thecockycockless

Det slår mig att det farliga inte är att vara kär i någon vars känslor man tvivlar på. En sådan person kommer förr eller senare driva dig till att yppa ett ultimatum, eller driva bort dig i din tvekan och du kommer söka efter någon som är bättre på att få dig att förstå hur oumbärlig du kan vara. Nej, det farliga är när du kommer nära någon, lär känna denna person och lär dig tolka dess språk som säger dig att du är älskad. Om du får glimtar av kärlek, stunder av värme och bitar av det liv du föreställer dig att du vill ha så vill du naturligtvis ha mer. Och om den här personen då är trasig eller oförmögen eller ovillig att ge dig mer så är det fruktansvärt fasligt enkelt att bli besatt av potentialen. För du vet att du är älskad. Du känner ju (jag kommer skriva "honom" från och med nu, endast för att jag kommer leda det här till en personlig erfarenhet) honom. Han kanske till och med har sagt orden. Du har med största sannolikhet känt det. Kärleken FINNS där, den är bara inlåst i en bur av rädsla som du, om du lyckas dyrka, lirka eller klura ut kombinationer tillräckligt bra, kommer kunna släppa den fri ur.

 

Så du anstränger dig. Sätter dina behov åt sidan, för du är trygg i dina känslor och det står tydligt att det är den andra personen som behöver stöttas, bli förstådd och ha ett säkert rum omkring sig för att så småningom (så snart som möjligt, du längtar ju) våga släppa fram det du anat och vet finns där inne.

 

Kanske är han så pass ovan vid att handskas med andras känslor att han gör dig illa? Flera gånger, till och med? Det kan du hantera - dels har det hänt så ofta förut att du är van, dels så tänker du att han kommer gottgöra det sen, dels så är det ju värt det i slutändan. För det är lite så du ser det, som ett utbyte. Nu, inledningsvis, så är det du som är stark och omhändertagande och mogen, har överseende och förståelse för att det är läskigt att närma sig andra (är det något du förstår så är det just den skräcken, och inte bara den. Du vet mycket om att vara rädd, för du slåss mot demoner nästan dagligen. Som så många andra. Så du FÖRSTÅR verkligen). Och sen, när buren är uppbruten, upplåst och ett minne blott så kommer den här personen, vari du ser och känner sådan potential, ha blommat ut till en stark och kapabel människa, tryggt grundad i den kärlek och det stöd du tillhandahållit, och då kunna finnas där för dig. Bära dig när du till sist tillåter dig själv att sjunka ihop av trötthet. Stötta dig när du behöver ta spjärn mot ännu en våg av vardagstvivel, unika och samtidigt likadana som alltid förr. Älska dig när du, för en stund, i hela ditt väsen känner att du inte förtjänar det - och i synnerhet då, eftersom det rum av trygghet du inredde till honom nu ska få hysa dig. 

 

Men så blir det ju inte riktigt. För ibland vill de aldrig komma ut ur buren, de har levt i den för länge. Du kanske tror att de är ute, för det känns starkt och fint och tryggt, men när du sen testar det - med flit eller oundvikligt - och kraschar, så försvinner de in i buren igen. Fast det var "din tur" att vara rädd och svag och omogen.

 

Eller, som i mitt fall, så flyger de någon annanstans när de väl vågar pröva vingarna.

 

Så jag ska sluta. Sluta vara sådär fin och förstående och positivt tänkande när jag träffar människor jag är attraherad av. Sluta se potentialen som finns i varje levande varelse och som kan komma fram med rätt mängd stöd och hjälp och villkorslös kärlek. Nej, från och med nu så tänker jag bara låta människor som redan har påbörjat sin personliga utveckling komma nära mig. De behöver inte ha kommit jättelångt, men de ska vara i rörelse. De ska kunna understryka denna rörelse med att vittna om observationer hos sig själva. De ska kunna kommunicera om sina brister.

 

Och om de inte kan eller vill det så ska de åtminstone kunna visa upp minst tre kvitton från psykologbesök från de senaste tolv månaderna.