thecockycockless

Jag är förhållandevis drogliberal, vad jag har förstått, i jämförelse med många jag känner. Jag har provat lite olika saker, men aldrig riktigt imponerats enormt, eller förstått varför man fastnar. Jag brukar kaxigt slå fast att jag inte har en beroendepersonlighet utan kan feströka ohämmat utan att nikotinbehovet gör sig gällande till vardags. Men så har jag då aldrig provat de riktigt starka, tunga eller beroendeframkallande sakerna. Och det beror inte nödvändigtvis på att jag tror att jag skulle fastna då, utan mer på att uppfattningen jag fått är att det kan öppna sinnen och ge upplevelser som gör att återgången till en nykter tillvaro känns platt i jämförelse.

 

Men jag måste nog revidera min självbild vad gäller beroende. För på samma sätt som personer med alkoholism i släkten eller med en självkännedom som styr dem omvägar kring vissa typer av lockelser så försöker jag hålla en disciplin på fysisk närhet. Det har varit ganska lätt i en livstid, och jag har inte själv förstått att jag har gjort det, förrän nu.

 

Det är klart att jag har upplevt fysisk närhet, taktil ömhet och omtanke, i mitt liv - annars blir man väl psykopat? Men jag har aldrig förut upplevt det som jag har möjlighet att göra nu. Vi skalar ner området till sexuella partners, då de är en tacksamt enkel skara att prata om vad gäller beröring. Man ingår någon form av överenskommelse där man ger tillträde till sin kropp och får en annan i gengäld. Jag kan räkna fyra sådana mer långtgående relationer i mitt liv, alla fina och betydelsefulla på sitt vis, alla olika vad gäller amorösa känslor och livslängd. Men där endast en matchar det taktila behovet jag börjat känna i min kropp och förstå att jag har. Övriga tre även här varierande i "kvalitet"; från att beröring endast var kopplat till sex och den andra kroppen försvann från sängen och räckhåll så fort orgasmen var ett faktum, till kramar och omfamningar även när sex inte var aktuellt. Men ingen kommer i närheten av vad den här fjärde individen levererar. Och det skrämmer mig.

 

För det är som jag föreställer mig en heroininjektion. Något jag motvilligt närmar mig eftersom jag vet att det är tillfälligt, befriat från djupare känslor från mitt håll, och - förutsätter jag - även från hans. Det kommer ta slut, när han träffar en dejt som blir allvarligare, eller när jag träffar någon som faktiskt lyckas odla fjärilar i magen på mig. Så vad vi gör är lek. Någon slags rollspel. Och jag spelar rollen alltför bra. Jag får tacka min motspelare. Han rör vid mig som om han älskar mig och jag har aldrig upplevt det förut. Ingen har hållit om mig på det sätt han gör, med båda armar. Ingen har tvinnat fingrarna i mitt hår, sömnigt, om morgonen. Ingen har vaknat under natten och dragit mig närmre sig för att sedan somna om. Ingen har kommit över där jag sitter i soffan och gett mig en puss på pannan för att sedan återgå till det han gjorde innan. Aldrig med den frekvensen det nu sker. Aldrig som ett vardagligt beteende och något jag knappt hinner få en chans att hungra efter.

 

Fast det är just det. Hungern väcks ju. Och när vi skiljs åt så är det en come down som får mig att gråta på bussen av ensamhet. Och en sorg över den djupa avgrund av närhetsbehov som verkar finnas i mig, för hur ska den någonsin kunna mättas? En trötthet över att hålla tillbaka, vilket jag börjar förstå att jag gör alla vakna timmar på dygnet, utom under de få rus jag trillar dit i - men även där, i någon mån. En rädsla över hur det är en pandoraask jag håller inom mig. Att om den öppnas så kommer jag aldrig kunna stänga den igen. Och hur det inte kommer finnas någon levande varelse som kommer kunna hantera de behov jag har, om jag skulle erkänna dem för någon. Mig själv, till exempel.

 

Så strategin är att hålla sig opåverkad.