thecockycockless

Mina favoritbeslut är de oåterkalleliga. När jag har druckit tre glas vin på ganska tom mage, erkänt men också ignorerat att jag snart ska ha mens och därför är hormoniell, samt försatt mig i situationer som framkallar mina sedvanliga automatiska tankar. Jag känner mig sällan så oövervinnerligt levande som när jag går in i den destruktiviteten som kommer i dessa sammanhang. När jag bränner broar och kastar molotov cocktails på relationer jag innan har tagit ansvar för och vårdat. Voice overn kommenterar torrt att jag beter mig maniskt, konstaterar redan i upptrappningen vart jag är på väg men vet också med sig att det inte går att hejda. Det går inte för jag vill inte. Nej, för jag vill - som citatet lyder i Fight Club - sätta en kula mellan ögonen på alla icke-knullande pandor, dränka alla franska stränder med olja, och andas rök. Jag vill förstöra vackra saker. Jag hatar, när jag mår så här. Och jag älskar det. Jag knyter nävar, blottar imaginära huggtänder och försätter kroppen i en stance som är redo för att slåss. Jag raderar nummer, konversationer och samtalshistorik. Jag sätter upp regler och förhållningssätt för mig själv, baserat på känslor av självförakt och nedslående analyser, men finner en tröst i resultaten; en hemtam känsla av igenkänning i den gamla goda insikten om att ensam är stark. När jag är här vill jag göra illa. Mig själv lika väl som andra.