thecockycockless

Jag går från ICA, en baguette sticker upp ur ryggsäcken och jag har någon annans paket under armen. Kassörskan skrattade åt mig när jag teatraliskt suckade över hur stort det var och när jag svor att det är sista gången jag gör min bror en tjänst. Det var andra främlingen idag som skrattade åt mig. Jag får anta att jag är rolig. Eller så är de bara bra på sitt jobb, sitt serviceyrke.

 

På vägen hem stannar jag några gånger och ser mig om. Mellan hus och över trädtoppar håller solen på att gå ner och jag fascineras över hur orange himlen kan bli. Jag vill fotografera det, dela det med någon jag tycker om som kanske inte har samma utsikt just nu, men vet både att nyanserna aldrig fångas på mobilkamerans bild och att de personer jag mest vill dela stunden med inte längre finns i mitt liv. Likväl stannar jag fler gånger och vänder mig om.

 

Plötsligt så känner jag vattendroppar. Men ser inga moln. Jag avfärdar det som inbillning. Det är ganska lätt för mig att göra - jag hyser ingen större tilltro till min verklighetsförankring. Men så känns det igen, och fortfarande inga moln på himlen. Jag funderar på om träden jag går under kan vara blöta, och ifall det är vind som blåser ner droppar på mig, men när jag kommer ut från under grenarna och det forfarande sker måste jag tänka om. Nu ser jag dessutom hur asfalten pryds av regnstänk, om än inte så mycket, samtidigt som himlen ovanför mig är helt klar. Jag möter två män och funderar lite på att fråga om de också känner regnet, men låter bli. Tänker att det kanske finns ett moln därovanför ändå, och att det bara råkar vara samma blåa nyans som himlen runt omkring. Att jag inte behöver bekräfta det med två främmande människor. Det är helt andra bekräftelser jag söker här i världen, och de är inte av slaget att jag kan få dem från främlingar.

My rationale is crumbling. It's been holding steady(ish) for about a week, which I must say is something to acknowledge and celebrate, so I try to get a round of applause going, but nothing.

 

Regardless. It's all going according to plan.

 

"A week", I told myself. "A week of hopefulness and confident waiting."

That week was over yesterday, and begrudgingly I remember what I also told myself:

"After that, a week of sorrow. Of self-pitying acceptance that you are not lovable in that manner you wished and planned for. A week of tears, most probably, though not the entire week - that would be tiresome. Of allowing the pain that has been stomping its feet from impatience in the doorway to your insides, kept at bay by the agreed time schedule, to step inside and start stabbing at tender parts. Mutter a bitter 'welcome'. It's a visitor you know well, so it's only polite."

I breathe in, notice that it's not a shaky breath and it gives me foolish hope that maybe the first tears will not come until tomorrow. I try to remember what the plan holds for the week after this, and if I remember my words correctly they were:

"And then we go back to normal."

 

It's important to have plans.