thecockycockless

Så jag har accepterat att jag är dum i huvudet på många vis. Att jag har destruktiva tendenser, själviska motiv och manipulativa beteenden. Och det är okej, för jag är också ganska ärlig vad gäller detta. Jag försöker åtminstone deklarera mina drivkrafter för de närmaste när vi talas vid, och för min psykolog, ohämmat. Det finns allt som oftast två lager av allt som sker: Det ytliga och sedermera det jag lyfter fram för en bred publik ifall den frågar efter anledningar, och det bakomliggande ärliga, som de närmsta får förklarat för sig. Båda giltiga, men inte alltid att båda är nobla. Men det skiter jag i.

 

Det som jag börjar irritera mig på är däremot sätten jag är dum i huvudet på utan att förstå det själv. En av mina skärptaste vänner har introducerat begreppet "automatiska tankar" i mitt liv, och även förklarat att det ofta är en jävla massa strunt. Och det har jag ju sedan, med hennes facit i hand, lyckats uppmärksamma gång på gång.

 

Liksom de flesta har jag en korus av röster som sjunger ut mina automatiska tankar, men om jag ska vara ärlig så kan jag utan större problem skönja ett tema i vad de skrålar om. Och det är ensamhet. Som lösningen på allt.

 

Ett exempel var när jag för en vecka eller två sedan, i ett socialt pubhängssammanhang, utan att hålla fler än mitt eget perspektiv i huvudet slänger ur mig en kommentar i en diskussion som kan tolkas som väldigt nedlåtande för personen jag pratar med. I efterhand slår detta mig och jag blir obekväm och orolig över att hon tagit illa vid sig, att vår vänskap inte hunnit cementeras tillräckligt väl för att hon ska veta att jag inte har något annat än höga tankar om henne, även när jag råkar säga saker som låter som motsatsen, och jag skickar senare iväg ett meddelande som försöker försäkra sig just om detta. Hon svarar att det inte är någon fara, att hon känner mig väl nog för att förstå vad jag menar.

Men ångesten lägger sig inte riktigt, och när jag går och lägger mig så snurrar tankarna lite kring det här. De destruktiva rösterna sjunger en vers om att nej, det här med vänskaper är inte alls bra. För det blir missförstånd och du sårar folk och sen blir det att du går och lägger dig med oro över vad du orsakat någon annan. Bättre att ta avstånd. För det här kanske händer igen.

 

Ett annat exempel är när jag ska försöka mig på att internetdejta folk. Och de föreslår att vi ska ses. Och mina inre röster först börjar nynna på något om att den stadsdel de föreslagit att vi ska ses i tyder på att de har helt andra standarder än jag, att de kommer bli besvikna när någon som inte ens har en ordentlig frisyr kommer dyka upp. Att de väntar sig någon som inte fortfarande använder kläder som hon hade på gymnasiet (14 år sedan) eller någon som vet hur man använder body butter (jag ska googla det, vilken dag som helst nu, jag lovar). När personen sedan ber om mitt nummer så övergår nynnandet i någon slags operett om hur numret kan användas för att ta reda på var jag bor, och plötsligt så har jag en stalker på halsen och blir yxmördad och/eller våldtagen nästa gång jag ska till jobbet. I en tonartshöjning avhandlas till och med möjligheterna att den här personen har ingått en pakt med han den där killen som jag slutade skriva med när han förklarade att han "förstod varför man röstade på Sverigedemokraterna" och jag inte orkade lägga energi på den diskussionen, och att de tillsammans nu ska... ja, jag vet inte, för nu har operetten övergått i någon slags death metal och det är liksom ingen urskiljningsbar text längre, bara skrål om läskiga saker som säger mig att det nog är bättre att skita i dejtandet helt och hållet. Bättre det än all den här ovissheten och all denna rädsla.

 

Men så förstår jag ju någonstans vad det är. Och innan jag försöker somna så tänker jag på alla redan tusentals stunder jag haft med den här ganska nya vännen som gjort hjärtat sprängfyllt av kärlek och lycka. Hur hon för mig framåt och uppåt. Och på hur vi verkar ha lyckats få en ganska hälsosam och rak kommunikation oss emellan, och att jag inte har någon anledning till att plötsligt tro att den havererat. Att vi båda är så pass kloka att vi vet att vi båda kommer klanta oss med ord och handling, fler gånger. Men att det kommer vara värt det, och att det just kommer vara klantighet, aldrig illvilja. Och jag längtar efter nästa gång vi ses.

 

Och jag ger ut mitt nummer.