thecockycockless

Året närmar sig ett slut, men det är inte dess eget jag ser nalkas. Det smäller utanför fönstret, ekar mellan husen, och det har det gjort länge. Samma krigskänsla dundrar inom mig, men utan rädsla, bara smaken av stundande triumf när jag drar med tungspetsen över tänderna, trycker den mot de vassaste spetsarna. Där finns några stycken, och de blir vassare med åren. Det som står inför förgörelse och levnadsslut är beteenden jag fått hjälp att först upptäcka och identifiera, sedan kartlägga och fästa måltavlor på. Nu ska de oskadliggöras. Det rann salt ur mina ögon när de sista pusselbitarna lades på plats, av en älskad hand, en trygg närvaro.

"Vad gör jag nu?" blev min första fråga, på vilken det inte fanns ett tydligt svar där och då.

Vi drack i stället. Leende. Tårarna slutade snabbt rinna. Vi visste att svaret skulle komma till oss.

 

Och här är det nu, lika obevekligt som krutlukten som jag förstår redan börjar lägga sig utanför, men som jag inte tänker bjuda in i min kropp förrän jag ska dra mina tre djupa godnattandetag på balkongen.

 

"Jag ska ta kontrollen över det här", mumlar jag.

Rösten är lågmäld inte för att jag är osäker utan för att jag inte behöver övertyga någon. Jag skådespelar en tvekan, för skojs skull.

"Det tror du att du kan? Varför skulle du kunna det nu helt plötsligt?"

"Jag tror inte", svarar jag, rösten en grad starkare, om så bara för att hånfull självsäkerhet hörs så dåligt annars. "Jag vet. Det här är inte ett beslut sprunget ur önskan, det är sprunget ur insikt. En insikt som har känts i kroppen, inrättat sig i min tillvaro som en naturlag och som jag därför numera lever efter. Det är lika oundvikligt som att jag ska dra mitt nästa andetag. Och på samma livsnödvändiga vis ser jag fram emot det samtidigt som jag tar det fullkomligt för givet. Du ifrågasätter hur jag ska klara av det. Men förstå detta: Det är redan gjort."

Jag har inlett en kampanj. Den heter "Säg inte allt till alla hela tiden" och riktar sig till mig. För att jag ska hålla käft lite oftare, behålla mina egna hemligheter lite längre och värna om min integritet lite mer. Det går sådär.

 

Jag tycker om att prata, att berätta och att redovisa. Sanning och autencitet är viktigt, och jag jag har fått för mig att ju mer folk vet, desto närmre ärligheten kommer jag. Men nu tänkte jag alltså prova ett nytt grepp. Jag har redan börjat med att undanhålla saker för min bror - och med undanhålla menar jag att jag inte nämnt att jag träffat en av hans goda vänner igen som jag ämnar ligga med innan veckan är över. Vännen i fråga och jag hade en sexuell relation för ett år sedan, vilket min bror var medveten om (och obekymrad av), så att vi nu eventuellt närmar oss en favorit i repris är egentligen inget som han absolut inte får veta. Men som ett experiment har jag alltså bestämt mig för att just detta nu ska hållas hemligt. Som en övningsuppgift för min egen del.

 

I andra områden misslyckas jag fatalt med att hålla inne med information. Det finns nog inte en levande varelse som också är gemensam vän till min senaste förälskelse och mig som inte vet om min grava besatthet. Att förälskelseobjektet själv inte vet om det är faktiskt ett mysterium, när jag tänker efter. Eller så gör han det och spelar bara smakfullt ovetande. Oavsett vilket så är det ett område där jag behöver bli bättre på att välja mina biktbåslyssnare - "inte alla" skulle kunna vara en lämplig första regel.

 

Men någonstans tror jag att det handlar om att own up to things, vad det nu heter på svenska. Jag skäms inte över mina förälskelser, eller över de jag ämnar förföra på fredagar efter jobbet. Jag tror att jag genom att prata vitt och brett om det vill synliggöra delar av min personlighet, åskådliggöra mina tankar. Jag ser det ibland som att det som rör sig i mitt huvud inte existerar förrän det yttrats högt och hörts av någon annan, eller skrivits ner och sedan lästs av andra ögon än mina. Det räcker inte att bara jag vet. Man kan fråga sig varför, men så är det och så har det alltid varit. Har det med upplevd isolering att göra, eller egenvärde? Orsaken kvittar, resultatet blir att jag känner att jag måste bära vittnesmål för att min existens ska bekräftas.

 

Trots detta är en sekretesskampanj inrättad, och ska efterlevas ett tag framöver, är planen. Nyfiket ska jag försöka byta levnadsmönster litegrann. Önska mig lycka till. Jag kommer säkerligen berätta hur det går.

Det är orden du ska yttra, högt eller viskat, det spelar ingen roll. Jag kommer höra dem, men inte ge sken av det. Först kommer du vara övertygad om att jag hörde vad du sa, men sen kommer tvekan. Tvivlet. Det där som alltid kommer, oavsett hur trygg man lyckats bli i sig själv, när någon trycker på knappar i den där urgamla ordningen som vi alla borde veta är manipulation vid det här laget, men som fungerar ändå. Din tillvaro kommer rubbas lite, lite av det, för du är faktiskt inte alls van vid det här. Så här brukar det inte gå till. Och inte med mig - vi känner visserligen inte varandra så bra, men det lilla du hunnit fånga upp är något annat än det som står framför dig nu. Bortvänd, ointresserad, med fokus på något annat. Någon annan. Och det skapar mer tvivel. För visst minns du en annan version av det här? En uppmärksamhet som smickrade behagligt. Ett inbjudande som inte verkade ha något OSA-datum, så du dröjde dig kvar i dörröppningen, inte helt övertygad om att det där inne var något du ville medverka i, så du tänkte fundera en stund till. För dörren stod öppen.

 

Men nu är det vinter. Dörrar står inte öppna då, för då försvinner värmen.

 

Så förstå detta: Du kan få mig. Men när jag vill. Om jag vill. Inbjudan må ha varit utan OSA-datum, men om jag ska höra att det knackar på dörren så behöver du ta i lite.

Det här är ett kärleksbrev. Det fyller ingen ytterligare funktion än att jag får ner känslor på pränt, riktade till någon (eller i det här fallet något), och de är troligen mindre betydelsefulla för alla utom de två det beror - mitt jobb och jag.

 

Jag är nu inne i fjärde veckan av att arbeta 25%, efter 2,5 månads heltidssjukskrivning. Under den första tiden av min frånvaro lyckades jag följa läkarens råd i ganska stor utsträckning och helt tänka bort jobbet och mina arbetsuppgifter. Jag saknade dem inte. Jag hade fullt upp med att tvinga (eller locka) ner kroppen från de konstanta toppar av stresspåslag den befann sig i, tillbaka till ett normalläge som var lugnt och i harmoni - otänkbart som det då var för mig att föreställa sig. Men det gick, och efter två månader så började en liten, försiktig längtan, sprungen ur en mer hälsosam rastlöshet, infinna sig om att återgå till jobbet. Ha vardagsrutiner igen. Åstadkomma något med regelbundenhet igen. Och i mitten av november var det alltså dags att börja med två timmar om dagen.

 

Kaxigt avfärdade jag för mig själv både omfattning och uppgifter - två timmar är ingenting, och det jag ska göra är arbetsuppgifter som praktikanterna från universiteten brukar få göra, de gröna och osäkra. Det låg långt från mina komplexa, utmanande, stimulerande, vitt skilda och överväldigande arbetsuppgifter jag har haft och ackumulerat under mina fyra år fram till sjukskrivningen, och även om jag inte saknade dem (delar av dem skrämmer mig ännu) så var det här så enormt väsensskilt att jag blev både förolämpad och fundersam. Är detta allt jag förväntas klara av?

 

Men snabbt fick jag ta tillbaka min arrogans. De två timmarna var precis lagom: Jag var helt slut efter första veckan, där varje dag gått ut på att bevaka kroppens reaktioner och impulser, samt inte minst att hejda majoriteten av dem. "Nej, jag ska inte skynda mig så jag hinner klart det här idag, det kan vänta till imorgon." "Nej, jag ska inte jobba över en liten stund för att få iväg det där mailet." "Nej, jag ska inte starta igång nästa uppgift samtidigt som jag väntar på att det långsamma programmet ska ladda - jag går och hämtar en kopp te i stället." Och arbetsuppgifterna, som jag fnyst åt, är ett himmelrike. Inga deadlines, inga stora beslut, inga kunder. Avgränsat, enkelt men ändå viktigt. Jag njuter.

 

Efter två veckor börjar jag märka att jag inte är helt slut när jag kommer hem, utan har en energinivå jag känner igen som hälsosam igen. Jag försöker fortfarande se till att jag tar det lungt på kvällar och helger, även privat har jag en lång inlärningssträcka framför mig vad gäller att dra i tyglar och göra saker som lugnar ner och minskar intryck snarare än att skapa möten med vänner och försätta mig i nya situationer.

 

Jag lyssnar på musik på vägen till jobbet och dansar diskret genom folkmassan på T-centralen på väg ner till blåa från gröna. Samma folkmassa som jag tidigare undvek genom att åka till Hötorget och gå i stället. I hissen upp från Rådhusets tunnelbanestation dansar jag odiskret, förutsatt att jag är ensam. Vissa morgnar speglar sig morgonsolen i fönstrena på jobbet och jag stannar upp och ler mot Stadshusets spegelbild innan jag går in. Jag är glad när jag kommer till jobbet, och blir gladare när jag är där. Mina kollegor har tagit emot mig med värme och försiktig nyfikenhet, och nu börjat vänja sig vid att jag är där igen. Min chef har sagt fina saker. Det är det fler som har gjort. Och även fast jag är känsligare nu för den takt många arbetar i, det tempo och den ambition som en kärlek till sitt jobb kan ta sig uttryck i, så är jag än så länge så tryggt inbäddad i mina 25% och mina specifika och begränsade arbetsuppgifter att jag inte blir obekväm. Jag myser, och kan i lugn och ro lägga fokus på mina egna processer.

 

Det är nu en vecka kvar tills jag ska upp på 50%, förutsatt att läkaren när vi ses på måndag står kvar vid sin tidigare bedömning. Och jag kommer på mig själv med att längta. Två timmar är inte mycket längre, som det var för en månad sen. Nu börjar jag se fram emot att få prova att komma in i ett flow under längre perioder, och att få rutin på pauser, på luncher, på att hinna bli uttråkad, eller trött, och hitta strategier för det. Inledningsvis ska arbetsuppgifterna förbli desamma, och det är en förutsättning för min längtan. Först efter att tidsökningen är på plats så tänker jag mig att nästa förväntan ska börja få växa i min kropp: Andra arbetsuppgifter, andra utmaningar. Funderingar kring hur mycket av det som var som jag ska ta tillbaka, om något. Större svårigheter, naturligtvis, och jag är glad att de inte behöver gripas an ännu. Det tar vi sen.

 

Just nu är kärleken inbäddad i trygghet i det enkla, det nästan kravlösa. Det är en tillvaro jag inte befunnit mig i sedan barnsben, och det jag lär mig nu behöver jag ta med mig in i alla framtida situationer. Kärleksbrevet skulle kunna riktas till de vänner, de professionella och de kollegor som hjälpt och fortfarande hjälper mig med det jag lär mig. Det framgår inte nu, men oh vad de är i högsta grad inblandade och att tacka för all min rörelse framåt, all min styrka och mina insikter. Men det kanske får bli ett annat brev, en annan gång. För nu går tankarna till mitt jobb, till hur det får mig att längta tillbaka, och att känna att vad gäller yrkesval och arbetsplats så är jag i alla fall på rätt plats i livet just nu. Att bli glad när man kommer till jobbet på morgonen är ett av de bästa recepten för livskvalitet jag vet, tror jag, och för en person som vänder och vrider och tvivlar på så mycket så är jag så tacksam över att det här, just nu, känns så rätt.

Damn you for staking such a claim. For making the moon yours so that each time I linger out in the world until dark I risk being reminded of you. It used to be that when the moon was spectacularly full I would send you a text, or you me, asking if the other could see it from where they were. Sometimes we both saw it, marvelling at it's beauty, and in extention what we had. Sometimes it was cloudy at mine, or yours, and we would just have to take the other's words for it. And even though we were almost always six hours away from each other, we would be connected then, our eyes gazing in the same direction for a few moments of the same night. Together.

 

And now. Each time I catch a glimpse of that luminous entity in the night sky my thoughts go to you. It doesn't matter if it's full, on it's way to becoming, or on it's way from having been, you occupy my mind nonetheless. And in your wake a sense of sorrow, of longing and missing what once was, and what I so fervently wished to be.

 

So damn you for making me wish for clouds on starry nights.

Så jag har accepterat att jag är dum i huvudet på många vis. Att jag har destruktiva tendenser, själviska motiv och manipulativa beteenden. Och det är okej, för jag är också ganska ärlig vad gäller detta. Jag försöker åtminstone deklarera mina drivkrafter för de närmaste när vi talas vid, och för min psykolog, ohämmat. Det finns allt som oftast två lager av allt som sker: Det ytliga och sedermera det jag lyfter fram för en bred publik ifall den frågar efter anledningar, och det bakomliggande ärliga, som de närmsta får förklarat för sig. Båda giltiga, men inte alltid att båda är nobla. Men det skiter jag i.

 

Det som jag börjar irritera mig på är däremot sätten jag är dum i huvudet på utan att förstå det själv. En av mina skärptaste vänner har introducerat begreppet "automatiska tankar" i mitt liv, och även förklarat att det ofta är en jävla massa strunt. Och det har jag ju sedan, med hennes facit i hand, lyckats uppmärksamma gång på gång.

 

Liksom de flesta har jag en korus av röster som sjunger ut mina automatiska tankar, men om jag ska vara ärlig så kan jag utan större problem skönja ett tema i vad de skrålar om. Och det är ensamhet. Som lösningen på allt.

 

Ett exempel var när jag för en vecka eller två sedan, i ett socialt pubhängssammanhang, utan att hålla fler än mitt eget perspektiv i huvudet slänger ur mig en kommentar i en diskussion som kan tolkas som väldigt nedlåtande för personen jag pratar med. I efterhand slår detta mig och jag blir obekväm och orolig över att hon tagit illa vid sig, att vår vänskap inte hunnit cementeras tillräckligt väl för att hon ska veta att jag inte har något annat än höga tankar om henne, även när jag råkar säga saker som låter som motsatsen, och jag skickar senare iväg ett meddelande som försöker försäkra sig just om detta. Hon svarar att det inte är någon fara, att hon känner mig väl nog för att förstå vad jag menar.

Men ångesten lägger sig inte riktigt, och när jag går och lägger mig så snurrar tankarna lite kring det här. De destruktiva rösterna sjunger en vers om att nej, det här med vänskaper är inte alls bra. För det blir missförstånd och du sårar folk och sen blir det att du går och lägger dig med oro över vad du orsakat någon annan. Bättre att ta avstånd. För det här kanske händer igen.

 

Ett annat exempel är när jag ska försöka mig på att internetdejta folk. Och de föreslår att vi ska ses. Och mina inre röster först börjar nynna på något om att den stadsdel de föreslagit att vi ska ses i tyder på att de har helt andra standarder än jag, att de kommer bli besvikna när någon som inte ens har en ordentlig frisyr kommer dyka upp. Att de väntar sig någon som inte fortfarande använder kläder som hon hade på gymnasiet (14 år sedan) eller någon som vet hur man använder body butter (jag ska googla det, vilken dag som helst nu, jag lovar). När personen sedan ber om mitt nummer så övergår nynnandet i någon slags operett om hur numret kan användas för att ta reda på var jag bor, och plötsligt så har jag en stalker på halsen och blir yxmördad och/eller våldtagen nästa gång jag ska till jobbet. I en tonartshöjning avhandlas till och med möjligheterna att den här personen har ingått en pakt med han den där killen som jag slutade skriva med när han förklarade att han "förstod varför man röstade på Sverigedemokraterna" och jag inte orkade lägga energi på den diskussionen, och att de tillsammans nu ska... ja, jag vet inte, för nu har operetten övergått i någon slags death metal och det är liksom ingen urskiljningsbar text längre, bara skrål om läskiga saker som säger mig att det nog är bättre att skita i dejtandet helt och hållet. Bättre det än all den här ovissheten och all denna rädsla.

 

Men så förstår jag ju någonstans vad det är. Och innan jag försöker somna så tänker jag på alla redan tusentals stunder jag haft med den här ganska nya vännen som gjort hjärtat sprängfyllt av kärlek och lycka. Hur hon för mig framåt och uppåt. Och på hur vi verkar ha lyckats få en ganska hälsosam och rak kommunikation oss emellan, och att jag inte har någon anledning till att plötsligt tro att den havererat. Att vi båda är så pass kloka att vi vet att vi båda kommer klanta oss med ord och handling, fler gånger. Men att det kommer vara värt det, och att det just kommer vara klantighet, aldrig illvilja. Och jag längtar efter nästa gång vi ses.

 

Och jag ger ut mitt nummer.

There are sentences in this world that hold so much that I fall in deeper love each time I hear them, or read them. They are so beautiful that they awaken a desire to put myself in such a situation so that I can utter them to someone, and mean them with all my heart. It's like goals in life.

 

Sometimes the sentences are good goals. Like "would you like to make a run for it?", sung, it seems to me, with a suggestive smile. Each time I hear it the corners of my own lips curl upwards.

 

But sometimes they are not. "You can't get what you want but you can get me" is one of my all time favourite sentences, also from a song. Sung, as it happens, by a man whom I spent many a teenage years deep in love with, and hence his voice presses certain buttons since I'm still attuned to the vulnerability and tenderness in it. The words have inspired me before, I've written stories based on them. I've whispered them, aimed at someone, but too quietly for them to hear - however much I want to live the sentences I fall for, I still show some restrain.

 

Yet I question that restrain. If the premiss of the sentence holds true: If you really, never, ever can get what you want, but you can get someone who wants you - should you?

 

It's a pointless question, cause there is no way of knowing what you can and cannot get, or what you eventually will and will not want. The trickiness is balancing "for now" and "for ever", and all that lies between. The challenge is enough to make me want to make a run for it.

Jag funderar på att börja tro på tomten igen. När jag var liten så tänkte jag ju som så många andra att han bodde där, någonstans odefinierat, långt uppe i norr. Om det var ett hemligt underjordiskt tillhåll, eller bara svårfunnet men ovan jord, hade jag inte klurat ut, och det spelade nog egentligen ingen roll. Han fanns, och med honom nissar och renar och verkstad. Började jag sedan fundera över hur han hann med alla i hela världen på en natt så dök andra spekulationer, om fler tomtar än en, upp. När resor i tiden och verklighetens beskaffning började ifrågasättas så slutade jag spekulera och nöjde mig på det lata barnets vis med att inte veta. Och sen, någonstans, någon gång, så började jag i stället tro på alla argument mot att tomten finns.

 

Men så idag slår det mig att JAG aldrig med säkerhet kommer kunna säga antingen det ena eller det andra. Inte förrän jag personligen har finkammat jordklotets norra hemisfär och självmant och med egna sinnen konstaterat att där saknas en tomteverkstad. Allt annat är för mig hörsägen. Från upplevt tillförlitliga källor, visserligen, men hörsägen likaväl. Man väljer ju själv vad man ska tro på.

 

På samma sätt fungerar relationer. Det enda sättet jag egentligen ohämmat skulle kunna lita på en annan människas välvilja gentemot mig är om jag skulle spendera all vår vakna tid tillsammans för alltid, se och höra allt den säger, och på så vis empiriskt få det bevisat att det den säger är sanning. Och så varken kan eller vill man väl rimligtvis leva sitt liv? Nej, så vi får ta folk på orden. Lyssna på det som sägs, ställa det mot vårt upplevda intryck av personen, av hur den agerat mot oss tidigare, mot andra, mot sig själv, och göra en riskanalys på hur troligt det är att det kommer gälla. Och någonstans bara bestämma sig för att tro.

 

För om vi ska ifrågasätta det grundantagandet hela tiden så kommer man ingenstans. Man måste sätta en fundamental regel: Jag tror på att vad den här människan säger är sant, och det kommer jag göra tills något avgörande säger mig att jag ska omvärdera det. Sedan bör man väl bevaka förändringar, livsskeenden som kan påverka motiv och känslor, och hela tiden kommunicera och känna, men då förslagsvis inte i syfte att utreda sanningshalten, utan i syfte att finnas nära för varann.

 

På samma sätt funderar jag nu på att tänka om med tomten. Jag kanske visst tänker utgå från att han finns, med oklart syfte eftersom alla jag känner får sina julklappar av identifierade personer (även när det stod "från tomten" på barndomens paket så var det med pappas handstil, så jag tvivlade), men finns likaväl.

 

Och det tänker jag tro på tills något tvingar mig till motsatsen. Glad andra advent.