thecockycockless

"Låt mig sätta det i perspektiv åt dig", sa han, med den där lugna rösten som fick mig att gå med på allt. "Varje liv är ett andetag. Vissa är långa, vissa korta, men alla förenas i egenskap av att vara övergående. Lika oundvikliga som de är för oss att dra, lika oundvikligt tar de slut. Ibland andas du i harmoni med en annan kropp, på samma vis som liv ibland sammanflätas och följs åt. Så småningom ska du dra ditt sista, men i samma sekund det sker kan du vara säker på att miljarder fler fortsätter, oförtrutet. Och att några i just den stunden också tar sina absolut första. Men om du tänker tillbaka på ditt liv, kan du verkligen särskilja ett enskilt andetag? Nej, förstås inte. Inte ens det vi verkligen borde minnas - just det första, känslan av hur syre för första gången slår emot insidan av våra lungor - kommer vi ihåg. Gör det ont? Är det därför vi skriker? Bevisligen vänjer vi oss, och upplevelsen av att ta ett andetag förpassas till en obetydlighet, om så en av de mest livsnödvändiga. För inte minns vi enskilda andetag, lika lite som en framtid kommer minnas enskilda liv. De är till sin natur lika övergående, och därför lika obetydliga."

Jag nickade sakta, det han sa kunde jag inte argumentera mot. När han såg mitt medgivande log han.

"Du förstår", konstaterade han, och det gjorde mig stolt. "Så döda henne."

Hon var en av de där kvinnorna som fallit hårt och djupt för någon, men där något gått fel i fallet. Det var därför hon nu var gift med någon som aldrig skulle riskera att ta henne till höjder hon fick svindel på, eller kunde skada sig från. Vem som helst kunde se det i hur hon var i hans sällskap. Det var som att hon hade satt sig bekvämt på en bänk i väntan på ett tåg hon skulle med. Ett tåg som inte skulle komma på länge än, men som hon hade valt att sitta och vänta in, på obekväma bänkar, snarare än att gå därifrån. Det var så hon levde livet, trots att tåget var döden. Men det hade inte alltid varit så. Det syntes också på henne, om man visste var man skulle titta. Det fanns ärr efter lycka i hennes person. Hennes rörelser var menade att vara större, men hon tog inte längre ut dem. Och jag visste bättre än någon annan hur mycket starkare det där leedet kunde vara. För det var mig hon hade älskat.