thecockycockless

Det finns bara tystnad. Hon kommer att tänka på det där rummet hon läst om, där det ljudisolerats så bra att man kan höra blodet forsa inom sig och där människor blir galna, och hon frågar sig om det är där hon hamnat. Men beslutar sig, utan att ha tänkt klart, att nej. I stället fu

 

Samtalsbyte. Min hjärna är som Jurassic Parks T-rexar, viftas det med något i mitt perifera synfält så flyttas fokus och riktning dit. Om jag inte hunnit komma upp i ordentlig fart. Och en fredag som den här, då jag är lite frusen och tankfull men (än så länge) ganska lugn, så är det i maklig takt jag rör mig.

 

Det som rörde på sig och drog mig bort från det jag först tänkte skriva var meningen "Hur många personer finns det?"

 

Nästan alla nya människor jag träffar buntar jag inledningsvis ihop med någon jag känner sedan tidigare. Det gemensamma faktorn som - inte olikt reglerna i Memory - dikterar att två hör ihop i mitt huvud kan vara vadsomhelst. Daniel och IT-chefen pratar i samma tempo, med samma lugna, ganska tysta röst som man måste anstränga sig lite för att höra ibland, men som på intet sätt kan beskrivas som blyg. Peter och Sanna har samma drivkrafter. Mathias och Max för mig ner i samma känsla när vi talar med varandra.

 

Det kan vara folk jag inte känner. David är som Alex, bassisten i Blur.

 

Men få är de som kliver in i mitt liv och som får en helt egen kategori nu för tiden, och det får mig att fundera över hur många som har haft ynnesten att vara först i sin. Mina strukturfascistiska drag vill att jag ska skriva ut namnen på alla jag har träffat och förhållit mig till i mitt liv, i kronologisk ordning, och sedan börja sortera. Skapa grupper. Bringa överskådlig ordning och utifrån det få analyser och lärdomar. Eller åtminstone den ordningssammas inre lugn.

 

Men jag ska nog bryta tystnaden med lite musik i stället, och sen gå och köpa glödlampor.