thecockycockless

Hon självmedicinerar på balkongen och bryter en av de få regler hon har för sig själv. Hon har brutit den förut, så det är inget hon fäster notis vid där hon räknar skatorna i träden utanför. Den här galenskapen som hon fortfarande lär sig att dansa med känns hemtam, på något vis. Hon börjar så sakteliga acceptera att det ibland är den som leder, ibland hon. Oftast hon, nu för tiden, men när tempot ökar och det finns föremål man måste akta sig för att inte braka in i så är det svårt att bli kvar i rollen som den auktoritära. Ju förr hon accepterar och låter sig ledas i de stunderna, desto bättre blir det, desto mindre ont gör det. Och så småningom lär hon sig stegen, känner igen takten, och kan återta ledningen. Det svåra är när det är oklart, när hon blir osäker på vem det är som styr i varje given livssekund. I synnerhet när sekunderna känns som timmar. Det är kanske inte så konstigt att hon inte alltid kan hålla takten, inser hon, när hennes tidsuppfattning är så godtycklig. Cigaretten hon tände för vad som känns som en dag sedan brinner än, trots hennes många bloss. Hon har nästan hostat två gånger, men kunnat låta bli, samtidigt som hon föraktfullt reflekterat över ansträngningen det tagit. Det finns bara femton skator här att skämmas inför, ändå spänner hon lungorna för att hålla den giftiga luften kvar där inne när impulserna att stöta ut den vibrerar genom kroppen. För skatorna ser hon ut som en van rökare. Men ändå hjälper det inte. Nikotinet dövar inte kroppen så som det brukar, hon kan fortfarande känna små ryck inuti fingrarna, flimmer mellan revbenen och huden över dem. Lungorna känns stelnade, som att flexibiliteten försvunnit, som att de ersatts av tjockt, torrt läder, inte meningen att fyllas med luft. Inte ens när hon tryckt bort glöden mot väggen och drar andetag av kall och frisk höst så ändras det, så hon går in igen. Letar i ett rörigt sinne efter fler verktyg, men det finns inga oprövade kvar. Hon har skrivit, skapat scenarios där hon mött de som spökar, sagt sitt, både det som är menat att såra och det som rimligtvis bara skulle kunna såra henne själv. Hon har ätit, tillfört kroppen näring trots att ingen längtan därefter gjort sig tillkänna. Hon borde röra på sig, konstaterar hon. Borde styra all rastlöshet som retas med hennes inre, ut genom valda muskler. Men det är omöjligt. Hon är mitt uppe i dansen, det går inte att göra något annat nu.

"I'm learning to voice my needs", she said. "To speak out my feelings and my desires, to put into words what I need from those around me. I have started pointing to the places that hurt and the areas that are neglected, and I have even presented what needs to be done to rectify it."

She shuddered from the discomfort of the topic, the novelty in all of it, but continued.

"I know not everyone will be able to give me what I need, not everyone has the capacity. For a long time this knowledge is what has kept me from even uttering it, for I have seen it as pointless, and have tried to go without instead. However I am learning to speak up, which is why I'm telling you this. I'm letting you know that although I understand why you won't be ble to be there for me in the ways that I need, I still need you to be. But I won't be able to lean on you, I know why and I accept it. And I will refrain from doing so."

He nodded, before replying.

"Can I still lean on you?"

Her reply was instinctive.

"Of course."

 

Only much later did she stop to question this, but let it be. If she was gonna start drawing such lines in the sand, she'd reshape the desert.

”Hur ska man orka leva alla de dagar man har planerat?” frågade hon och jag öppnade munnen för att svara, men blev stående.

För om frågan redan är ställd så har vi kommit för långt från svaret, en trötthet har satt sig i kroppen, i benen, och den blir man inte av med. Den här sortens tankar är för stora för en kropp att härbärgera ensam, men deras tyngd går inte att dela, bara att erkänna. Det enda man kan göra är att komma ihåg att dra så djupa andetag man kan. Och ler man tillräckligt länge så registreras det som lycka i hjärnan oavsett om det var lögn från början eller inte. Allt är det vi bestämmer att det ska vara, så när oändligheten i den makten landar i vår kropp så kan vi bestämma oss för precis vad vi vill. Men jag kom mig inte för att svara henne.

”Jag har bestämt mig för att jag är trött”, sa hon och jag visste att hon visste om allt jag hade tänkt, för hon var min badrumsspegels bild av mig.