thecockycockless

"Jag tror på det här", säger han och jag märker att jag tror på honom.

Han är den som har reagerat lugnast men samtidigt engagerat på vad jag har berättat för honom och jag tänker på vilka roller vi lekte med när vi först träffades, och hur skuggor av dem dröjer kvar och gäller än, flera år senare. Han leder och jag följer - ett ovant beteende för mig, men med honom vill jag inget annat.

 

På mitt vanliga vis så är jag ohämmad inuti, och glimtar av det skymtar säkert fram i mina ögon, för han dröjer kvar med sin blick i min lite för länge, lite för ofta. Och på mitt vanliga vis så syns det bara i vissa vinklar hur jag älskar, för precis som förut älskar jag det ouppnåeliga. Lydigt står jag utom räckhåll, men leker olydigt med tanken på att få prova det som jag redan inledningsvis avfärdat som en omöjlighet och just därför vågat fastna för. Ibland ger han sken av att vilja sträcka sig efter mig, över avspärrningarna, för att på riktigt röra vid, inte bara tänka eller insinuera. Men jag vet, och han vet, att det inte kommer bli så.

 

Och ändå står jag kvar. För stunder som denna. Då han, av alla, reagerar så som jag omedvetet längtat efter att någon ska. På ett sätt som jag förstår och utan några svårigheter kan ta emot. En stolthet som är försiktigt hanterad, från oss båda. På det sätt som är mitt älskar jag honom. Jag tror han anar det, för jag tror att han kan utläsa mina kryptiska påbörjade kärleksförklaringar. Men han har aldrig kommenterat det, eller uppmuntrat mig att slutföra dem. Det behövs inte. Vi vet redan allt.