thecockycockless

Vi pratade om kön, några älskade vänner och jag, och vi funderade lite löst kring huruvida vi inte ska skippa den förekommande indelningen som baserar sig på fysiska attribut och övergå till att kategorisera folk efter hormonuppsättningar i kroppen. Då kommer man transcendera mellan flera olika kön under en livstid. De som skaffar biologiska barn kommer under en period bli helt annorlunda. När man når klimakteriet kliver man in i sin sista könsroll. Om man äter annorlunda kan man rucka på den. Vi tyckte i alla fall att det kändes väldigt spännande, frihetsbejakande och föränderligt.

 

Och det för mig till mina senaste reflektioner om min egen person. Jag kan ha nämnt tidigare att jag vurmar för sanning och autencitet, och en del i det vurmandet handlar naturligtvis om identitet - vem är jag, vad tycker jag och vad står jag för? Mångfacettering i all ära, men jag kommer på mig själv med att ofta vilja koka ner det till en slags essens. Jag tycker om standardisering, när man kan enas i gemensamma utgångspunkter, komma överens om att hålla något för sant och sedan bygga vidare utifrån denna stabila grund. Så ock med en personlighet.

 

Naturligtvis vill jag inte vara statisk, jag vill utvecklas, förbättras. Men jag hyser någonstans tanken på att det finns en slags baseline, ett underliggande regelverk som jag förknippas med. Därför är det så spännande när jag byter personlighet på grund av hormoner. När det blir dags för "satan's rain" och min kropp dagarna innan det går helt bananas. "Till vardags" ser jag mig själv som lugn, diplomatisk och omtänksam. När jag snart ska läcka blod är jag spattig, aggressiv och vill göra folk illa. Och det som är mest spännande är att jag upplever mig själv som mer sann, mer ärlig, under de dagarna.

 

Och så upplever jag mig själv oövervinnerlig. Osårbar. Det har ofta föregåtts av en dag av hudlöshet och förhöjd känslomässighet, vilket naturligtvis får mig att välkomna motsatsen med ännu öppnare armar. Jag vill på riktigt måla streck med blod i ansiktet och ge mig ut och slåss (har jag gjort hälften av det? Kanske). Jag njuter när jag befinner mig här, trots den krypande känslan i kroppen. Eller kanske just på grund av den, eftersom jag ser den som styrka, som hat och som rå energi.

 

Sen undrar jag. Vilken version är den sanna? Det är ju lätt för mig att tänka att veckorna mellan mensen är mitt riktiga jag, eftersom det rent tidsmässigt upptar majoriteten av min tillvaro. Men mensen återkommer ju (förhållandevis) regelbundet, jag har haft den sen jag var... typ 14? och kommer med största sannolikhet och förhoppning ha den i många år till. Det är inget undantagsfall. En liknelse är ursäkten "sorry for what I said when I was hungry", vilket jag tycker också pekar på att det finns en uppfattning om att det finns en sann version av oss, och att den är mätt, lagom utsövd, icke-menstruerande och väl troligen också icke-kåt. Men stämmer det verkligen?

 

Fast det är väl kanske trevligare med en självbild där man är omtänksam än en där man vill skada andra.