thecockycockless

En av mina favoritlåtar är Vara av Rootvälta. Några av raderna som talar till mig går så här:

"Jag vill bara, bara vara

slippa tänka och förklara

aldrig tveka, bara leka

den som kräver ska jag neka"

 

Några av raderna är jag bra på - de två sista. Men de två första däremot. Bara ibland, och i vissa, trygga sammanhang, lyckas jag med det. Med de närmsta så kan jag hamna där, i ett kravlöst tillstånd där tankarna saktar ner, fokuserar och inte högvarvar. Eller med hjälp av två glas vin. Men tyvärr varken kan eller vill jag umgås med de närmsta eller dricka rödvin varje vaken stund av mitt liv (om än ganska många av dem). Och då behövs andra knep för att manövrera hjärnan.

 

Jag har länge använt min ålder som en slags tålamodsräknare. När jag behöver vänta på något innan jag tar ett beslut, men inte vill vänta för länge. Säg att jag skrivit ett sms till en vän med en lunchförfrågan. Jag har inte gett en deadline. Sen har jag väntat en stund, och så har jag till sist insett att svaret kanske inte kommer. Men var drar man gränsen innan man ger upp, lägger undan mobilen och går och äter på egen hand? I sådana tillfällen, när jag kommit till punkten då jag måste dra en gräns, har jag räknat ned, baklänges, från min ålder. Ett år per sekund, tills beslutet fattas. Och jag har ofta tänkt att det ju är passande att jag blir lite mer tålmodig för varje år.

 

En annan sak som jag sysselsätter mitt huvud med är att analysera, överanalysera och omanalysera utvald förälskelses beteende i förhållande till mig. Det tar en del tankekraft, det är roligt och man kan även involvera vänner, tonårsflickestyle, i det. Men så, när jag började tappa kraften i min förra förälskelse och för en vän uttryckte oro över vad jag nu skulle fokusera min hjärnas stissighet på eftersom jag inte funnit en ny ännu (de brukar annars avlösa varann ganska lämpligt) så svarade hon:

"Tänk vad du skulle kunna åstadkomma om du inte obsessade över en man. Kanske skriva ett mästerverk? Uppfinna något?"

"Låter jobbigt", tyckte jag, och några veckor senare hade jag identifierat en ny pojk som kunde ta upp plats bland hjärncellerna och problemet var ut världen.

 

Men nu funderar jag på att göra något med den nuvarande förälskelsen som ligger och småpyser. Dels så har den minskat i styrka av olika skäl (huvudsakligen min egen nuvarande bitterhet gentemot mänskligheten i stort, mansfolket överlag och delvis även situationen i sak), och dels så har jag funnit ett projekt som drar nästan hela mitt intresse till sig.

 

En sonettkrans. Vill jag skriva.

 

En sonettkrans är en diktform som består av 14 (15) sonetter. Varje sonett består av 4 verser, sammanlagt 12 rader. Sista raden i varje sonett upprepas som första raden i nästa. Och första raden i alla 14 sonetter ska tillsammans bilda den femtonde sonetten.

 

Och sen så ska det rimma. Enligt det här mönstret:

A

B

A

B

 

C

D

C

D

 

E

F

E

 

F

E

F

 

Och då kommer alltså sista raden (som rimmar på alla andra rader med F) utgöra första raden i nästa sonett, och där behöva rimma med mer. PLUS att det behöver rimma på rätt sätt och med rätt rader när man skapar den femtonde sonetten. Så utöver lämpliga rimord behöver förstaraderna som skrivs vara så mångtydiga att de passar först och sist i sonetterna, samt tillsammans utgör en egen. Det är är en sorts diktande som kommer behöva post-its. Jag är inte ens säker på att jag kan prestera det, men försöka tänker jag.

 

Så nästa gång mor min säger åt mig att träffa en karl så kommer svaret bli att mitt liv kretsar kring en sonettkrans just nu, och lär så fortsätta att göra för en överskådlig tid framöver.