Kommer han när du ropar?

Jag vet att du ser mig som en Jolene
men jag har ingen avsikt att göra honom min
 
Igår fick jag betrakta två olika markeringar av äganderätt. Den ena; publik på tunnelbanan och riktad till en bred allmänhet, den andra; en specialuppvisning som kändes riktad huvudsakligen till mig.
 
Den första var ett graden-över-salongsberusat heterosexuellt par som underbart dekadent satt och var amorösa i kollektivtrafiken klockan halv sex en måndagkväll. De satt mitt emot varann, framåtlutade, och hennes händer var på hans lår. Och de låg inte helt still. Jag ska inte i djupare detalj beskriva situationen, men låt oss säga att hon visste vad hon ville, att hon inte var någon försynt viol till personlighet och att jag fick tvinga ner medlidande leenden när jag tänkte på deras resegrannar på platserna alldeles bredvid. Mannen var hennes, det rådde ingen tvekan, och jag hörde någon form av triumf i hennes höga skratt.
 
Jag ogillar egentligen den typen av extravaganta ömhetsbekräftelser. Jag tycker om de dolda, de som finns där när man vet var man ska leta, och som är en del av en privat värld med endast två invånare. Men ska ett ägande markeras behöver det vara tydligare än så, vilket för mig till situation två.
 
Det var en filmkväll hos en vän och jag träffade en hel uppsjö nya människor. En av männen, som satt i soffan bredvid en kvinna, drog någon form av skämt som jag byggde vidare på och fick ett skratt. Detta skedde sedan några gånger till mellan honom och mig, jag fick honom att skratta förhållandevis enkelt. Och en liten stund senare så noterar jag att han och kvinnan bredvid honom sitter och håller varann i händerna. Subtilt, men ett klarspråk likaväl. Jag hoppas att det var han som tog inititativet till att ta hennes hand, men min cynism tror att det var tvärt om. Annars är det ju det snyggaste när man inte behöver markera sitt ägandeskap, utan när objektet i fråga villigt tillkännager sin ägarinna.
 
Min egen absoluta favorit, och en av mina mest uppskattade minnen från den första tiden med min dåvarande pojkvän var när han och jag var på en hemmafest. Jag kände bara honom och hade träffat hans medföljande vänner (som vid den här tiden fortfarande ogillade mig) som mest två gånger, så jag drev omkring lite halvengagerat och lojt och i min egen värld. Pojkvännen for omkring som en översocial fjäril på amfetamin, as was his style, och jag fick en kyss varje gång våra vägar korsades. Vid ett tillfälle står jag i en dörröppning och betraktar honom på avstånd; han står och dansar på ett vardagsrumsdansgolv och jag ser hur en tjej flörtar med honom. Pojkvännen själv har aldrig haft förmåga att avkoda sådant beteende, och det är roande att se hur hennes huvud-på-sned, tvinnande-av-hår och menande leende inte tas emot som något annat än trevlighet. Efter en stund så släntrar jag över och ställer mig snett bakom pojkvännen. Påkallar inte hans uppmärksamhet, utan väntar bara. Och när han märker att jag är där så avbryts hans diskussion med den andra kvinnan mitt i en mening med ett genomlyckligt "oh, here is my girlfriend! Have you met her?" och han slänger armarna om mig. Jag ser inte ens på honom utan möter den andras blick med ett avmätt kaxigt leende. Hon går därifrån några sekunder senare. Cesar Milan har inte så bra pli på sina hundar som jag hade på honom där och då.
 
Jag har svårt med ägandeskap i relationer, jag ogillar det egentligen och på ett ideologiskt plan. Men det är samtidigt så fruktansvärt, fruktansvärt berusande roligt med makt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0