thecockycockless

Det här är ett kärleksbrev. Det fyller ingen ytterligare funktion än att jag får ner känslor på pränt, riktade till någon (eller i det här fallet något), och de är troligen mindre betydelsefulla för alla utom de två det beror - mitt jobb och jag.

 

Jag är nu inne i fjärde veckan av att arbeta 25%, efter 2,5 månads heltidssjukskrivning. Under den första tiden av min frånvaro lyckades jag följa läkarens råd i ganska stor utsträckning och helt tänka bort jobbet och mina arbetsuppgifter. Jag saknade dem inte. Jag hade fullt upp med att tvinga (eller locka) ner kroppen från de konstanta toppar av stresspåslag den befann sig i, tillbaka till ett normalläge som var lugnt och i harmoni - otänkbart som det då var för mig att föreställa sig. Men det gick, och efter två månader så började en liten, försiktig längtan, sprungen ur en mer hälsosam rastlöshet, infinna sig om att återgå till jobbet. Ha vardagsrutiner igen. Åstadkomma något med regelbundenhet igen. Och i mitten av november var det alltså dags att börja med två timmar om dagen.

 

Kaxigt avfärdade jag för mig själv både omfattning och uppgifter - två timmar är ingenting, och det jag ska göra är arbetsuppgifter som praktikanterna från universiteten brukar få göra, de gröna och osäkra. Det låg långt från mina komplexa, utmanande, stimulerande, vitt skilda och överväldigande arbetsuppgifter jag har haft och ackumulerat under mina fyra år fram till sjukskrivningen, och även om jag inte saknade dem (delar av dem skrämmer mig ännu) så var det här så enormt väsensskilt att jag blev både förolämpad och fundersam. Är detta allt jag förväntas klara av?

 

Men snabbt fick jag ta tillbaka min arrogans. De två timmarna var precis lagom: Jag var helt slut efter första veckan, där varje dag gått ut på att bevaka kroppens reaktioner och impulser, samt inte minst att hejda majoriteten av dem. "Nej, jag ska inte skynda mig så jag hinner klart det här idag, det kan vänta till imorgon." "Nej, jag ska inte jobba över en liten stund för att få iväg det där mailet." "Nej, jag ska inte starta igång nästa uppgift samtidigt som jag väntar på att det långsamma programmet ska ladda - jag går och hämtar en kopp te i stället." Och arbetsuppgifterna, som jag fnyst åt, är ett himmelrike. Inga deadlines, inga stora beslut, inga kunder. Avgränsat, enkelt men ändå viktigt. Jag njuter.

 

Efter två veckor börjar jag märka att jag inte är helt slut när jag kommer hem, utan har en energinivå jag känner igen som hälsosam igen. Jag försöker fortfarande se till att jag tar det lungt på kvällar och helger, även privat har jag en lång inlärningssträcka framför mig vad gäller att dra i tyglar och göra saker som lugnar ner och minskar intryck snarare än att skapa möten med vänner och försätta mig i nya situationer.

 

Jag lyssnar på musik på vägen till jobbet och dansar diskret genom folkmassan på T-centralen på väg ner till blåa från gröna. Samma folkmassa som jag tidigare undvek genom att åka till Hötorget och gå i stället. I hissen upp från Rådhusets tunnelbanestation dansar jag odiskret, förutsatt att jag är ensam. Vissa morgnar speglar sig morgonsolen i fönstrena på jobbet och jag stannar upp och ler mot Stadshusets spegelbild innan jag går in. Jag är glad när jag kommer till jobbet, och blir gladare när jag är där. Mina kollegor har tagit emot mig med värme och försiktig nyfikenhet, och nu börjat vänja sig vid att jag är där igen. Min chef har sagt fina saker. Det är det fler som har gjort. Och även fast jag är känsligare nu för den takt många arbetar i, det tempo och den ambition som en kärlek till sitt jobb kan ta sig uttryck i, så är jag än så länge så tryggt inbäddad i mina 25% och mina specifika och begränsade arbetsuppgifter att jag inte blir obekväm. Jag myser, och kan i lugn och ro lägga fokus på mina egna processer.

 

Det är nu en vecka kvar tills jag ska upp på 50%, förutsatt att läkaren när vi ses på måndag står kvar vid sin tidigare bedömning. Och jag kommer på mig själv med att längta. Två timmar är inte mycket längre, som det var för en månad sen. Nu börjar jag se fram emot att få prova att komma in i ett flow under längre perioder, och att få rutin på pauser, på luncher, på att hinna bli uttråkad, eller trött, och hitta strategier för det. Inledningsvis ska arbetsuppgifterna förbli desamma, och det är en förutsättning för min längtan. Först efter att tidsökningen är på plats så tänker jag mig att nästa förväntan ska börja få växa i min kropp: Andra arbetsuppgifter, andra utmaningar. Funderingar kring hur mycket av det som var som jag ska ta tillbaka, om något. Större svårigheter, naturligtvis, och jag är glad att de inte behöver gripas an ännu. Det tar vi sen.

 

Just nu är kärleken inbäddad i trygghet i det enkla, det nästan kravlösa. Det är en tillvaro jag inte befunnit mig i sedan barnsben, och det jag lär mig nu behöver jag ta med mig in i alla framtida situationer. Kärleksbrevet skulle kunna riktas till de vänner, de professionella och de kollegor som hjälpt och fortfarande hjälper mig med det jag lär mig. Det framgår inte nu, men oh vad de är i högsta grad inblandade och att tacka för all min rörelse framåt, all min styrka och mina insikter. Men det kanske får bli ett annat brev, en annan gång. För nu går tankarna till mitt jobb, till hur det får mig att längta tillbaka, och att känna att vad gäller yrkesval och arbetsplats så är jag i alla fall på rätt plats i livet just nu. Att bli glad när man kommer till jobbet på morgonen är ett av de bästa recepten för livskvalitet jag vet, tror jag, och för en person som vänder och vrider och tvivlar på så mycket så är jag så tacksam över att det här, just nu, känns så rätt.