thecockycockless

Ingen vill vara ensam, heter det ju. Jag kan tycka att det är ett uttalande som skulle må bra av att ifrågasättas, men samtidigt är jag precis som de flesta andra och tror att folk som vill vara ensamma i själva verket mest är rädda. Och så låter jag som alla som bräker "det koooommer" när man säger att man inte vill ha barn, eller "du har bara inte träffat rätt persoooon" när man säger att man inte riktigt är övertygad om monogamiupplägget. Men. Nu hade jag inte tänkt reflektera över ensamhetens vara eller icke vara, utan snarare vilka kompromisser och förhandlingar som kan föra en ut ur den.

 

Mitt ex älskade mig. Han verkligen älskade mig. Han älskade saker hos mig som jag själv aldrig fäst någon vikt vid, saker jag knappast använde för att definiera mig själv med, och förkunnade sin kärlek på sätt jag inte alltid förstod eller satte värde vid. Men han älskade på ett sätt som jag behövde då, under flera år, och som jag lyckligtvis var klok nog att uppskatta. Och förhoppningsvis, mestadels, förtjänt av. Men det där med att prata olika kärleksspråk intresserar mig, och jag har tidigare gratulerat mig själv över att jag är ganska duktig på att tolka andras.

 

Exempelvis: Schakalen, en man jag var plågsamt förälskad i under två års tid, med starka commitment issues och grava kommunikationsnedsättningar. Hans trademark är "sur". Alla som känner honom vet detta. Första gången vi träffades - en grupp av människor där några kände varann och alla kände någon - så var han butter och grinig, och jag var bubblig och lycklig, omgående attraherad av honom (för att han ser ut så som en man ska se ut om jag får bygga en) och övertygad om att han omgående hatade mig (varför sådana tankar inte får mig att kassera män är kanske värt att utreda, men det får bli en fråga för min psykolog. Hell, det ÄR en fråga för min psykolog). Likväl så ville sig ödet (och jag) att vi skulle komma varann närmre, och år senare så hände just det. Långsamt först, och väldigt, väldigt ensidigt i kommunikationen. Men nära kom vi. Nästan närmst. MEN, exemplet var det ja:

Eftersom jag känner honom så vet jag att det är en kärleksförklaring att han svarar i telefon trots att han är sur. När andra människor skulle bli sårade och ledsna av tonen man kan mötas av när man ringer Schakalen så kan jag ta det, och läsa kärleksförklaringen och bekräftelsen ur hans agerande i stället.

 

Däremot kan man fundera över om man inte är värd någon som låter glad när man ringer. Leenden hörs ju faktiskt. Att någon ler för att man plötsligt dyker upp i deras vardag och tillvaro är en av meningarna med livet. Och häri ligger funderingarna. Vi kan ta kommunikation som exempel. Om mitt sätt att visa kärlek, att förkunna för någon hur mycket den betyder för mig, mäts i kommunikation - både kvalitet och kvantitet - men det inte är valutan som min motpart använder? Eller om vi har olika valutakurser? Att Schakalen bara svarar på mitt sms är i hans värld ovärderligt och ovanligt. Medan jag utan större ansträngning kan skriva handskrivna brev i min.

 

Vi tror att vi alla pratar samma språk, men det gör vi inte. De mynt vi använder är inte lika mycket värda hos dig som hos mig. Och det svåra är att inte låta sin egen valutakurs gå åt helvete för att man börjar handla enligt någon annans. Jag kräver inga handskrivna brev tillbaka. Men ett jävla sms-svar är ett minimum. Annars är jag hellre ensam, för i min värld är jag ändå det om svaret uteblir.