thecockycockless

Jag har haft ytterligare en insikt. Ordet börjar fyllas med obekväma betydelser för mig, det finns en mättnad i min kropp och kanske i synnerhet mitt sinne för att få upp ögonen för fenomen och för att utvecklas. Jag vill vila nu, jag vill inte bli klokare på ett litet tag. Likväl kommer de, situationerna och de reflekterande tankarna. 

 

Men just den här var ganska trevlig.

 

Jag låg i soffan, omslingrad med förra höstens älskare (som för tillfället också är denna vårens, men det klingar inte lika bra). Vi myste under tystnad, var och en i sina tankar, den enda interaktionen utöver all kroppsyta som pressades mot den andres var loja, fragmentariska strykningar med fingertoppar på en underarm, eller på en rygg.

 

I dessa typer av situationer - intim, tyst samexistens - har jag för ofrivillig vana att försvinna bort. Plötsligt fylls jag av en känsla av ensamhet och isolering, och det känns som att avståndet mellan min partner och mig växer långsamt, tills förakt och besvikelse tar vid. Gentemot mig själv och den ovetande andra, som ju (naturligtvis) inte märkt något alls av mitt inre sönderfall. På sin höjd har han sett en dysterhet i mina ögon och frågat om något är fel, och jag har antingen svarat att jag inte vet, eller förnekat det.

 

Jag har alltid tagit för givet att någon en dag ska märka när det är på väg att hända, och veta hur man förhindrar det. Kroka mig med någon rörelse eller något ord och dra mig nära igen, mentalt snarare än kroppsligt. Förstå att det är på väg att skapas avstånd trots att inget fysiskt utrymme finns mellan oss. Men det har ännu inte hänt. Jag har villat bort mig och försvunnit, gång på gång.

 

Och så var på väg att ske även denna långsamma eftermiddag. Jag dalade medan jag uppgivet observerade att det pågick, samt att förra höstens älskare inte visade några tecken på att fånga upp förändringarna i min sinnesstämning. Men så, någonstans kanske halvvägs ner i ett mörker, fick jag ett infall. Jag mumlade en fånig fråga, om vad minns jag inte - det kan ha varit hur länge han varit vegetarian, eller hur hans vänskaps-policy på Facebook ser ut - men den var lättsam och ledde till en kort liten diskussion, en interaktion, ett förankrande i nuet, i stunden. Och jag var uppe igen, nära igen. Jag hade lyckats valla mig själv tillbaka.

 

Om det betyder att jag kommer klara av att göra det fler gånger, varje gång, vet jag inte. Men där och då, och när jag tänkt tillbaka på det, så har jag varit stolt och nöjd över skiftningen. Att jag, när mina förhoppningar (orealistiska eller inte) på en annan inte möts, haft förmågan att själv tillgodose behovet.