thecockycockless

Jag har ju, som kanske nämnts, gett upp. Jag har resignerat och desillusionerats och nu lever jag i någon slags grå tillvaro utan hopp eller ambitioner. Det är skönt, jag skulle nästan säga att jag trivs här. Om det inte vore för att jag - när jag pratar om det i mer detalj - blir så arg att jag vill slå saker/personer eller så uppgiven att jag gråter.

 

Vilket väl säger oss alla att HELT har jag ju inte gett upp. Eller är det bara sorgefaser jag går igenom?

 

Oavsett. Igår så beslutade jag mig för att dricka mig berusad för första gången på länge, länge. Så jag gick på whiskyn halv två på eftermiddagen, på ett tillräckligt respektabelt hak på Vasagatan för att man som (förhållandevis) ung kvinna ska bli lämnad ifred i sitt supande. Min vän anslöt, och hon fick lyssna på mina haranger om min krackelerade världsbild. I fem timmar. Jag svor. Jag grät. Jag svor mer.

 

Hennes analys var att det genomgående temat i min besvikelse gentemot världen och nästan alla däri är att de inte tar sitt ansvar. De tar inte ansvar för sig själva, för andra eller för sina relationer gentemot andra. Jag har alltid trott att jag haft tillräckligt lågt ställda förväntningar på min omvärld och att jag varit tillräckligt cynisk för att hantera de motgångar man som levande, tänkande individ oundvikligen har framför sig. Men det slår mig att jag ändå alltid trott gott om människan. Levt under devisen att de vill uppåt och framåt, att de visserligen är rädda och trötta och bekväma, men att de ändå - längst in - är ambitiösa. Vill mot en bättre värld, en bättre tillvaro.

 

Men på sista tiden har det varit så mycket undvikande beteende, så mycket flykter och ren och skär vägran att ta något ansvar bland folk omkring mig att jag ledsnat. Det förekommer både i relation till mig, och bland vänner fast i andra riktningar än min.

 

"De är tolv!" utropade jag, långt efter övergången från whisky till rödvin. "De är emotionellt tolv allihop, och de vill sitta i en balja, iklädda endast en pappkrona från Burger King, fortsätta vara tolv och aldrig ta ansvar för någonting!"