thecockycockless

Jag har inlett en kampanj. Den heter "Säg inte allt till alla hela tiden" och riktar sig till mig. För att jag ska hålla käft lite oftare, behålla mina egna hemligheter lite längre och värna om min integritet lite mer. Det går sådär.

 

Jag tycker om att prata, att berätta och att redovisa. Sanning och autencitet är viktigt, och jag jag har fått för mig att ju mer folk vet, desto närmre ärligheten kommer jag. Men nu tänkte jag alltså prova ett nytt grepp. Jag har redan börjat med att undanhålla saker för min bror - och med undanhålla menar jag att jag inte nämnt att jag träffat en av hans goda vänner igen som jag ämnar ligga med innan veckan är över. Vännen i fråga och jag hade en sexuell relation för ett år sedan, vilket min bror var medveten om (och obekymrad av), så att vi nu eventuellt närmar oss en favorit i repris är egentligen inget som han absolut inte får veta. Men som ett experiment har jag alltså bestämt mig för att just detta nu ska hållas hemligt. Som en övningsuppgift för min egen del.

 

I andra områden misslyckas jag fatalt med att hålla inne med information. Det finns nog inte en levande varelse som också är gemensam vän till min senaste förälskelse och mig som inte vet om min grava besatthet. Att förälskelseobjektet själv inte vet om det är faktiskt ett mysterium, när jag tänker efter. Eller så gör han det och spelar bara smakfullt ovetande. Oavsett vilket så är det ett område där jag behöver bli bättre på att välja mina biktbåslyssnare - "inte alla" skulle kunna vara en lämplig första regel.

 

Men någonstans tror jag att det handlar om att own up to things, vad det nu heter på svenska. Jag skäms inte över mina förälskelser, eller över de jag ämnar förföra på fredagar efter jobbet. Jag tror att jag genom att prata vitt och brett om det vill synliggöra delar av min personlighet, åskådliggöra mina tankar. Jag ser det ibland som att det som rör sig i mitt huvud inte existerar förrän det yttrats högt och hörts av någon annan, eller skrivits ner och sedan lästs av andra ögon än mina. Det räcker inte att bara jag vet. Man kan fråga sig varför, men så är det och så har det alltid varit. Har det med upplevd isolering att göra, eller egenvärde? Orsaken kvittar, resultatet blir att jag känner att jag måste bära vittnesmål för att min existens ska bekräftas.

 

Trots detta är en sekretesskampanj inrättad, och ska efterlevas ett tag framöver, är planen. Nyfiket ska jag försöka byta levnadsmönster litegrann. Önska mig lycka till. Jag kommer säkerligen berätta hur det går.