Vida

Det gör ont, det här livet. I kroppen och i själen. Och i tankarna. Det överväldigar mig, jag försöker tänka på oändligheten samtidigt som jag försöker påminna mig själv om min begränsade del i det hela. En begränsad del som likväl för mig känns evig, eftersom den för mig är en evighet – min evighet. Den har sträckt sig i trettiotre år, det känns som trehundra, och jag vet inte om jag är rädd eller tacksam över att jag inte vet hur länge till det kommer pågå. Hade jag orkat, ifall jag hade vetat? I andetag som detta, ryckigt och saltsmakande av tårar, tvivlar jag. Livet, världen, är för mycket. Ju äldre jag blir, desto mindre känner jag mig, desto större blir min förståelse för just exakt hur hjälplös jag är. Vissa lärdomar försöker jag hålla ifrån mig, trycka bort från mig med båda händer och ansiktet bortvänt, men de når mig ändå och slår sina slingrande tentakler om min kropp. Formar den efter nya regler som gör min tillvaro så mycket svårare än förut. Jag klarar inte av att vara ensam. Varför blir jag inte starkare, utan svagare? Eller är det så att de inte är motsatser, utan parallella egenskaper? Att mina insikter ger mig lika många vapen och sköldar som de pekar ut sårbarheter? I stunder som denna, när jag andas med öppen mun för att den också gnyr, är den möjligheten mitt enda hopp.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0