thecockycockless

Jag har lärt mig något nytt. Man skulle kunna tro att det var något jag redan borde ha vetat, men nej. Anat, på sin höjd. Något jag borde ha kunnat förstå själv, ifall jag tänkte efter lite. Men det gjorde jag inte, utan det krävdes en samtalsterapeut som med en savann och tigerliknelse fick mig att höja ögonbrynen, le lite barnsligt lyckligt och utbrista "ahaaa!"

 

Jag har sedan länge förstått konceptet reptilhjärna. Jag har greppat att under hot eller stress så blir man basal, fattar snabba och ofta lite dumma beslut, styrda av känslor som inte är rationellt styrda. Jag vet detta både av teoretiska och empiriska skäl. Men jag hade inte fattat vidden av vad som faller under kategorin hot eller stress. Att min kropp sorterar in "att göra någon besviken" under "saker som är livsfarliga och som vi bör göra allt för att undvika". Och att "att göra någon ledsen" likställs med sabeltandade tigrar. "Att göra någon arg"? SPRING FÖR LIVET! Eller spela död, whatever works.

 

Don't get me wrong, jag har pejlat att jag gravt ogillar alla de sakerna. Att jag gör mycket, MYCKET, för att undvika det. Men att det var min reptilhjärna som var igång hade jag inte riktigt förstått. För jag trodde att reptilhjärnan var som det låter som att den ska vara. Primitiv. Att den uttryckte sig med ord som "ööh", "ugg" och "höh". Vokalerna där i slutet av alfabetet, eftersläntrarna. Så när denna tanke infann sig:

"Förstår du nu varför vi inte ska ha vänner? För att vi kommer göra sådana här dumma saker igen, och såra dem, det är oundvikligt. Och känner du inte hur jobbigt det är? Hur ont det gör? Hur ont det måste göra i dem, och att det är DITT fel? Bättre, MYCKET bättre att vara ensam. Dra dig undan från dina vänner så undviker du att hamna i den här situationen igen."

så trodde jag att det var jag som tyckte det. Alltså hela jag. Mitt logiska och tänkande jag. För det LÄT logiskt, och det KÄNDES i synnerhet logiskt, för ja, det kändes ju som att jag stått framför en tiger alldeles nyss. En stor sådan. Och när jag sedan började höra tankar som "men alla de fina stunderna då?", "du skulle förlåta om hon gjort så mot dig" och "är inte kärleken värd lite motgångar?" så tänkte jag att det bara var motstridiga argument av samma kaliber, och att alla tankar borde lyssnas på och respekteras. Övervägas.

 

Men jag har fattat nu. Reptilhjärnan är lika smooth tongued och manipulativ som resten av mig, när jag vet vad jag vill. Den jäveln. Och jag börjar förstå att det finns fler situationer som stänger av min åtkomst till hela hjärnans kapacitet än vad jag tidigare trott.

 

Så nu ska här tämjas tigrar.