Bortskämd med vinden

Jag blir kräsnare och kräsnare. Sämre och sämre på att umgås med folk som inte ger mig något. Mina toleransnivåer har sjunkit rekordlågt. Jag vägrar helt enkelt att göra saker jag inte vill, eller umgås med folk jag inte vill umgås med. Denna utrensning och återhållsamhet har skett undermedvetet och instinktivt, och det enda anledningen till att jag förstått vad det är som händer är att det under de senaste åren har skett några meningsutbyten mellan mig och andra människor som uppmärksammat mig på det. Utan inbördes ordning kommer här tre stycken:
 
Tillfälle ett.
Jag har varit på en hemmafest hos en bekant. Vi umgås inte så ofta, och jag har egentligen mest tackat ja för att jag nyligen blivit singel och är rädd för att jag ska hamna i en rutin av att vara ensam hemma varje helg. Det är en mindre samling människor, och att kalla det fest är lite av ett hån - det är mer en myskväll med folk som känner varann väl och så jag. Jag klickar lite med en person, vid ett tillfälle, men i övrigt spenderar jag kvällen med att le åt skämt jag inte tycker är så roliga. Jag ursäktar mig förhållandevis tidigt och på vägen hem ringer jag en annan vän som bor långt bort men är nära mig på alla andra sätt. Jag beklagar mig över att det kryper i kroppen av att ha spenderat en hel kväll med de där människorna och att jag är lite ångestladdad. Han skäller ut mig för att jag är bortskämd och säger att det är vanligt att ha den här typen av sociala upplevelser. Jag rynkar pannan och försöker föreställa mig att göra om det, men vet redan att jag hellre kommer stanna hemma, själv, än att utsätta mig för det här igen.
 
Tillfälle två.
Jag har chattat med en man på en dejtingsida som verkat oerhört intressant och välmatchad med mig. Vi börjar så småningom närma oss konceptet att ses (han bor för långt bort för att spontant ses på en fika, han pratar om att "resa till huvudstaden"). Jag förstår att han tänker sig att han ska sova hos mig, och jag skriver att jag en gång tidigare låtit en man från en dejtingsida bo hos mig, utan att vi setts förut, efter en längre tids skrivande och några telefonsamtal, och att jag aldrig gör om det. Att mannen i fråga var trevlig, men att vi inte klickade, och att jag inte är intresserad av att försätta mig i en sådan situation igen. Den nuvarande mannen svarar att även om man inte klickar så är väl att spendera en natt ihop, om så bara att man sover bredvid varann, inte så farligt, och jag funderar en stund över ett sådant synsätt. Och svarar igen, betonar, att det kommer inte att hända. Jag vill inte ens ge tio minuter av mitt liv i mitt hem till någon jag inte klickar med, än mindre låta personen sova över.
 
Tillfälle tre.
Som egentligen kan sammanfattas med alla tillfällen då jag berättat för (nästan) valfri person om någon jag har träffat, dejtat eller blivit flörtat med av, sedan följt upp det med att det inte känns rätt, att jag inte är intresserad, och personen då lanserat det där berömda och alltför-många-gånger-upprepade talet om hur jag 1. är för kräsen och 2. måste ge människor en chans. Och jag vill skrika att det MÅSTE JAG INTE ALLS för jag HAR människor i mitt liv som jag kan umgås med utan att behöva hindra mig själv från att himla med ögonen åt något de sagt eller bita ihop tänderna för att stänga inne en djup suck.
 
Jag ÄR kräsen och jag är bortskämd, för jag har samlat en jävla elit av människor som jag har släppt nära inpå mig, och det är allt från barndomsvänner som förändrats och utvecklats så att de fortfarande är i takt med mig och vi kan vara nära, till människor jag känt i mindre än ett halvår. Och de kan bete sig. De kan göra fel, men gör då fel som jag förstår, sympatiserar med eller hade kunnat göra själv, och som vi lär oss av tillsammans. De kan få mig att skratta, innerligt och ohämmat. De kan få mig att vara så engagerad i ett samtal att min annars så ständiga inre bakgrundsmonolog som ligger som ett kommentatorsspår över allt jag gör och säger inte får en syl i vädret för att så mycket av min tankeverksamhet är fokuserad på min samtalspartner. De kan vrida till universum några grader så att allt är lite mer rätt, lite mer sant, i min världsbild. Jag kan känna att jag går från varje umgänge stärkt, smartare, road eller lugnare. Varje interaktion med någon av dessa personer för mig uppåt eller framåt på något sätt.
 
Så ja, jag är fruktansvärt kräsen, och fruktansvärt bortskämd. And frankly, my dear, I don't give a damn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0