan mötas av när man ringer Schakalen så kan jag ta det, och läsa kärleksförklaringen och bekräftelsen ur hans agerande i stället.

 

Däremot kan man fundera över om man inte är värd någon som låter glad när man ringer. Leenden hörs ju faktiskt. Att någon ler för att man plötsligt dyker upp i deras vardag och tillvaro är en av meningarna med livet. Och häri ligger funderingarna. Vi kan ta kommunikation som exempel. Om mitt sätt att visa kärlek, att förkunna för någon hur mycket den betyder för mig, mäts i kommunikation - både kvalitet och kvantitet - men det inte är valutan som min motpart använder? Eller om vi har olika valutakurser? Att Schakalen bara svarar på mitt sms är i hans värld ovärderligt och ovanligt. Medan jag utan större ansträngning kan skriva handskrivna brev i min.

 

Vi tror att vi alla pratar samma språk, men det gör vi inte. De mynt vi använder är inte lika mycket värda hos dig som hos mig. Och det svåra är att inte låta sin egen valutakurs gå åt helvete för att man börjar handla enligt någon annans. Jag kräver inga handskrivna brev tillbaka. Men ett jävla sms-svar är ett minimum. Annars är jag hellre ensam, för i min värld är jag ändå det om svaret uteblir.

Sorgen tar liksom inte slut. Det vet jag, det har jag vetat länge och jag skulle nog inte ens vilja att den gjorde det ifall jag hade någon makt över sådana saker. Men det som länge förvånade mig var hur dynamisk den är. Hur den växer, förändras, skiftar perspektiv. Den krymper aldrig, det är resten av ditt liv som blir större, i snabbare och snabbare takt, och det är därför det ibland känns som att sorgen blir mindre. Men tro mig, det blir den inte.

 

I början var det alla de där klassiska sakerna, de självklara och de som illustrerats i populärkultur så många gånger att jag följde det nästan som ett manus. Han kommer aldrig leda mig nedför kyrkogången på min bröllopsdag. Som om han hade fått göra det ändå, knappast, men han hade i alla fall fått andra dansen med mig. Den sörjer jag, trots att jag inte heller tror att jag kommer gifta mig. Alla människor som kommer in i mitt liv numera kommer aldrig att få träffa honom, och vice versa. Det gör ont att det är en mindre och mindre procentsats av mina vänner som har träffat honom, ju fler jag bjuder in i mitt liv. Jag kommer aldrig mer äta hans signaturrätt. Eller sitta uppkrupen i en fåtölj och önska låtar när han är på det humöret, och protestera högljutt när han byter låt för tidigt - trots att jag ärvt den ovanan, den oförmågan att förbli i tonerna, den otåligheten inför nästa stycke musik man precis insett att man saknar. Aldrig mer känna att det finns en person som jag alltid kan ringa till, alltid kan fråga precis vad som helst ("Vem skrev den där låten?", "Vilken dator ska jag köpa?", "Hur ska jag hantera min ensamhet?") och alltid få ett svar som får mig att må bättre, känna mig starkare och veta vad jag ska göra.

 

Sen, utan förvarning, kunde det komma mer specifika insikter. Om jag får en ny favoritlåt så kommer jag aldrig kunna spela den för honom. Om jag får för mig att lära mig att flyga, som jag har förstått att han gjorde, så spelar det ingen roll. Jag kommer aldrig kunna fråga om den där autografen jag hittade i ett av hans fotoalbum är Franks riktiga, eller ifall den är fejkad. Eller kunna säga att jag har förlåtit honom för de få misstag han gjorde. Berätta att jag fortfarande är rädd, livrädd som den stora fegis jag är, för så mycket. Men att jag är fortsatt bra på att låtsas som motsatsen, och att jag till och med övertygar mig själv ibland.

 

Vissa saker gör jag ändå. Ensam, men medan jag låtsas att han är med. Jag tror mig veta många av svaren han skulle ge mig, så jag kan ställa frågorna, högt, ändå, och nicka när jag tänker mig fortsättningen. Vi spelar fortfarande det där spelet med nummerplåtarna på bilar, och det står ganska lika. Andra saker, som att höra eller se vissa av hans uttryck, stjäl jag i umgänget med min bror. Det gör bara lite ont, det klarar jag.

 

Men jag är trött, och jag är bitter. För att jag behöver klara det. Och för det jag behövde klara det där sista månaderna, när våra roller helt byttes om och han blev svagare, mer förvirrad, och stapplade vidare, oundvikligen mot döden, rädd och ensam. Jag behövde vara stark, mycket starkare än vad jag egentligen var. Och jag hyser ännu så motstridiga känslor kring några av de nätterna. Jag är glad över att mina syskon inte såg det jag såg, behövde göra det jag gjorde. Men jag är bitter över att jag är ensam i de minnena, barnsligt oförättad över att de skonades men inte jag.

 

Fortfarande så händer det att jag lurar mig själv ibland, bara i några sekunder, men hoppet hinner lyfta högt på sekunder. Det är tur att jag visste att jag skulle komma att göra så. Att jag vingklippte mig själv natten då han dog, genom att pressa handflatan mot hans bröst när hans väsen lämnat det. Tvingade mig själv att acceptera, med ytterligare ett sinne, att han var borta. Likväl kan jag få för mig, tillåta mig själv att tro och hoppas att han finns kvar, kommer dyka upp, sitta med en urkopplad elgitarr i fåtöljen som nu står i mitt vardagsrum och spela. Svara när jag ropar. Svara när jag viskar. Men så måste jag erkänna minnet. Det fanns inga hjärtslag mer.

Jag deltog i ett prestigelöst projekt på Facebook; 30 day creativity challenge. En grupp begåvade människor på Irland hade dragit igång initiativet, skapat en hemlig grupp vari ett tema basunerades ut dagligen och där folk fick skapa precis vadsomhelst efter det och lägga upp. En av mina närmsta vänner bjöd in mig dag 7 (temat var "flight" och jag ritade en enkel fågel i flykten som utgjordes av ordet, överkom min prestationsångest över att den var simpel och av blyerts och lade upp den bland bilder på akvareller och oljeskapelser). Reglerna var enkla. Vad som helst. Inte något tidigare verk, skapa idag. Folk bröt mot reglerna titt som tätt och lade upp flera år gamla verk, och jag skulle kunna fortsätta detta stycke med att ondgöra mig mot det fenomentet. Men jag tänkte i stället skriva om vad mina tankar formade sig kring när temat blev "me".

 

För det första blev det jättesvårt. Resultatet, efter mycket kreativ blockering, blev att jag skrev en massa namn på människor som finns och funnits i mitt liv, så att de tillsammans bildade ordet ME. I mitt inlägg skrev jag sedan:

"To those who have taught me things, shown me perspectives and brought me forward, unwittingly at times, sometimes purposefully, I dedicate today's entry. I am the sum of those I have encountered. Some were brief moments, others I intend to never let go of. All important. All me."