thecockycockless

"Vad tänker du på?"

Frågan riktades till mig av min blåslagne vän, klockan tio på kvällen på akuten, från andra sidan av en korridor där vi satt. Han hade legat ner för att undvika att svimma efter att ÖHN-läkaren slitit i hans näsa för att försöka rätta till den, men satt nu upp. Innan frågan kom hade han bett mig gräva fram hans mobil, som legat i jackan, och som han haft i handen nästan oavbrutet under vår vistelse - endast korta avbrott under röntgen av huvudet och näsbehandling. Och det var detta jag satt och tänkte på. Och på andra minnen som väcktes med hjälp av association.

 

Många gånger låg jag i min pojkväns famn i sängen, han på rygg och med ena armen om mig, jag på sidan med armen om hans överkropp. Och i hans lediga hand, mobilen. Vi pratade inte, och det var inte heller något särskilt jag ville ha sagt under de stunderna, men den där mobilen kändes som en inkräktare ändå. Och det värsta var att han inte förstod när jag påpekade det.

"Do you have to play games on your phone right now?"

"Why, do you wanna talk about something?"

"No, but... I feel lonely."

"I'm right here. I'm literally holding you."

"Yeah... nevermind."

 

Det är inte bara han. Schakalen, mannen som varit mig nära, hade också mobilen i handen väldigt ofta och oavbrutet när vi umgicks (vilket i sig är ironiskt eftersom han är värdelös på kommunikation). Pojkvännen hade miljoner appar och spel, Schakalen var inne på Reddit och på andra sidor och läste artiklar. Jag vet inte vad min blåslagne vän gjorde hela kvällen på sin. Men oavsett så börjar jag se det som en snuttefilt. Eller en sköld. Eller kanske ett kraftfält? En livlina bort från stunden de är i (stunden med mig, smärtsamt som det är att poängtera).

 

Men jag sa inte allt det här när han frågade. "Ett minne från tiden med pojkvännen", var mitt svar, och han nöjde sig därvid. Och återgick till sin mobil.