thecockycockless

Det är inte det att jag inte förstod att det finns människor som tar tillfället i akt att sparka när någon lagt sig framför dem på marken. Naturligtvis hyser jag ett hälsosamt tvivel till personer i min omgivning som ännu inte samlat tillräckligt med bevis för att få tillträde till min sårbarhet. Främlingar. Ytliga bekanta. Vänner av ett så skilt lynne från mitt att jag vet att jag behöver vara försiktig. Jag försätter mig inte villigt i underläge, blottar inte mitt hjärtas pulsåder eller sluter mina ögon och låter mig ledas. Inte inför vem som helst, för jag vet att det finns människor som till sin natur inte kan låta bli att hugga mot en barlagd hals. Det finns de som hör till rovdjuren, och som jag är trygg kring bara för att de vill räkna mig till sin flock. Och jag låter dem, men håller en distans som några av dem anar, medan andra tror att förmaket de fått tillträde till i själva verket är det innersta rummet. Det är inte deras fel, de är varelser av annan sort, eller så är vi likadana men har hittat väsensskilda sätt att förhålla oss till vår ömtålighet. Oavsett så förstår jag det här, jag har inte i någon naivitet missat att uppskatta mina överlevnadschanser, och jag har inte godtroget antagit att ingen någonsin kan göra mig illa.

 

Nej, mitt misstag ligger i att jag inte trodde dig höra till rovdjuren.