thecockycockless

Det är tvära kast. Igår skrev jag ett inlägg som väl andades en del trygghet och styrka, i den mån att jag vet vad jag behöver från min omvärld och inte kompromissar. Nu kommer något av en motsats.

 

Det har varit en väldigt intressant morgon. Rent psykologiskt alltså. Imorse sändes ett nyhetsklipp vari jag figurerar, och även om jag var någorlunda förberedd på hur det skulle kännas och vilka tankar det skulle väcka så var jag inte riktigt införstådd med vidden av det, och hur jag skulle komma att slungas tillbaka till min tonårstids självbild.

 

Klippet handlar om träningsformen jag utövar, och jag gick med på att bli intervjuad och filmad när TV var på plats förra veckan. Detta i sig var ett åtagande som jag funderade en stund över, eftersom jag så länge jag kan minnas haft mild fobi för att folk som känner mig ska se mig träna. Detta beror naturligtvis på en grundläggande osäkerhet och ett bristande självförtroende vad gäller utseende och förmåga, samt att jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig, och är rädd för att se dum ut. Men så beslutade jag mig för att ställa upp, dels för klubbens skull och dels för att jag tänkte att det är ett bra steg i min personliga utveckling att utmana sådana här saker. "Låt Sveriges befolkning mötas av en tomatröd, något dubbelkindad i vissa vinklar, frisyrutmanad kvinna och tänk att du gör en insats för jämställdheten - man ska inte vara snygg när man tränar" sa jag till mig själv och trodde på det.

 

Så kom klippet. Och det är okej, jag kan hantera det. Men länken till videon har en stillbild där jag, för att inte skräda orden, är riktigt ful.

 

Jag har under många år jobbat på min självbild. Under gymnasiet jobbade jag i motsatt riktning mot vad jag gjort på senare år, och en av mina "övningar" var att stå framför spegeln och upprepa "du är ful" för mig själv. Det är nog den enda övning jag någonsin haft disciplin nog att utföra dagligen. Min tanke med det här var att det ju var sant, och att jag behövde införliva det som en sådan grundläggande förutsättning i mitt liv att jag aldrig skulle glömma det. Jag behövde sedan bygga min personlighet på andra saker - intelligens (tveksam i just det här fallet, kan tyckas), humor och omtanke om andra. Fotografier som togs tycktes mig bevisa det här, och jag hittade ett förhållningssätt till kameror som innebar att jag ofta var på motsatt sida om linsen. I efterhand har vänner snopet poängterat att det nästan inte finns några foton på mig från klassresor eller dylikt.

 

När jag flyttade till England efter studenten så skrev jag en liten lapp till mig själv med några uppmaningar för hur jag skulle forma om mitt liv. En av dem var "sluta tjata om att du är ful". Tyvärr så tror jag att det hade mindre att göra med att jag insett hur nedbrytande det var för mig själv, och mer att göra med att jag hade insett att omvärlden tycker det är skitjobbigt eftersom det bara tolkas som komplimangfiske. Likväl, under de kommande åren, så hände något. Ett inledningsvis fejkat självförtroende gällande utseende fick lite rot, och växte långsamt. Det fick understöd av en pojkvän som överöste mig med smickrande kommentarer för mitt yttre, och jag började till sist gå med på att okej, i vissa vinklar, i visst ljus, kan jag vara ganska snygg. 

 

Och i den här riktningen har det fortsatt. Sakta, sakta. Jag betraktar mig idag som kanske 75% nöjd med mitt utseende. Jag är inte ful, som grundläge. Det har till och med varit ett sådant långsamt och gediget bygge att när bilder på mig då jag ser märklig ut taggas på Facebook så har jag låtit dem ligga kvar - medelst en liten dipp i självförtroendet - men lyckats tänka "ja, fast det där är EN bild av många. På de flesta andra ser jag ju okej ut. Till och med snygg på vissa."

 

Så därför var det så spännande när den ovannämnda bilden dök upp. Kanske spelar avsaknaden av kontroll in; jag kan inte välja att den inte ska synas eller spridas för den digitala vinden. Och den är tagen i ett sammanhang där jag länge brottats med min självbild, och inte helt kommit i mål ännu.

 

Men som sagt. Spännande. Hur man som 32-åring kan reduceras till det sjuttonåriga minnet av sig själv och stå ensam i ett rum och gråta för att man tycker att man är ful.