thecockycockless

"Låt mig sätta det i perspektiv åt dig", sa han, med den där lugna rösten som fick mig att gå med på allt. "Varje liv är ett andetag. Vissa är långa, vissa korta, men alla förenas i egenskap av att vara övergående. Lika oundvikliga som de är för oss att dra, lika oundvikligt tar de slut. Ibland andas du i harmoni med en annan kropp, på samma vis som liv ibland sammanflätas och följs åt. Så småningom ska du dra ditt sista, men i samma sekund det sker kan du vara säker på att miljarder fler fortsätter, oförtrutet. Och att några i just den stunden också tar sina absolut första. Men om du tänker tillbaka på ditt liv, kan du verkligen särskilja ett enskilt andetag? Nej, förstås inte. Inte ens det vi verkligen borde minnas - just det första, känslan av hur syre för första gången slår emot insidan av våra lungor - kommer vi ihåg. Gör det ont? Är det därför vi skriker? Bevisligen vänjer vi oss, och upplevelsen av att ta ett andetag förpassas till en obetydlighet, om så en av de mest livsnödvändiga. För inte minns vi enskilda andetag, lika lite som en framtid kommer minnas enskilda liv. De är till sin natur lika övergående, och därför lika obetydliga."

Jag nickade sakta, det han sa kunde jag inte argumentera mot. När han såg mitt medgivande log han.

"Du förstår", konstaterade han, och det gjorde mig stolt. "Så döda henne."