"What about us?"
Jag deltog i ett prestigelöst projekt på Facebook; 30 day creativity challenge. En grupp begåvade människor på Irland hade dragit igång initiativet, skapat en hemlig grupp vari ett tema basunerades ut dagligen och där folk fick skapa precis vadsomhelst efter det och lägga upp. En av mina närmsta vänner bjöd in mig dag 7 (temat var "flight" och jag ritade en enkel fågel i flykten som utgjordes av ordet, överkom min prestationsångest över att den var simpel och av blyerts och lade upp den bland bilder på akvareller och oljeskapelser). Reglerna var enkla. Vad som helst. Inte något tidigare verk, skapa idag. Folk bröt mot reglerna titt som tätt och lade upp flera år gamla verk, och jag skulle kunna fortsätta detta stycke med att ondgöra mig mot det fenomentet. Men jag tänkte i stället skriva om vad mina tankar formade sig kring när temat blev "me".
För det första blev det jättesvårt. Resultatet, efter mycket kreativ blockering, blev att jag skrev en massa namn på människor som finns och funnits i mitt liv, så att de tillsammans bildade ordet ME. I mitt inlägg skrev jag sedan:
"To those who have taught me things, shown me perspectives and brought me forward, unwittingly at times, sometimes purposefully, I dedicate today's entry. I am the sum of those I have encountered. Some were brief moments, others I intend to never let go of. All important. All me."
Och så fastnade jag på ett av namnen jag hade använt. Douglas.
Han var en man, eller kanske snarare en grabb, en pojke, i min ålder, när jag bodde i Manchester. Det innebär runt 20. Ibland gick han på samma klubb som jag (The Ritz på måndagar, Jillys på torsdagar, Satan's Hollow på fredagar och lördagar), och så var han söt på det där sättet jag tycker om (stora oskyldiga ögon, slank och rådjurslik), så naturligtvis hade jag hånglat med honom. Min regel var att bara hångla med en person en gång, och sen gå vidare. Vanligtvis hann jag med två per kväll. Jag gjorde några få undantag under årens lopp, men generellt så var jag a tease. Få var så duktiga på att kyssas att jag blev hungrig på mer, och lika få så duktiga att jag ville göra om det med dem nästa gång vi sprang på varann ute i stället för att erövra någon ny. Jag har försökt räkna på det, och jag hann väl hångla upp 200-250 män under mina singelår i England. Jag ångrar ibland att jag inte förde mer noggrann statistik.
Men så. Douglas. Jag minns inte alla detaljer, men några intryck sticker ut. Hur vi står utanför Ritz, jag väntar på en taxi. Hur han faktiskt får mitt nummer (ytterligare en total no-no för mig, jag gav vanligtvis inte ens mitt namn när de frågade, utan kontrade allt som oftast med ett "does it matter?"). Hur vi kysser varann, ömsint, fint. Hur han hävdar att jag inte kommer svara på hans meddelande ifall han skriver, och hur jag - okaraktäristiskt - försäkrar honom att det kommer jag att göra. Hur jag direkt får ett sms i taxin på väg därifrån, där det står något i stil med "Is this Tess? I feel so vulnerable right now." Och hur jag omgående svarar.
Sedan minns jag inte så mycket. Det rinner ut i sanden, vi hörs inte, utan ses kanske på sin höjd ute igen och det blir inte mer. Min rumskamrat har sex med hans kompis. Douglas och jag figurerar i utkanten av varandras tillvaro, men jag antar på något sätt att han inte är intresserad eftersom han förblir passiv. Och min hångeljakt går oförtrutet vidare, så jag saknar honom inte, även fast jag tänker på honom ibland.
En lång tid senare hamnar vi på samma måndagkväll, och när natten är långt inne i tisdag och jag väntar på taxi så står vi där igen, på samma trappor utanför Ritz, med tegelväggarna och industrialismen omkring oss. Jag tror han närmar sig på något sätt, för jag nämner min pojkvän (eller vilket begrepp jag nu kan ha använt). Då säger han de där klassiska orden som utgör filmscener. "What about us?" Jag minns inte vad jag svarar. Men jag minns att jag inte tycker att det vi haft rättfärdigar orden.
Det är sista gången jag ser honom. År senare får jag reda på att han är död. I cancer. Jag tror först inte på hans vän som berättar det för mig, utan tror narcissistiskt att det är någon form av skämt för att testa mig, eller framkalla en reaktion som Douglas sedan ska kunna dra nytta av eller analysera. Men det handlar inte om mig. Douglas har levt klart sitt unga liv och sedan dött, helt frikopplat min inblandning. Och jag kommer på mig själv med att upprepa orden han använde.
Kommentarer
Trackback
