thecockycockless

Idag har jag blivit vallad. Vid tre tillfällen, av tre olika personer, har jag fått hjälp att bevaka mig själv och mitt beteende. Hjälpen har kommit oombedd, och även om jag inte sa det rakt ut till alla tre, så välkomnade jag den när den kom. Och det är jag stolt över, för det är en viktig måttstock för mig.

 

Det första tillfället är när min handledare har hjälpt mig skriva ut etiketter och jag (ungefär med tonfallet och energin Judy Hopps har i Zootropolis) proklamerar att jag ska gå och klistra fast dem på arkivboxarna jag har förtecknat.

"Ta hälften", säger han, i sin underbart avslappnade och lugna ton (samma ton som han en stund tidigare yttrat den fantastiska meningen "usch, så roligt de har i snön" i, om barnen utanför fönstret vid mitt skrivbord).

Jag ser på honom, på klockan, på etiketterna och på honom igen.

"Men jag har 35 minuter kvar innan jag slutar", ler jag. "Jag hinner med alla."

"Ta det lugnt", svarar han. "Det är bara måndag och du ska ta det lugnt."

 

Nu hann jag klistra alla etiketter, men jag lovar att jag gjorde det långsamt. Och min käre handledare var den första vallhunden jag blev lite nafsad i hälsenan av.

 

Senare på eftermiddagen, hemma igen, så chattar jag med en vän och vi pratar om lunch.

"Jag ska luncha med Johan imorgon och Amina på torsdag", skriver jag. "Så onsdag eller fredag är väl det jag vill ha sagt."

"Orkar du luncha och träffa folk 3 av 5 dagar?" blir hans svar. "Potentiellt tre i rad?"

"Fyra i rad", erkänner jag. "Jag lunchade med Johan idag också."

 

Vi enas om fredag, och han betonar att det är preliminärt och att jag får känna efter på min energinivå när dagen kommer. Jag uttrycker tacksamhet för att han tänker på det, men vet också att han numera är en av de vänner som jag kan (och vill) träffa trots låg nivå, så lunchen kommer med största sannolikhet bli av.

 

Jag chattar också med en annan vän och när vi ska säga hejdå så landar vi i att vi kommer höras imorgon. Jag säger att jag ska luncha med Johan efter jobbet och sen dricka te med grannen, men att jag är hennes efter det.

"För många planer!!!" förmanar hon mig.

"Äsch", blir mitt avfärdande svar, som hon inte släpper mig med och jag lovar att testunden med grannen kommer hållas kort.

 

Och jag älskar. Dem. Och det som skett. Och min stolthet över att jag kommit så långt att jag ser det för vad det är: kärlek och något att luta mig mot. Det är folk i min flock som hjälper mig framåt, uppåt, och i synnerhet bort från klippkanter där jag kan trilla ner.

 

Jag har kommit så långt. Jag, som aldrig grät inför någon. Som aldrig bad om hjälp. Som maniskt upprepade mantrat "ensam är stark" som om orden skulle ha en inneboende kraft som kunde radera allt mörker som vällde upp inombords med jämna mellanrum, sipprade ut och gjorde ont. I fredags satt jag med den närmsta vännen och lyssnade på hennes kärleksförklaring till mig och till vår vänskap. Halvvägs igenom den så började jag gråta. På offentlig plats. Medan jag höll henne i handen. Och hon började också gråta. Och ingenstans i den stunden skämdes jag, eller försökte hålla tillbaka tårarna. En liten del av mig noterade att det ju finns andra personer på det här caféet, och de sitter inom hörhåll, men den delen tog ingen mer plats än så. Hade någon sagt det till mitt 20-åriga jag hade hon... ja, jag vet inte.

 

Kanske känt sig trygg?