Farfar, plötsligt

Igår först lunchade och sedan fikade jag med en nära (min närmsta) vän i fem timmar. Needless to say så pratade vi om mycket, det var högt och lågt, spekulerande och reflekterande, och alldeles alldeles underbart. Från bajs-appar till insikter som fick mig att gråta och sedan le "det här ska jag slå in i ett litet paket till min psykolog och låta honom öppna nästa gång vi ses". 
 
Vid ett tillfälle ringde min farfar. Vi pratade bara kort eftersom jag satt upptagen, han ville mest berätta att han bytt telefonnummer och jag lovade att försöka ringa nästa dag. Sedan berättade jag för min vän om hur jag hade tänkt på min relation med farfar, om hur den gör mig sorgsen. Och hur det ligger en frustrerande känsla av att det är "för sent" över den.
 
Under mina syskons och min uppväxt spenderade vi varje sommar hos farmor och farfar i deras hus ute i skogen mellan Skövde och Mariestad, ett stenkast från en långgrund sandstrand där vi badade i snitt fyra gånger om dagen. Det fanns en kiosk, kopplad till minnen jag får skriva om en annan gång, och farfar röstade varje dag för att vi skulle köpa glass. Han, alltid Tiptop, min bror alltid Basun, och när den inte längre fanns, Daimstruten. Vi andra tre mer ombytliga i våra synder. Men det var farmor vi var närmast, som vi lekte med och som interagerade med oss. Som vi skrev brev till. Som fick mina syskon (och säkert mig, fast jag har glömt det) att sluta med napp endast genom att förmanande fråga "är du inte lite gammal för napp nu? Ge mig den".
 
Farfar var lite mer i bakgrunden, lite tystare och jag upplevde honom som lite buttrare. Hans humor för vuxen för att vi skulle förstå den under tiden vi präglades mest av vårt umgänge med dem båda. Han hade en golfboll i ett gummiband, fastknuten mellan två träd på baksidan av huset, och där ställde han sig och slog, om och om igen, i timmar, för att förbättra sin swing. Och en bonus var säkerligen att komma undan sina tre lekande barnbarn. En gång lade han en madrass i hallen för att öva på sin bowlingswing, men när klotet smällde i ytterdörren sa farmor ifrån.
 
Det är först på senare år, mycket senare år, som jag lärt känna farfar. Fått upp ögonen för hur han tänker, vad han tycker, vem han är. Och inte minst hur mycket jag känner igen i honom från pappa. Fram till det att jag pratade om det på lunch-fikat igår så har jag trott att det har haft att göra med min ålder, att det är först nu när jag är mer ordentligt vuxen (?) som vi når varann. Eller att det är för att jag desperat men undermedvetet söker efter pappa i allt jag tar mig för. Det har gjort mig ledsen, och jag har fördömt mig själv för att jag gått miste om så många år med denna person som jag nu mer och mer inser hur mycket jag tycker om på det där riktiga sättet, inte bara vanemässig, familjär kärlek. Han blir 87 i november.
 
Men när vi pratade om det, min vän och jag, så insåg vi att vi delar erfarenheten. Hon har på senare tid kommit närmre sin morfar på exakt samma sätt. Och vi inser en likhet till - min farmor och hennes mormor har båda sedan några år tillbaka börjat försvinna in i demens. Deras män, som under alla år i detta sammanhang funnits i en bakgrund till sina underbara, starka, för sin tid så auktoritära, kärleksfulla fruar, har nu fått stiga fram och axla ett mycket större ansvar i relationerna till sina barn och barnbarn. Och det är först nu vi lär känna dem på riktigt.
 
Vi frågade oss huruvida de har vantrivts i bakgrunden, ifall de saknat närheten de måste ha sett mellan oss andra, och om de reflekterar över förändringen, kanske ser det som en gnutta positivitet i det helvete det måste innebära att långsamt förlora den man levt hela sitt liv med på det sätt de båda just nu gör. Men vi kunde inte gissa oss till några svar. Och jag tror inte jag kommer våga fråga, för riktigt så väl känner jag honom inte än.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0