thecockycockless

Sorgen tar liksom inte slut. Det vet jag, det har jag vetat länge och jag skulle nog inte ens vilja att den gjorde det ifall jag hade någon makt över sådana saker. Men det som länge förvånade mig var hur dynamisk den är. Hur den växer, förändras, skiftar perspektiv. Den krymper aldrig, det är resten av ditt liv som blir större, i snabbare och snabbare takt, och det är därför det ibland känns som att sorgen blir mindre. Men tro mig, det blir den inte.

 

I början var det alla de där klassiska sakerna, de självklara och de som illustrerats i populärkultur så många gånger att jag följde det nästan som ett manus. Han kommer aldrig leda mig nedför kyrkogången på min bröllopsdag. Som om han hade fått göra det ändå, knappast, men han hade i alla fall fått andra dansen med mig. Den sörjer jag, trots att jag inte heller tror att jag kommer gifta mig. Alla människor som kommer in i mitt liv numera kommer aldrig att få träffa honom, och vice versa. Det gör ont att det är en mindre och mindre procentsats av mina vänner som har träffat honom, ju fler jag bjuder in i mitt liv. Jag kommer aldrig mer äta hans signaturrätt. Eller sitta uppkrupen i en fåtölj och önska låtar när han är på det humöret, och protestera högljutt när han byter låt för tidigt - trots att jag ärvt den ovanan, den oförmågan att förbli i tonerna, den otåligheten inför nästa stycke musik man precis insett att man saknar. Aldrig mer känna att det finns en person som jag alltid kan ringa till, alltid kan fråga precis vad som helst ("Vem skrev den där låten?", "Vilken dator ska jag köpa?", "Hur ska jag hantera min ensamhet?") och alltid få ett svar som får mig att må bättre, känna mig starkare och veta vad jag ska göra.

 

Sen, utan förvarning, kunde det komma mer specifika insikter. Om jag får en ny favoritlåt så kommer jag aldrig kunna spela den för honom. Om jag får för mig att lära mig att flyga, som jag har förstått att han gjorde, så spelar det ingen roll. Jag kommer aldrig kunna fråga om den där autografen jag hittade i ett av hans fotoalbum är Franks riktiga, eller ifall den är fejkad. Eller kunna säga att jag har förlåtit honom för de få misstag han gjorde. Berätta att jag fortfarande är rädd, livrädd som den stora fegis jag är, för så mycket. Men att jag är fortsatt bra på att låtsas som motsatsen, och att jag till och med övertygar mig själv ibland.

 

Vissa saker gör jag ändå. Ensam, men medan jag låtsas att han är med. Jag tror mig veta många av svaren han skulle ge mig, så jag kan ställa frågorna, högt, ändå, och nicka när jag tänker mig fortsättningen. Vi spelar fortfarande det där spelet med nummerplåtarna på bilar, och det står ganska lika. Andra saker, som att höra eller se vissa av hans uttryck, stjäl jag i umgänget med min bror. Det gör bara lite ont, det klarar jag.

 

Men jag är trött, och jag är bitter. För att jag behöver klara det. Och för det jag behövde klara det där sista månaderna, när våra roller helt byttes om och han blev svagare, mer förvirrad, och stapplade vidare, oundvikligen mot döden, rädd och ensam. Jag behövde vara stark, mycket starkare än vad jag egentligen var. Och jag hyser ännu så motstridiga känslor kring några av de nätterna. Jag är glad över att mina syskon inte såg det jag såg, behövde göra det jag gjorde. Men jag är bitter över att jag är ensam i de minnena, barnsligt oförättad över att de skonades men inte jag.

 

Fortfarande så händer det att jag lurar mig själv ibland, bara i några sekunder, men hoppet hinner lyfta högt på sekunder. Det är tur att jag visste att jag skulle komma att göra så. Att jag vingklippte mig själv natten då han dog, genom att pressa handflatan mot hans bröst när hans väsen lämnat det. Tvingade mig själv att acceptera, med ytterligare ett sinne, att han var borta. Likväl kan jag få för mig, tillåta mig själv att tro och hoppas att han finns kvar, kommer dyka upp, sitta med en urkopplad elgitarr i fåtöljen som nu står i mitt vardagsrum och spela. Svara när jag ropar. Svara när jag viskar. Men så måste jag erkänna minnet. Det fanns inga hjärtslag mer.