thecockycockless

Ibland känns det som att de rep som binder mig till verkligheten är löst knutna. I synnerhet när jag är trött. Jag är en person som behöver ganska mycket sömn, nio timmar per natt har jag landat i är det perfekta, och när mitt liv ser ut som det ska göra nuförtiden och jag jobbar måndag till fredag så går jag till sängs tio varje kväll. Annars fungerar jag inte riktigt. Och jag slutar fungera inte bara på det där sättet att jag blir retlig eller förmågenedsatt. Nä, jag tappar liksom lite greppet om vad som är realistiskt möjligt att förvänta sig i den värld vi lever i.

 

En gång, långt tidigare än nu, så hade jag haft en period med mycket jobb på det där långa skift-sättet. Och på väg hem, efter ett sent sådant, så promenerar jag ner i tunnelbanan och ser en gräsand stående på en av skyltarna i taket som visar hur många minuter det är till nästa tåg. "Märkligt", tänker jag och ser mig lite omkring ifall någon annan reagerar, men det gör ingen, och jag ifrågasätter liksom inte detta, eller att det står en gräsand uppe på en skylt i tunnelbanan, utan min kropp och mitt psyke behandlar det som om det är fullt acceptabelt. Jag går närmre. Långsamt förvandlas gräsanden till en megafon, och det är betydligt mer logiskt inser jag där och då.

 

En annan gång så sitter jag i kassan på Vivo och jobbar. Mycket trött, jag jobbar alla pass jag kan få eftersom jag snart ska flytta från landet. En kund står framför mig och ska köpa tidningen, tillsammans med en massa annat, och så ska hon ha något som kräver att jag vänder mig om för att plocka fram det (saffran? cigaretter? jag minns inte) och när jag vänder mig tillbaka så har kunden blivit osynlig. För det är vad mig hjärna säger mig. Jag stirrar framför mig en stund, börjar någonstans undra hur jag ska ta betalt och om pengarna då också kommer vara osynliga (kontanter är fortfarande förhållandevis vanliga, året är 2003), när kvinnan ropar. Hon har gått åt sidan för att börja packa varor. Utan att för den sakens skull blivit osynlig. Inte ett ovanligt beteende, ska erkännas.

 

De senaste åren har jag tagit väl hand om min sömn, så det var längesen jag tolkade världen på det här sättet. Men nu har det gått en vecka och jag har sovit dåligt varje natt, med någon slags kulmen denna gångna natt. Så jag vågar liksom inte riktigt tro på något av det som har hänt idag, och det är synd, för det var en ganska fin lördag.