thecockycockless

Kroppen halkar plötsligt till, känslomässigt, och jag kommer ur balans. Hela dagen måste jag parera olika inbillade attacker på min person och trots att jag vet att de är Quijoteska väderkvarnar så måste jag behandla dem som verkliga för att inte gå under. Jag är hudlös. Jag griper efter de mest basala sköldar mot min vassa omvärld - jag blundar på tunnelbanan - och lyckas ta mig helskinnad hem. Andningen måste manövreras, tvingas till en hållbar takt, för att hjärtslagen ska följa exemplet. Det tar mycket fokus och längre tid än vad jag fått för mig att jag har. När jag till sist lyckats bädda med tillräcklig trygghet i mitt gömställe för att kunna låta tankarna reflekera i stället för att panikartat och överlevnadshetsigt reagera så ekar de av oförstående. Förvirring över hur jag hamnade här, just nu, till synes orsakslöst. Tills insikten kommer, som en fintad högerkrok när man ställt in sig på att ta emot en rak vänster, men också som en dimma över gatorna som inte var där nyss, men som nu får en att gå vilse i sina hemkvarter.

 

Du är i stan.