thecockycockless

Det är för varmt. Känslan när man har en tjocktröja för mycket på sig, de där korta sekunderna innan hjärnan lyckas koppla ihop orsak och verkan, och förstå obehaget som pulserar i kroppen. Och befrielsen när man drar plagget över huvudet och kan andas igen.

 

Bara det att det inte är tröjan. Det är inte värme, men det är samma obehag. Och de korta sekunderna blir minuter, kanske timmar. Jag drar i tyget jag har på mig ändå, för att det finns fåfänga muskelminnen som säger mig att det har hjälpt förr. Försöker andas djupa, långsamma andetag, men så fort jag slutar koncentrera mig blir de korta och ytliga igen.

 

Kroppen är ur fas. Något är fel, obehagligt. Jag provar saker jag provat förut - gömmer mig för världen, gråter, skriver. Försöker möta känslan, låta den förklara för mig vad jag behöver göra. Men den viskar för tyst. Eller snarare på ett språk jag inte riktigt lärt mig tillräckligt väl ännu. Vissa fraser känner jag igen, men den här gången är det nyansskillnader som jag inte kan uttolka. Men jag förstår att det är annorlunda, att jag inte kan svara på samma sätt som jag gjorde sist.

 

Tecknena var likväl där. Varför förstår jag dem inte när jag ser dem? Jag tittade ju rakt på dem, som vore de bokstäver utskrivna för att stava orden som berättar vad som ska hända. Samma maniska beteende som varje gång förut. Samma olustighet i kroppen, samma eskalering, samma takt. Men inte kände jag igen det. Det var som att jag betraktade bokstäverna men såg betydelselösa mönster. Meningslösa former, inget att fästa mer notis vid än avmätt intresse. Tills nu, när jag sorterar intrycken och avkodar det jag sett. Läser meddelandet ur minnet:

 

"Här kommer en krasch."