thecockycockless

Faran med att tänka mycket är att det har som effekt att så mycket sker i mitt huvud. Analyser och tolkningar avlöser varandra, slutsatser dras och dras om, känslor anpassas därefter (intalar jag mig). "Ett rikt inre liv" brukar det kallas, men det borde kanske omnämnas som verklighetsversioner?

 

Och när någon ramlar i min väg som jag upplever delar mycket av min verklighet, som nickar igenkännande på flera av mina observationer, och när jag kommer på mig själv med att inte känna mig så isolerad som jag annars gör, blir det lätt så att jag blir hungrig på mer. Fyra, kanske fem gånger, under min livstid hittills har jag stött på personer där detta har hänt. Sedan finns det varianter på personer som bryter isoleringen på andra sätt, genom förståelse och kärlek trots olika verklighetsversioner, men det är inte dem jag blir huvudlöst, himlastormande förälskad i. Ett "tyvärr" kanske är på sin plats här, jag vet inte. Men det är inte dem jag funderar på nu.

 

Nej, mina tankar kretsar kring de jag klickar med på djupet. De som förstår. Som jag aldrig behöver förklara något som driver mig för. Som känner mig, trots att vi inte pratat så många gånger ännu. Jag har upplevt det. Fyra gånger hittills.

 

Men så har det inte hänt mer. Det är bevisligen inte ömsesidigt, för det har inte blivit vi. All den nyfikenhet och hunger efter mer som väcks i mig måste utebli hos den andre, eftersom jag förblir ensam. Och det skapar en spricka i min verklighet, för jag kan inte förstå hur man kan avstå? När man förnimmer ett avbrott i sitt livs isolering, en källa till delad tolkning av universum och en möjlighet till riktig, trygg närhet - hur kan man låta det passera? Jag förstår det inte, jag hittar ingen logik hur noga jag än letar, och jag måste dra slutsatsen att det bara är i mitt huvud detta förekommer. Och får erkänna mig grundlurad av ord och gester jag tagit för sanna och autentiska.