Tro på tomten
Jag funderar på att börja tro på tomten igen. När jag var liten så tänkte jag ju som så många andra att han bodde där, någonstans odefinierat, långt uppe i norr. Om det var ett hemligt underjordiskt tillhåll, eller bara svårfunnet men ovan jord, hade jag inte klurat ut, och det spelade nog egentligen ingen roll. Han fanns, och med honom nissar och renar och verkstad. Började jag sedan fundera över hur han hann med alla i hela världen på en natt så dök andra spekulationer, om fler tomtar än en, upp. När resor i tiden och verklighetens beskaffning började ifrågasättas så slutade jag spekulera och nöjde mig på det lata barnets vis med att inte veta. Och sen, någonstans, någon gång, så började jag i stället tro på alla argument mot att tomten finns.
Men så idag slår det mig att JAG aldrig med säkerhet kommer kunna säga antingen det ena eller det andra. Inte förrän jag personligen har finkammat jordklotets norra hemisfär och självmant och med egna sinnen konstaterat att där saknas en tomteverkstad. Allt annat är för mig hörsägen. Från upplevt tillförlitliga källor, visserligen, men hörsägen likaväl. Man väljer ju själv vad man ska tro på.
På samma sätt fungerar relationer. Det enda sättet jag egentligen ohämmat skulle kunna lita på en annan människas välvilja gentemot mig är om jag skulle spendera all vår vakna tid tillsammans för alltid, se och höra allt den säger, och på så vis empiriskt få det bevisat att det den säger är sanning. Och så varken kan eller vill man väl rimligtvis leva sitt liv? Nej, så vi får ta folk på orden. Lyssna på det som sägs, ställa det mot vårt upplevda intryck av personen, av hur den agerat mot oss tidigare, mot andra, mot sig själv, och göra en riskanalys på hur troligt det är att det kommer gälla. Och någonstans bara bestämma sig för att tro.
För om vi ska ifrågasätta det grundantagandet hela tiden så kommer man ingenstans. Man måste sätta en fundamental regel: Jag tror på att vad den här människan säger är sant, och det kommer jag göra tills något avgörande säger mig att jag ska omvärdera det. Sedan bör man väl bevaka förändringar, livsskeenden som kan påverka motiv och känslor, och hela tiden kommunicera och känna, men då förslagsvis inte i syfte att utreda sanningshalten, utan i syfte att finnas nära för varann.
På samma sätt funderar jag nu på att tänka om med tomten. Jag kanske visst tänker utgå från att han finns, med oklart syfte eftersom alla jag känner får sina julklappar av identifierade personer (även när det stod "från tomten" på barndomens paket så var det med pappas handstil, så jag tvivlade), men finns likaväl.
Och det tänker jag tro på tills något tvingar mig till motsatsen. Glad andra advent.
