Hur mycket är klockan?

”Hur mycket är klockan?” frågar Eva och jag ler åt det gamla uttrycket.

Det är så typiskt henne att använda ord som är nästan utdöda i sådana här stunder. Det väcker mitt intresse ytterligare, och det är en prestation i sig, för när det gäller henne är det alltid klarvaket. Trots att vi känt varann så länge. För länge, brukar hon säga. Men tid är något som inte längre finns, så jag lyckas alltid övertala henne att stanna en liten stund till.

 

Senare, när hon somnat till, tänker jag tillbaka på hennes ord. Jag funderar på det hon har berättat för mig om när hon var yngre. Att frågan hon ställde till mig kunde betyda många saker, men att det nästan alltid var en signal om att vilja ta sig ur en situation. En öppning som sedan – oavsett svaret man fick – resulterade i att det var dags att säga adjö. Jag försöker föreställa mig hur något kan bestämma över en människa på det sättet, något som hon dessutom själv skapat. I hela min livstid har vi levt efter kroppsliga sanningar – hunger, sömn, kärlek. Därför är det svårt att tänka sig en värld där ens handlingar följde något annat. Eva har försökt förklara. Hon har levt mycket längre än jag, vilket hon också brukar anföra som motstånd till vår inblandning i varandras liv, och minns hur det var förut. Då tid existerade. Och saker som klockor, datum och år. Det förbjöds av hälsoskäl, brukar hon berätta. Människan var jagad, dikterad och styrd av något de själva hittat på, och det då så radikala beslutet att befria henne togs. Jag brukar fråga varför klockor ens behövdes från början, och då förklarar hon att allt det arbete som idag sker automatiskt tidigare utfördes av människor. Eftersom inget fanns på ett knapptrycks avstånd så var människor tvungna att ha ett sätt att komma överens om när något skulle ske, mer detaljerat än solens uppgång, den första snön eller en kroppslig impuls. Jag trycker min nakna kropp mot hennes, väcker henne och lockar henne med mig igen.

 

Efteråt ber jag henne förklara ännu en gång varför klockor var så viktiga, för även fast jag tror att jag förstår brukar jag låtsas att jag inte gör det, eftersom jag älskar att höra henne berätta om det, om och om igen.

”Idag kan du få allt du behöver, precis när du behöver det”, börjar hon. ”Men när jag var ung, ungefär så ung som du nog är just nu, så kunde man bara få saker under vissa tider, vissa stunder, på dygnet. Någon var tvungen att finnas på plats för att laga maten och servera dig den. Så mitt i natten, till exempel, fick du inte äta om du inte lagade maten själv. Eller gick till McDonalds.”

Hon brukar skratta för sig själv när hon säger gamla namn, och så även nu. Jag frågar aldrig vem det var för jag vill fortsätta föreställa mig att de var folk jag hade tyckt om ifall jag hade träffat dom, och sättet hon skrattar på ger mig intrycket att vi inte hade kommit överens. Hon ser på mig och stryker ett finger längs min panna, över näsan och ner förbi läpparna. Hon gör så när hon vill vara i stunden, säger hon, och jag vet att också det är en rest och ett talesätt från hennes ungdom, för var är man annars?

”Klockor fanns för att se till att människor möttes på rätt tidpunkter för att göra det dom skulle. Men det de gjorde bäst var att påminna om vår förgänglighet.”

Hon tittar länge på mig och jag vet att hon jämför våra kroppar. Min fortfarande spänstig och med få livserfarenheter ärrade i huden, hennes svagare och skörare. Men i mina ögon vackrare då hennes liv speglas i varje muskel, varje hudveck. Om år fortfarande hade räknats, säger hon ibland, hade hon aldrig kunnat vara här med mig. Jag märker att hennes tankar börjar röra sig i den riktningen och jag försöker minnas en sak hon sagt förut.

”Resulterade svaret på hur mycket klockan var alltid i att man behövde gå?” frågar jag, och låter min röst ha det där tonfallet av ärlig kärlek som hon nästan har förmågan att omfamna.

Hon ler igen och skakar på huvudet.

”Nej, ibland betydde det att man kunde stanna en stund till.”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0