thecockycockless

Jag älskar vitlöksbröd. Jag ville bara få det sagt.

 

Så, till ämnet för dagen: Romantik.

 

Jag läste ett blogginlägg häromveckan som diskuterade ämnet romantik, och vad det innebär för olika människor. Att det finns en "universell" kodex som innefattar blommor, choklad eller någon annan klyscha och att det inte alls var något författaren uppskattade - snarare tvärtom. Jag höll nickande med medan jag tänkte på hur irriterad jag blev på mitt ex och dåvarande (stackars) pojkvän den gången han överraskade mig med en ros. Inför mina vänner som var på besök från Sverige och aldrig hade träffat honom förut. Jag HOPPAS att jag dolde mitt förakt och visade mig tacksam, men jag tänker inte ta gift på det. Tankarna jag minns att jag hade och nu hoppas förblev tankar (troligen inte, vi var väldigt ärliga i vår relation, på gott och ont) var att akten att komma med en ros var fruktansvärt [och här googlade jag "motsatsen till originell":] "vanlig, normal, alldaglig, enkel, typisk, konventionell, traditionell, banal, intetsägande, opersonlig, ointressant, efterliknande, efterhärmande, efterapande, imitativ, eftergjord, efterbildad, kopierad." Och att han dessutom valde att göra det när mina vänner var på besök såg jag som inställsamt och ansträngt.

 

Jag fick inte fler blommor under våra år ihop.

 

Men så fortsatte artikelförfattaren med att försvara dessa klyschor. Betonade att det är svårt att tala varandras språk inledningsvis i en relation, och att den där kodexen kan fungera som ett ändå godtagbart facit för hur man ska omsätta den speciella känslan motparten skapar i ens kropp med en gest som ger någonting tillbaka, betonar tacksamhet och firar detta faktum. Och jag vet inte om det är för att jag är tio år äldre och därför mer förstående, eller om jag börjar bli desperat i min ensamhet, men fan, jag håller med, ge mig blommor.

 

Samtidigt som jag ändå skulle se det som en genväg. Jag skulle visserligen uppskatta det utan vågor av förakt idag, men jag skulle inte bli lika svag i benen som en betydligt mer uttänkt gåva gör mig. Någon definierade romantik som "individanpassad uppmärksamhet" och det är så det sammanfattas för mig också. Rosor, visst, de tycker de flesta om, så det är klart att det tas emot väl. Men om någon då har fångat upp att jag tycker om blåa rosor (min kärlek för autencitet och sanning till trots) och ger mig sådana, så är det tio, kanske hundra, kanske tusen gånger mer betydelsefullt.

 

Det jag gillar med att romantik definieras som "individanpassad uppmärksamhet" är att definitionen i sin tur kan komma att innefatta mer än romantik - gester och gåvor mellan vänner, utan romantiska/sexuella "baktankar".

Den finaste present jag någonsin fått var från en vän. Vi hade en tid innan detta suttit och nonsenspratat om omöjliga önskelistor, och på min fanns bland annat en pegasus och en liten, decimeterstor, eldsprutande elefant. Och det jag får av honom är en tändare, i form av en elefant, som sprutar eld ur snabeln. Att kunna ta fasta på saker någon säger eller gör, vaska ut vad som har djupare betydelse eller korn av sanning, och sedan spegla detta, det är vackert. Det är kärlek.

 

Och därför behöver det inte vara grandiosa gester, eller dyra presenter. Igår så frågade mitt lunchsällskap, där vi satt hos en av mina favoritindier halvvägs igenom maten, med en ton och ett litet leende som avslöjade att han visste att han ljög: "Vilket naanbröd är mitt? Det som är minst kvar på va?"

Och jag svarade, med lika stor lögn i rösten, och ett större leende: "Ja, det tror jag."