thecockycockless

Jag är förhållandevis drogliberal, vad jag har förstått, i jämförelse med många jag känner. Jag har provat lite olika saker, men aldrig riktigt imponerats enormt, eller förstått varför man fastnar. Jag brukar kaxigt slå fast att jag inte har en beroendepersonlighet utan kan feströka ohämmat utan att nikotinbehovet gör sig gällande till vardags. Men så har jag då aldrig provat de riktigt starka, tunga eller beroendeframkallande sakerna. Och det beror inte nödvändigtvis på att jag tror att jag skulle fastna då, utan mer på att uppfattningen jag fått är att det kan öppna sinnen och ge upplevelser som gör att återgången till en nykter tillvaro känns platt i jämförelse.

 

Men jag måste nog revidera min självbild vad gäller beroende. För på samma sätt som personer med alkoholism i släkten eller med en självkännedom som styr dem omvägar kring vissa typer av lockelser så försöker jag hålla en disciplin på fysisk närhet. Det har varit ganska lätt i en livstid, och jag har inte själv förstått att jag har gjort det, förrän nu.

 

Det är klart att jag har upplevt fysisk närhet, taktil ömhet och omtanke, i mitt liv - annars blir man väl psykopat? Men jag har aldrig förut upplevt det som jag har möjlighet att göra nu. Vi skalar ner området till sexuella partners, då de är en tacksamt enkel skara att prata om vad gäller beröring. Man ingår någon form av överenskommelse där man ger tillträde till sin kropp och får en annan i gengäld. Jag kan räkna fyra sådana mer långtgående relationer i mitt liv, alla fina och betydelsefulla på sitt vis, alla olika vad gäller amorösa känslor och livslängd. Men där endast en matchar det taktila behovet jag börjat känna i min kropp och förstå att jag har. Övriga tre även här varierande i "kvalitet"; från att beröring endast var kopplat till sex och den andra kroppen försvann från sängen och räckhåll så fort orgasmen var ett faktum, till kramar och omfamningar även när sex inte var aktuellt. Men ingen kommer i närheten av vad den här fjärde individen levererar. Och det skrämmer mig.

 

För det är som jag föreställer mig en heroininjektion. Något jag motvilligt närmar mig eftersom jag vet att det är tillfälligt, befriat från djupare känslor från mitt håll, och - förutsätter jag - även från hans. Det kommer ta slut, när han träffar en dejt som blir allvarligare, eller när jag träffar någon som faktiskt lyckas odla fjärilar i magen på mig. Så vad vi gör är lek. Någon slags rollspel. Och jag spelar rollen alltför bra. Jag får tacka min motspelare. Han rör vid mig som om han älskar mig och jag har aldrig upplevt det förut. Ingen har hållit om mig på det sätt han gör, med båda armar. Ingen har tvinnat fingrarna i mitt hår, sömnigt, om morgonen. Ingen har vaknat under natten och dragit mig närmre sig för att sedan somna om. Ingen har kommit över där jag sitter i soffan och gett mig en puss på pannan för att sedan återgå till det han gjorde innan. Aldrig med den frekvensen det nu sker. Aldrig som ett vardagligt beteende och något jag knappt hinner få en chans att hungra efter.

 

Fast det är just det. Hungern väcks ju. Och när vi skiljs åt så är det en come down som får mig att gråta på bussen av ensamhet. Och en sorg över den djupa avgrund av närhetsbehov som verkar finnas i mig, för hur ska den någonsin kunna mättas? En trötthet över att hålla tillbaka, vilket jag börjar förstå att jag gör alla vakna timmar på dygnet, utom under de få rus jag trillar dit i - men även där, i någon mån. En rädsla över hur det är en pandoraask jag håller inom mig. Att om den öppnas så kommer jag aldrig kunna stänga den igen. Och hur det inte kommer finnas någon levande varelse som kommer kunna hantera de behov jag har, om jag skulle erkänna dem för någon. Mig själv, till exempel.

 

Så strategin är att hålla sig opåverkad.

Jag har lärt mig något nytt. Man skulle kunna tro att det var något jag redan borde ha vetat, men nej. Anat, på sin höjd. Något jag borde ha kunnat förstå själv, ifall jag tänkte efter lite. Men det gjorde jag inte, utan det krävdes en samtalsterapeut som med en savann och tigerliknelse fick mig att höja ögonbrynen, le lite barnsligt lyckligt och utbrista "ahaaa!"

 

Jag har sedan länge förstått konceptet reptilhjärna. Jag har greppat att under hot eller stress så blir man basal, fattar snabba och ofta lite dumma beslut, styrda av känslor som inte är rationellt styrda. Jag vet detta både av teoretiska och empiriska skäl. Men jag hade inte fattat vidden av vad som faller under kategorin hot eller stress. Att min kropp sorterar in "att göra någon besviken" under "saker som är livsfarliga och som vi bör göra allt för att undvika". Och att "att göra någon ledsen" likställs med sabeltandade tigrar. "Att göra någon arg"? SPRING FÖR LIVET! Eller spela död, whatever works.

 

Don't get me wrong, jag har pejlat att jag gravt ogillar alla de sakerna. Att jag gör mycket, MYCKET, för att undvika det. Men att det var min reptilhjärna som var igång hade jag inte riktigt förstått. För jag trodde att reptilhjärnan var som det låter som att den ska vara. Primitiv. Att den uttryckte sig med ord som "ööh", "ugg" och "höh". Vokalerna där i slutet av alfabetet, eftersläntrarna. Så när denna tanke infann sig:

"Förstår du nu varför vi inte ska ha vänner? För att vi kommer göra sådana här dumma saker igen, och såra dem, det är oundvikligt. Och känner du inte hur jobbigt det är? Hur ont det gör? Hur ont det måste göra i dem, och att det är DITT fel? Bättre, MYCKET bättre att vara ensam. Dra dig undan från dina vänner så undviker du att hamna i den här situationen igen."

så trodde jag att det var jag som tyckte det. Alltså hela jag. Mitt logiska och tänkande jag. För det LÄT logiskt, och det KÄNDES i synnerhet logiskt, för ja, det kändes ju som att jag stått framför en tiger alldeles nyss. En stor sådan. Och när jag sedan började höra tankar som "men alla de fina stunderna då?", "du skulle förlåta om hon gjort så mot dig" och "är inte kärleken värd lite motgångar?" så tänkte jag att det bara var motstridiga argument av samma kaliber, och att alla tankar borde lyssnas på och respekteras. Övervägas.

 

Men jag har fattat nu. Reptilhjärnan är lika smooth tongued och manipulativ som resten av mig, när jag vet vad jag vill. Den jäveln. Och jag börjar förstå att det finns fler situationer som stänger av min åtkomst till hela hjärnans kapacitet än vad jag tidigare trott.

 

Så nu ska här tämjas tigrar.

A thought comes to me. I would be lying if I said it came instantly, in that moment, when I noticed a change in your expression. No, it came much later, upon replaying our meeting for myself, dwelling in the memory and the analysis of our interaction. And your reaction. And because it is a thought born from a memory I doubt it even more than I would have done had I drawn the conclusions in real time. But still, it is a thought I can't help indulging. I feed it to grow, turn it over in my hand, where I cradle it. I will show it to some.

 

The thought goes like this: Have you been harbouring words I never meant for you to catch?

 

I say so much, so often - almost always - and I am spoilt with people that have come close enough to hear the meaningful silence behind sentences. Friends that have learnt to interpret my nuances, my hints and allegations, my pauses inbetween words. So naturally I think everyone gets it. Understands when I say something that might very well be true in the moment it's uttered, but that will fade, or change, or turn into its opposite after time has passed.

 

But maybe not. You have been known to quote me on things I wish you hadn't. Phrases I recognize as my own, but that are no more worthy of quoting than random words taken from a full page of statements - out of context they make no sense; they are useless, misguiding, without a time and a place and a feeling. All of which always changes. But the words stay the same, and you have carried them with you, shaped behaviours from them, even though they are long since too warped to carry meaning.

 

You are not the only one having done this. Yet I have not, until now, picked up on it. But it's clear what I should do to test this theory.

 

Quieten.