thecockycockless

"Det där är ju också manipulation", säger den nära vännen och jag känner en våg av motstånd i kroppen innan jag svarar och håller med.

Och det vi pratar om är ändå det mest ärliga jag varit på ett tag, det är ett förmedlande av känslor och ett delande av ansvar, som är olikt mig. Jag brukar visserligen basunera ut mina känslor left, right and center, men att lägga över ansvar på någon annan är nytt. It's this new thing I'm trying. Att låta andra förstå när något är svårt eller jobbigt, som de är inblandade eller delaktiga i, och inte bara försäkra dem om att jag har helt och fullt koll på läget och att om det gör ont i mig så är det mitt problem och jag kommer ta hand om det. Jag delar med mig lite av ångesten, helt enkelt. Det är nice. Det är svårt som utav satans fan, men när man får till det så känns det faktiskt ganska bra. Åtminstone när people rise to the occassion.

 

Jag skickade ett meddelande till min chef, till exempel, där jag - motvilligt - erkände att jag kämpar lite just nu, det är svårt att hitta balansen nu när det börjar bli högre tempo på jobbet. Jag mår sämre igen. Stora delar av mig ville radera meddelandet innan jag skickat det, för att delge honom detta skulle innebära att jag inte längre kunde låtsas som att allt var bra och att jag hade full koll på läget. Jag ville behålla bilden av att det går bättre och bättre, att jag har en plan och att den funkar och att jag är autonom och självgående och klarar det här. I slutändan kompromissade jag lite och skrev till att jag trodde att jag var på väg åt rätt håll och att mina strategier nog snart skulle vara på plats, men att jag ville hålla honom lite underrättad. Och - det viktigaste - att om jag fortfarande kände att jag kämpade om två veckor skulle jag be honom om hjälp. Släppte ut katten ur väskan, som det engelska uttrycket säger. Och hans svar var helt perfekt. Han lyckades få med tacksamhet för att jag meddelat honom, tilltro till min förmåga och analys, samt försäkran om att ifall jag behöver hjälp så finns den där närhelst jag frågar. Vilket gör att oron över hur mitt mående kommer utvecklas minskat direkt. Jag kommer fortsätta hoppas och tro och arbeta med en övertygelse om att det går bättre, att jag är i färd med att få strategierna på plats, men jag har skapat en trygghet för mig själv om det skulle visa sig att det inte stämmer. För att jag har delat ansvaret för mitt mående med någon annan.

 

I exemplet som den nära vännen och jag pratade om var det andra delar av mitt mående det handlade om, där ansvaret inte är reglerat på ett sätt som upplägget chef-anställd, utan behöver förhandlas fram efter helt andra, och ständigt föränderliga förutsättningar. Och i sådana sammanhang är det lätt att manipulera. Att säga vissa saker, men utelämna andra, samt att försätta sig själv eller andra i situationer som mer sannolikt slutar på vissa sätt än andra. Men jag har hittills inte delat ansvaret för mina känslor, utan jag har sakligt konstaterat att jag behöver förhålla mig till vissa omständigheter, och om jag inte klarar av det utan att det gör ont, så är det mitt problem, och endast mitt. Men inte nu längre. Jag har varit så ärlig jag har kunnat, för att jag efter det ska kunna gömma så få baktankar som möjligt bakom mina olika sätt att agera. Och ändå går det att definiera det som manipulation. Må så vara.