Kärlek och rädsla
Igår lyckades min granne och jag med det uppskattade fenomenet att spontana fram en perfekt dag tillsammans. Vi hade sedan tidigare pratat om att ha en filmkväll, nu när han och hans pojkvän flyttat till mina kvarter så har vi många högt- och lågflygande planer, och det här är en av de mer lättuppnåeliga. Vi hade enats om att visa varandra våra respektive favoriter i den romantiska genren. Det var inte helt säkert att det skulle bli igår, jag svängde förbi under eftermiddagen för att dricka en kopp te och avlägga rapport om det senaste (han är också min utsedde "love coach"), och sedan hade vi tänkt promenera bort till Konsthall C och besöka den för första gången. Men någonstans halvvägs igenom och under filt i soffan ändrade vi oss. Och dagen blev en populärkulturell resa i temat kärlek och relationer i stället. Tillåt mig, på ett lite ironiskt spirituellt sätt (eller?), att berätta om den:
Han började med att visa mig ett avsnitt av serien Don't trust the b**** in apartment 23 och vi pratade om hur vi ska leva våra liv mer som Chloe. Wikipedia beskriver henne så här: "She is an amoral and irresponsible party girl, freeloading, scamming, free-spirit, and swindler described as having 'the morals of a pirate'." I avsnittet vi såg så skaffar hon sig ett jobb på en tidningsredaktion genom att självsäkert storma in på ett möte, proklamera att hon är deras nya chef och sedan avskeda de första två som ifrågasätter henne. Hon var inspirerande.
Resans första stopp blev alltså att tänka på att innan man kan närma sig andra så måste man fokusera på sig själv och sina behov - sätta sig själv först.
"You just gotta walk in like you own the place, fire the first person to ask you a question, fire the second person to ask you a question, and then gaze out the window and draw a peen on the board. It's the traditional intimidation–confusion–submission technique."
Efter detta önskade jag avsnitt ett av You're the worst, vari två ganska dysfunktionella människor, som båda av sin (blygsamma) vänskapskrets tillskrivits egenskapen "worst", möts och ser en slags möjlighet att komma varandra nära trots de trasiga förutsättningar de båda lever under - han tror inte på kärlek och relationer, hon sysslar inte med sånt. De är elaka, själviska och rädda, och så ärliga de klarar av i sin självförnekelse. Och de kan närma sig varann i sin cynism, samtidigt som de svär över normer och förväntningar som ställs på relationer.
På vår andra anhalt börjar vi alltså närma oss relationer med andra, men på ett mycket defensivt sätt. Rädslan tar hela tiden överhanden och det finns ingen riktig självinsikt kring att det ÄR just rädsla, utan det förstås som förakt för det man samtidigt längtar efter.
"Do you know, I'm glad this is a one-night thing, so we can reveal all this awful shit about ourselves."
"Totally."
"High five."
"Totally."
"High five."
Sedan blev det dags för min favoritfilm på temat kärlek och relationer: Frankie and Johnny. Två människor i New York, hon en servitris och han en kock, båda med erfarenheter som format och skadat dem, båda rädda men hon mer än han. Det är en film som är tyngd av ensamhet och rädsla. Rädsla för att komma någon nära, och för att aldrig mer komma någon nära.
Tredje stoppet är därför ganska likt det förra, men med skillnaden att självinsikten finns på plats i större utsträckning, och vi börjar närma oss en möjlighet att nå någon annan, för nu börjar vi förstå vilka mekanismer och tankar som är i vägen för oss.
"Why do you want to kill yourself sometimes?"
"I want to kill myself sometimes when I think that I'm the only person in the world and that part of me that feels that way is trapped inside this body, that only bumps into other bodies, without ever connecting to the only other person in the world trapped inside of them. We have to connect. We just have to."
Slutligen fick jag se hans favorit, The Fountain. Tre parallella kärlekshistorier i dåtid, nutid och framtid, om att försöka övervinna hinder. I den tidigaste, en conquistador som söker livets träd för att rädda sin drottning. Den nutida, en forskare i desperat jakt efter ett botemedel som ska rädda hans dödsdömda fru. Den framtida, en rymdresenär med ett döende träd, på väg mot en döende stjärna i syfte att låta det återfödas.
Vid resans slut har vi transcenderat rädsla för att komma nära, och rör vid rädslan för att förlora. Vi försöker vidga våra begrepp om kärlek och tid, och den sista filmen för oss från realismen som varit närvarande i de tidigare anhalterna till filosofin, och till det som skulle kunna kallas religion om det inte klingade så negativt. Till det som kanske är det enda sättet att bekämpa den där sista rädslan, som finns kvar när vi lyckats övervinna de andra - de som vi behandlat tidigare under resan och som handlar om att komma nära och våga älska. När vi nu kommit så här långt återstår bara vår upplevda förgänglighet som något som skrämmer oss; att alla vi älskar kommer tas i från oss, eller vi från dem. Men även den rädslan är något vi kan övervinna.
"I want you to be with me."
"I am with you, look! I'll always be with you. I promise."
"I am with you, look! I'll always be with you. I promise."
Kommentarer
Trackback
