thecockycockless

Året närmar sig ett slut, men det är inte dess eget jag ser nalkas. Det smäller utanför fönstret, ekar mellan husen, och det har det gjort länge. Samma krigskänsla dundrar inom mig, men utan rädsla, bara smaken av stundande triumf när jag drar med tungspetsen över tänderna, trycker den mot de vassaste spetsarna. Där finns några stycken, och de blir vassare med åren. Det som står inför förgörelse och levnadsslut är beteenden jag fått hjälp att först upptäcka och identifiera, sedan kartlägga och fästa måltavlor på. Nu ska de oskadliggöras. Det rann salt ur mina ögon när de sista pusselbitarna lades på plats, av en älskad hand, en trygg närvaro.

"Vad gör jag nu?" blev min första fråga, på vilken det inte fanns ett tydligt svar där och då.

Vi drack i stället. Leende. Tårarna slutade snabbt rinna. Vi visste att svaret skulle komma till oss.

 

Och här är det nu, lika obevekligt som krutlukten som jag förstår redan börjar lägga sig utanför, men som jag inte tänker bjuda in i min kropp förrän jag ska dra mina tre djupa godnattandetag på balkongen.

 

"Jag ska ta kontrollen över det här", mumlar jag.

Rösten är lågmäld inte för att jag är osäker utan för att jag inte behöver övertyga någon. Jag skådespelar en tvekan, för skojs skull.

"Det tror du att du kan? Varför skulle du kunna det nu helt plötsligt?"

"Jag tror inte", svarar jag, rösten en grad starkare, om så bara för att hånfull självsäkerhet hörs så dåligt annars. "Jag vet. Det här är inte ett beslut sprunget ur önskan, det är sprunget ur insikt. En insikt som har känts i kroppen, inrättat sig i min tillvaro som en naturlag och som jag därför numera lever efter. Det är lika oundvikligt som att jag ska dra mitt nästa andetag. Och på samma livsnödvändiga vis ser jag fram emot det samtidigt som jag tar det fullkomligt för givet. Du ifrågasätter hur jag ska klara av det. Men förstå detta: Det är redan gjort."