thecockycockless

Det är orden du ska yttra, högt eller viskat, det spelar ingen roll. Jag kommer höra dem, men inte ge sken av det. Först kommer du vara övertygad om att jag hörde vad du sa, men sen kommer tvekan. Tvivlet. Det där som alltid kommer, oavsett hur trygg man lyckats bli i sig själv, när någon trycker på knappar i den där urgamla ordningen som vi alla borde veta är manipulation vid det här laget, men som fungerar ändå. Din tillvaro kommer rubbas lite, lite av det, för du är faktiskt inte alls van vid det här. Så här brukar det inte gå till. Och inte med mig - vi känner visserligen inte varandra så bra, men det lilla du hunnit fånga upp är något annat än det som står framför dig nu. Bortvänd, ointresserad, med fokus på något annat. Någon annan. Och det skapar mer tvivel. För visst minns du en annan version av det här? En uppmärksamhet som smickrade behagligt. Ett inbjudande som inte verkade ha något OSA-datum, så du dröjde dig kvar i dörröppningen, inte helt övertygad om att det där inne var något du ville medverka i, så du tänkte fundera en stund till. För dörren stod öppen.

 

Men nu är det vinter. Dörrar står inte öppna då, för då försvinner värmen.

 

Så förstå detta: Du kan få mig. Men när jag vill. Om jag vill. Inbjudan må ha varit utan OSA-datum, men om jag ska höra att det knackar på dörren så behöver du ta i lite.