thecockycockless

Jag lär mig inte riktigt. Jag tror hela tiden att NU är det väl ändå nog? NU har jag väl ändå kraschat ner, längst, längst ner, och det ska gottas runt lite där på bottnen men sen börjar resan uppåt och framåt.

 

Men nej.

 

Det kommer ett leveransbud och liksom viftar med ett paket och ba "sjukt obehagliga situationer? Var det någon som hade beställt sjukt obehagliga situationer här?" När det visar sig att det tydligen är jag, och jag gnäller till likt en sparkad hund så lyfter leveransbudet förvånat på ögonbrynen och konstaterar "men du har ju tecknat ett ABONNEMANG PÅ DET HÄR! Vi kommer köra Hegerfors/Timell-style-Det-kommer-mera on your ass. I all oändlighet. Buckle up, sweetheart."

 

Så det senaste.

 

Igår och idag har jag upplevt hur det är att stå anklagad för något fruktansvärt, men inte få chansen att förklara eller försvara sig. Eller ens få det förtydligat vad det är man ska ha gjort, utan bara få veta att jag orsakat någon smärta och obehag. Jag har mått dåligt på en uppsjö av sätt. Låt mig lista några stycken (utan inbördes ordning):

- Jag har oroat mig för min motparts känslor

- Jag har varit rädd för mig själv och vad jag kan ha gjort utan att vara medveten om det

- Jag har tvivlat på mitt omdöme vad gäller att lita på andra människor

- Jag har ifrågasatt min motparts motiv och sanningsenlighet

- Jag har fått panikkänslor över hur jag betett mig i andra relationer

- Jag har känt en frustration i att inte få komma till tals eller få hela saken förklarad för mig

 

Mer information har sedan tillkommit, och jag är i skrivande stund mer trygg rörande min del i det hela. Beskrivelsen av upplevelsen är inte korrekt, det som sagts går emot både min personlighet, mina egna minnen och de omständigheter som rådde i vår relation vid tillfället. Men det kan likväl vara sant i min motparts minne, vilket bara degraderar min upplevelse av det som nu sker från fruktansvärd till fortfarande ganska jävla obehaglig.

 

Men jag försöker tänka bort hans känslor och upplevelser för tillfället. Det han har sagt kan vara illvilligt eller uppriktigt, det spelar just nu ingen roll. Det som spelar roll för mig och som jag försöker fokusera på är att det han utsatt mig för, genom att hantera situationen på det sätt han gjort, är en av de värsta saker någon utsatt mig för någonsin. Jag har aldrig blivit anklagad för något sådant här förut, och jag har aldrig kastats in i en sådan turbulens av osäkerhet, rädsla och ovisshet, kopplat till något jag instinktivt vill ta ansvar för och reda ut, utan att få veta tillräckligt om det.

 

Jag vill säga det här till honom, jag vill få honom att förstå hur han får mig att må, men jag kan inte. Och vill väl egentligen inte heller. För är det uppriktigt och inte illvilja, då är hans upplevelse också sann, och då kan jag inte flytta fokus från hans obehag till det som nu blivit jobbigt för mig. Jag skulle bli en vit, kränkt man.

 

Men jag kan belysa, för mig själv och för de som får lyssna på mig när jag bearbetar detta, att sättet han hanterade det på gjorde mig väldigt illa. Att det inte är okej att slänga ur sig en anklagelse och sedan vara okontaktbar i 24 timmar, och låta den andra personen ha panik över vad det kan innebära under hela den tiden. Inte om man enligt tidigare uppgift ska stå varandra nära, känna varann, veta vem någon är.

 

Och jag kan, genom att skriva reflekterande om det på en obskyr blogg som nästan ingen vet om, inse att han - så som har varit hans sätt i hela vår relation - inte för en sekund tänkte på mina känslor eller behov.