Vad gör du med min kropp?

Jag hade en intressant upplevelse idag. Vanligtvis blir jag väldigt nöjd när sådant händer - det startar igång känslor och utifrån dem nya tankar, och jag lär mig allt som oftast något om mig själv eller får ett perspektiv eller en erfarenhet jag kan använda någon annan gång. Men just nu, sedan en tid tillbaka, är jag kort sagt jävligt trött på dem och jag vill ha en paus, tack.
 
Men nej, ingen paus.
 
Så. Idag:
 
Jag befinner mig i en sjukhusstol, i ett undersökningsrum, hos en öron-näsa-hals-läkare. Nödvändig bakgrundinformation för att förstå min sinnesstämning är att jag för tredje gången på två veckor fått vad jag misstänker är kristallsjukan, så kallad godartad lägesyrsel, som innebär att när mitt huvud befinner sig i vissa lägen (till exempel ett av mina favoritlägen när jag ska sova) blir jag fruktansvärt yr och hela rummet snurrar på samma sätt som det gör när man har snurrat runt, runt, runt så många varv man kan. Himla opraktiskt. Vidare så har detta slagit till när jag tränat, vilket gjort att jag fått avbryta träningen, vilket gjort mig extra ledsen eftersom (mer bakgrundsinformation) min nuvarande sjukskrivning för utmattning inte varit fullt lika tung att bära i och med att jag åtminstone kunnat träna två gånger i veckan och känt mig fysiskt stark och kapabel, om än inte psykiskt. Men så har nu kroppen också beslutat sig för att invalidisera mig lite grann. Himla olägligt.
 
Så jag sitter där, i en sjukhusstol, och har precis förklarat mina symptom och även passat på att förklara varför jag är där för att få hjälp och inte bara provar att vänta ut det, som man i vissa fall verkar kunna göra (eftersom min samtalsterapeut rådde mig att ta tag i det innan det går ut för mycket över mitt psykiska mående). Jag har gråtit lite medan jag förklarat detta. Och jag har tänkt "den här personen verkar inte så enormt... omhändertagande". Detta baserar jag på att hen inte riktigt möter min blick när jag pratar. Men hen flyttar en ask med näsdukar lite närmre mig när jag gråter och nickar förstående när jag förklarar att jag är lite extra känslig, samt bekräftar att det låter precis som kristallsjukan. So that's something. Sedan ska jag undersökas.
 
Jag får någon form av mörka glasögon/huvudbonadsapparat som helt förblindar mig, och jag ska hålla ögonen öppna i den, förstår jag när jag instinktivt blundar och blir ombedd att hålla ögonen öppna. Sedan flyttar läkaren mitt huvud först åt höger, sedan åt vänster, sedan får jag luta mig bakåt, stolen rör på sig och ryggstödet förs bakåt en del, och så görs rörelserna om igen. Två händer för mitt huvud åt ena sidan, sedan åt andra. I vissa av positionerna sätter yrseln igång, ibland väldigt kraftigt och väldigt fort, ibland långsammare, ibland inte alls. Händerna manövrerar mig vidare, jag ser absolut ingenting och hoppas att det inte droppar snor ur min näsa eftersom jag grät precis innan jag fick på mig maskinen. Det sägs inte mycket. Läkaren mumlar för sig själv, lämnar mig ibland i en position och går och skriver något på en dator. Jag ligger kvar, förblindad och försiktigt snörvlande, i en position som får det att snurra enormt och jag undrar om jag får röra på mig eller om jag ska stanna kvar. Men jag orkar inte fråga, för det känns som att jag har gråtit hela dagen, så jag stannar och härdar ut. Sedan fortsätter det lite till, ryggstödet fälls ytterligare och jag ligger helt på rygg. Huvudet vänds, jag känner händer kvar på sidorna och hör iakttagande ord som får mig att förstå att maskinen visar hur det känns; att ja, nu snurrar det ordentligt.
 
Det var längesedan jag kände mig så maktlös, hjälplös och utlämnad, och vid någon punkt reflekterar jag över detta. Hur obehagligt detta är. Hur jag skulle kunna tillskriva läkaren egenskaper och göra det ännu mer obehagligt för mig själv. Liksom fylla det tomrum som skapas i tystnaden och avsaknaden av lugnande ord och pedagogik med illvilja, maktövertag och känslokyla. Men jag väljer att tänka att hen bara är osmidig, kanske ovan vid gråtande unga kvinnor (läkaren är i 50-60-årsåldern och borde rimligtvis ha erfarenhet av detta, men det låtsas jag inte om) eller tror sig veta att tyst auktoritet är en större tröst i sådana här sammanhang än en massa ord. Så när jag ligger snyftande, blind och oförmögen att egentligen röra mig utan yrsel, i ett rum med en främmande människa som flyttar runt min kropp och på så vis framkallar mer obehag, så står jag ut med det. Väljer att genomlida det och inte tänka på det som så farligt EGENTLIGEN, eftersom det 1. snart är över och 2. blir bättre sen.
 
Det är inte som att man inte gjort det förr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0